ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Ska samhället hjälpa eller stjälpa utsatta kvinnor?

Publicerad 2014-07-26 13:11:36 i Allmänt,

Härom dagen frågade en väninna mig om jag tyckte jag fått den hjälp jag behövde av samhället. Svaret blev ett rungande NEJ! Och det gör mig rosenrasande. Att jag råkade gifta mig och skaffa barn med en man som har en psykopatliknande störning är visserligen hemskt, men jag har accepterat att det är så det är. Att tro "det händer inte mig" ska man aldrig göra. Så visst är situatuíonen jobbig, men jag förstår att det blev som det blev. Däremot förstår jag inte samhällets svek mot utsatta kvinnor. Gång på gång. Och jag är på inget sett ensam, tvärtom skulle jag säga att de kvinnor som faktiskt fått stöd av samhället är undantagsfallen. Så jag trodde nog att man skulle kunna hamna i en situation som min, men jag trodde också att det i en sådan situation skulle finnas stöd att få.
 
Att socialen bara sitter och skakar på huvet och kommenterar "det är ju inte bra", det trodde jag inte. Att en förundersökning läggs ner för att den misstänkte kan tillgodogöra sig en tidigare dom, det trodde jag inte. Att en annan förundersökning läggs ner i brist på bevis utan att polis ens tittat på materialet, det trodde jag inte. Att kontaktförbud inte utfärdas trots dom om misshandel och dödshot, för att "grund för kontaktförbud föreligger ej", det trodde jag inte. Att socialen ständigt hänvisar till familjerätten, som i sin tur säger att vi inte är välkomna där, det trodde jag inte. Att råd-och-stöd skickar ärendet tillbaka till socialen för att det är för allvarligt för dem, men socialen kan inget göra eftersom det inte är allvarligt nog, det trodde jag inte. Att jag inte har någotsomhelst rättsligt stöd att hämta de saker som enligt den skriftliga bodelningen är mina, det trodde jag inte. Jag skulle kunna fortsätta i det oändliga, men jag tror att mitt budskap gått fram.
 
Men det finns två ställen där jag verkligen upplevt att jag fått stöd, och det är innom sjukvården och hos mitt samtalsstöd på kvinnofridscentret. Båda dessa har visat att de finns där, att de med de resurser de har ger stöd och försöker hjälpa mig att orka. Jag är så tacksam för detta, som en liten oas i en öken av övergivenhet. Så om du som läser lever i en destruktive relation, sök samtal hos ett kvinnofridscenter. De har erfarenheten och viljan att lyssna.
 
Innan den här soppan började levde jag som så många andra med illusionen att vi i vårt jämställda samhället har en bra och trygg samhällsfunktion som hjälper dem som behöver det. Jag vet att jag innan hörde att Sverige var det enda landet i världen där det teoretiskt inte gick att bli hemlös, eftersom vi har ett sådant välutvecklat skyddsnät i samhället. Ändå fanns och finns det hemlösa i Sverige. Det tyckte jag var jättekonstigt. Nu tycker jag inte det är ett dugg konstigt, för jag har fått ett abrupt uppvaknande och insett att skillnaden mellan "på pappret" och verkligheten är enorm. Det finns så mycket som låter så bra på pappret, men när man väl behöver hjälpen finns i regel tre alternativ:
1. Hjälpen finns inte, utom på pappret
2. Hjälpen fungerar inte, som på pappret
3. Man har inte rätt till hjälpen, även om man uppfyller allt på på pappret.
 
Så det spelar ingen roll hur vackert och tryggt det låter på pappret, när verkligheten alltid blir en helt annan. Jag ska berätta om ett konkret exempel som hände en av mina närmsta vänner: Min vän är ensamstående mamma till en underbqar unge på ca 3 år. Den blivande pappan hade väldigt mycket gemensamt med mitt X, och utsatta min vän för hemsk psykisk misshandel. Han rörde henne inte fysiskt men hoten var vidriga. Ena sekunden gladde han sig åt att bli pappa, nästa sekund hotade han att om hon inte gjorde abort skulle han fixa det med en spark i magen. Sms i stil med"någon mörk kväll när du är ute ensam händer det...Om jag vore du skulle jag se mig om över axeln" kom sågott som dagligen. Han finns av förklarliga själ inte kvar i deras liv, vilket gör att mamman har ensam vårdnad. Han blev aldrig dömd, för eftersom han inte var dömd sen tidigare lades alla polisanmälningar ner. Han skrev ju aldrig "Jag ska döda dig" utan "Mammor som inte låter sitt barn träffa pappan borde dö". Vilket i praktiken var ett direkt dödshot mot henne, men nej, det var ju inte olagligt att skriva så.
 
Efter år av psykisk misshandel, att ensam klara spädbarnstidens alla krav och därefter kombinera ett heltidsjobb med att sköta ett litet barn på egen hand, så gick min vän in i väggen. Föga förvånande. Hon är sjukskriven och har ett läkarintyg på att hon är fullständigt utmattad. För ett tag sen bestämde hon sig för att ansöka om avlastningsfamilj till sitt barn, kanske var 3dje eller varannan helg. Bara för att få några dagar för sig själv, komma ikapp med tvätt och disk och sömn. En underbar hjälp man kan få, på pappret!
 
För några dagar sen ringde en socialsekreterare upp henne och berättade att hennes ansökan fått avslag eftersom hon inte uppfyllde alla kriterier. Min vän bad henne berätta vilka kriterier det var, men fick till svar att det var så många så det kunde hon inte ta via telefon sådär. Min vän frågade om hon kanske kunde få höra några kriterier? Men nej, det kunde hon inte inte.
- Kan jag få höra en kriterie? En enda? undrade min vännina. Nej, det kunde hon inte.
- Ditt barn mår bra, och du kämpar ju på så gott du kan, sa socialeren, som om det vore nån tröst.
- Ja, mitt barn mår bra för att jag gör allt jag kan för att hen ska må bra! Men nu orkar jag inte mer! Jag har papper på attt jag är slutkörd! Det går inte längre!
- Ja, men ditt barn mår ju bra, sa socialaren lika totalt oförstående. Min vän bad om namet på socialsekreterarens gruppchef, men inte ens det kunde hon få! Men det lyckades hon ändå tjata sig till.
 
Någon dag senare fick hon tag på chefen, och det samtalet blev bara ytterligare en parodi på samhällsstöd. Min vän berättade hur dåligt hon mådde, och fick da till svar:
- Nu blir jag ororlig. Nu blir jag riktigt ororlig. Hur bra kan du ta hand om ditt barn egentligen? Vi kanske måste omhänderta henne....
 
Hur kan hon ens säga så, bara dagar efter att kollegan suttit och sagt att min vän gör allt hon kan och det är bra nog? Hur kan hon ena dagen inte ens ha rätt till avlastningsstöd, men nästa dag riskera att mista sitt barn helt? Både jag och min vän tolkade detta på samma sätt, det var ett hot, skrämseltaktik för att min vän skulle backa i sin begäran. HOT! Hur kan en gruppchef på ett socialkontor få bete sig så? Fast ingenting förvånar mig längre. Så så var det med det samhällsstödet...

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2014-07-27 11:07:57

Det är så hemskt. Varför betalar vi skatt till detta och inte använder pengarna till "egna lösningar". Jag har läst att människor slutar betala sin skatt när de känner att de inte får något för pengarna. Och vart ska man vända sig. Vem granskar. Inte media i alla fall, tydligen. Riksrevisionsverket?? Hells Angels? Jag bara frågar. Bit ihop, se till att ha spadagar och myskvällar, baka en bulle, måla en akvarell. Det är ditt liv, låt det inte forsa förbi dig.

Svar: I mina bittraste stunder är jag övertygad om att alla skattepengar går till att skapa fina lösningar "på papret" men sedan finns det inga medel kvar till att sätta dem i praktik...
ofredad.blogg.se

Postat av: LiliRose

Publicerad 2014-08-07 16:42:09

Usch! Mår illa av att läsa det, men jag är inte förvånad.. känns som om vi kanske ska slå våra kloka huvuden ihop och starta privata stödnät för staten verkar inte riktigt förstå hur allvarligt det är, eller hur svårt det är att vara i en situation som din eller din vänninas.

När jag flyttar hem så! :)

Svar: Jag funderar också på om det finns något man kan göra. Engagera sig politiskt? Skriva insändare? Jag vet inte...
ofredad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela