ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Kan man inte bara skippa adrenalin?

Publicerad 2014-07-31 21:21:12 i Allmänt,

Det har varit förhållandevis lugnt i mitt liv den senaste tiden. Förhållandevis. Igår hade jag 8 missade samtal från dolt nummer. Min mamma fick en avvisering att ett nummer hon spärrat försökt smsa henne (Hon har bara ett spärrat nummer). Och min äldsta bror fick ett sms där det stod att Han bara ville veta om barnen hade det bra, och att vi var tramsiga som höll på och spärrade nummer och dummade oss. Jag blev mest irriterad på att min bror inte spärrat hans nummer trots att jag bett om det. Men nu skulle han göra det.
 
Adrenalin var säkert ett fantastiskt hormon för våra förfäder. Det kunde rädda liv både genom att ge extra styrka i flykt från ett hot, men även i en kampsituation till exempel för att skaffa den föda som krävdes för överlevnad. Men i vårt samhälle, behöver vi verkligen adrenalin? Elitidrottsmän gör ju definitivt det, och även för oss "vanliga" kan nog en lagom dos adrenalin vara en bra hjälp att hålla en deadline, att orka jobba över vid extra arbetsbelastning eller att få oss att orka ha barnkalas med 10 uppspelta barn. Men jag undar hur stor roll adrenalinet spelar i det alltmer utbredda utmattningssyndromet? Själv känner jag direkt när jag får ett adrenalinpåslag (inbilar jag mig iaf).
 
Som igår, när min mamma kom utspringande med min ringande mobil, jag tar den och ser "Dolt nummer". Jag tystade mobilen istället för att svara, men den inre oron som startat kunde inte tystas lika lätt. Vad ville han nu då? Hur arg skulle han bli att jag inte svarade? Arg nog att sätta sig i bilen och köra 20 mil för att berätta för mig vilken idiot jag var? Och trots att jag försökte styra mina känslor med mina tankar, så som man får lära sig innom kbt, så ville inte den oroliga nervositeten ge sig. "Han kommer inte komma hit" tänkte jag högt för mig själv, men känslorna lyssnade inte. "Jag SKA inte svara" tänkte jag men känslorna fortsatte undra om det kanske var bättre att svara för att inte trigga hans ilska. Men jag gjorde det inte, jag lät tankarna få bestämma.
 
Men adrenalinet höll min puls på en förhöjd nivå, trots att jag visste att jag satte hela fotsulan i marken kändes det som jag trippade på tå, det stack och kliade i fingrar och tår, jag svarade frånvarande på de närvarandes frågor men blev samtidigt överkänslig på andra plan. Min stackars bror fick en andra utskällning den kvällen för att han råkade slå i ytterdörren när jag höll på med nattning. Jag visste att han fick motta aggresion som egentligen var riktad mot någon annan, men jag kunde ändå inte hejda mig. Jäkla adrenalin!
 
Av misstag har jag kopplat bort mailen från min mobil, jag kan fortfarande logga in manuellt och kolla den, men det plingar inte till automatiskt varje gång jag får ett mail. Så himla skönt! Men idag tänkte jag att jag kunde väl logga in och skriva ett mail till honom att allt är bra med barnen. Jag ångrade mig när jag såg hans elaka mail. Inte så många, ca 1 per dag, men fulla av elaka insinuationer eller spydigheter rakt ut, dock innom säkert marginal från lagens slaka begränsningar. Jag skrev inget mail, och förbannade mig själv att jag loggat in. Varför ska jag gång på gång gå på att ha skulle vara en helt normal vuxen person? Somliga lär sig aldrig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela