ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Getting Past Your Breakup

Publicerad 2014-12-30 20:06:00 i Allmänt,

Det här inlägget skrev jag igår på tåget på väg hem, men eftersom jag åkte med ett antikt Intercitytåg fanns ingen uppkoppling, så jag lägger ut det nu ;)

Nu sitter jag på tåget påväg hem. Jag är verkligen nöjd med min lilla semester, och så himla glad att jag vågade åka trots att jag inte hade tid att få någon med mig. Igår ville jag absolut inte åka hem. Efter en underbar dag i pisterna hade jag superkul på Afterski där jag träffade tre norrmän. De bjöd med mig ut på middag, men sedan var de tvungna att ge sig av då de skulle hem till Norge igen. Jag bytte nummer med en av dem, men efter ett nyss avslutat internationellt förhållande så är det det sista jag är ute efter. Men det var en jättetrevlig kväll!

På tågstationen tog jag upp mobilen och med en känsla av stark olust loggade jag in på min mail. Nu hade jag inte kollat mailen på 2 dygn, vilka påhopp skulle nu möta mig? Jo...inga!! Som så många gånger förr förvånar T mig. Ett antal mail, men alla helt klart ”normala”, mätt med en T-skala :)

Ett där det stod att han enligt överenskommelse kontaktar familjerätten för att vi ska få skriva avtal via dem. Ett där det stod :

Säger du till Stora att jag är arg på dig? Blanda inte in barnen i din bitterhet!

Och i ett annat:

Jag är totalt less på att tjafsa

Trots att det sista mailet noga läst innebär att det är han som tjafsar, känner jag honom väl nog för att förstå att han menar att han är trött på att det är tjafs. Jag har kommit så långt att jag insett att det är ingen ide att försöka förklara att det är han som står för allt tjafs, och ingen välkomnar en förändring mer än jag! Men det kommer han aldrig förstå, eftersom ingenting någonsin är hans fel i hans verklighetsuppfattning. Så ingen ide att lägga min energi på att förklara det uppenbara för någon som aldrig vill förstå. Jag skrev ett svar till honom angående nästa vecka, och inom en halvtimme hade jag fått tre svar. Varför kan han inte skriva bara ett svar?! Nej alltid flera, tre är väl ett minimum. Sen har han hållit på och bråka om detta med att jag vägrar ha telefonkontakt med honom. Han jobbar stenhårt för att skuldbelägga mig för det, att få det till att jag har samarbetsproblem eftersom han inte får ringa mig. Samma sak där, ingen ide att försöka förklara att det är pga hans beteende jag vägrar ha telefonkontakt med honom. Men jag klarar iaf av att inte ta åt mig av det, med psykologens mantra i bakgrunden ”minimera kontakt, minimera kontakt, minimera kontakt”.

Vännen jag åkte på semester med i somras har lånat mig en bok som heter: Getting past your breakup. Jag var lite skeptisk först och trodde att den mest vände sig till efterhängsna tjejer som envist trånar efter Mr Mystery. Men redan i förordet berättar författaren att hon haft sin beskärda del av destruktiva relationer. Och medans endel mer vänder sig till den som lämnats än den som lämnar, så finns det annat som gäller båda parter. Bland annat förespråkar författaren starkt "No Contact". Men hon skriver det jag redan är smärtsamt medveten om, att har man barn ihop kan den filosofin inte tillämpas fullt ut. Men då skall kontakten enbart gälla barnen. Än så länge tar boken inte upp vad man gör när ena parten ihärdigt envisas med kontakt gällande annat också.

Som jag skrev i mitt förra inlägg (tror jag iaf, tankspriddhet är ju ett stresssymptom ) så har jag kommit fram till att jag måste lära mig strategier för att handskas med hans påhopp, och jag har fått några konkreta tips av boken som jag tänker tillämpa:

1. Tänk "It doesn't matter, it doesn't matter, it doesn't matter". Istället för att älta vad han sagt till vem, att han minsann har fel, att jag måste göra det omöjliga och få honom att inse, nej spar energin till annat och tänk it doesn't matter 3 gånger. Kan låta väldigt trivialt men är ack så svårt i verkligheten. Inte att tänka orden tre gånger, men att sen verkligen inte bry sig alltså.

2. Gummibandsterapi. Sätt en gummisnodd runt vristen, och varje gång jag kommer på mig själv med att lägga tid och energi på att älta /oro mig över T-situationen ska jag dra ut bandet och släppa så det snärtar till mot huden. På så sätt får jag genast något annat att tänka på (smärtan) samtidigt som den negativa feedbacken ska lära mig att inte tänka på honom i onödan.

3. Affirmationer, att säga högt för mig själv saker jag är bra på för att förstärka min självkänsla. I boken tas upp att man ska motarbeta sina egna negativa självtankar, men för mig blir det ju att motarbeta all negativa input T ger mig. Några av hans vanliga påståenden är att jag är en dålig mamma, att jag är egoistisk och att jag inte kan sammarbeta. Mina affirmationer blir därför: Jag är en bra mamma. Jag bryr mig om mina medmänniskor. Jag är duktig på att samarbeta.

Om du som läser är i en sits liknande min hoppas jag att du också kan få hjälp av dessa råd. Jag tror inte på några underverk, men det kan säkert vara en knuff i rätt riktning. Därutöver vill författaren att man ska skriva ner sina känslor och reaktioner, "keep a journal". Det är där min blogg kommer in!

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela