History repeats itself....
Oj nu har det hänt så mycket så jag får nog dela upp det på flera inlägg. Men som nybliven singel kommer jag väl ha mer tid att skriva framöver, när inte all egentid går åt till skype längre. Advokaten får jag skriva om sen (men det gick bra, hon ska skicka förslag på mitt svar i veckan. Mitt svar blir såklart att jag kommer yrka på enskild vårdnad.)
Nåväl, först ska jag berätta om uppbrottet från S. Men lite bakgrund först. Jag har ju varit lite besviken att det funnits folk som anat att något inte stämde men T, men ingen sa något. Av omtanke såklart. Och kanske lite svensk konflikträdsla? Och visst, jag hade nog inte köpt det rakt av, men det hade nog hjälpt mig på min långa väg till insikt. Det verkar som om inte bara jag lärt mig av den historien, för nu med S så kom varningar från alla möjliga håll. Både från läsare här på bloggen och de vänner han fick träffa när han var här. Och vännen jag var på semestern med (när jag träffade honom) var väldigt tydlig med att hon tyckte han var obehaglig. Men jag var kär och lyssnade inte. Samtidigt som jag själv såg allt fler varningssignaler, allt mer som kändes bekant. Bekant på ett icke-bra sätt. Och då tänkte jag att om nu mina vänner lärt sig att säga rent ut om något verkar udda, då kanske jag skulle lyssna på dem?
Jag har aldrig sett någon framtid med S, kanske är det därför jag ignorerade varningstecknen? För jag trodde ändå inte det skulle bli vi på allvar? Men nåväl, för varje drag, varje bettende som påminde om T så minskade mina känslor. Nu undrar ni säkert vilka signaler det var?
1. Att vilja för mycket för fort (en väldigt vanlig tidig varningssignal enligt psykologen). Efter tre dar på Mallis var han redo att köpa mig en förlovningsring.
2. Att ringa och sms så ofta att det känns underligt.
3. Att vilja att jag hör av mig varje morgon för att "han inte skulle oroa sig". Oro sig för vad? Att jag dött i sömnen under natten?
4. Att inte respektera mina val, utan om jag gör ett val han inte gillar blir det en kamp där han försöker få mig att ändra mig. Det förekommer såklart också till viss del i friska relationer, men inte så till den grad som med både T och S.
5. Att han stor del av tiden är på dåligt humör av en eller annan anledning.
6. Att jag känner att jag måste parera hans humör.
7. Att han säger hemska saker i vrede som han sedan ångrar efteråt.
8. Att lägga skulden på mig för dessa vredesutbrott.
9. Att han aldrig är nöjd med mig. Eller inte aldrig, men att jag ofta kände att det jag gjorde inte var tillräckligt.
Jag skulle nog kunna fortsätta, men det där är en del. Mycket av det lade jag märke till under hans senaste Sverigebesök, när han hade med sig två kompisar också. Vid ett tillfälle var vi på restaurang alla fyra, men S var sur på mig och sa inte ett ljud, men vi andra hade hur kul som helst. Sen skulle vi gå en promenad, men hans dåliga humör gjorde att vi avbröt och åkte hem istället. Samma dag fick han se ett foto på mig på en badstrand, toppless men med armarna korsade, som dolde brösten.
- Det där kommer du ALDRIG göra igen. Jag förbjuder dig att sola toppless! blev hans omedelbara reaktion. Till saken hör att jag gillar inte att sola toppless för jag själv känner mig inte bekväm med det. Men jag känner mig ännu mindre bekväm med att min pojkvän förbjuder mig saker! Ett av hans argument var:
- Om du vet att jag inte vill att du solar toppless då vill du väl inte göra det, göra så mot mig? Den resonemangsloopen, att allt ska bero på hans vilja känner jag också igen. Jag var nästan redo att avsluta vår relation där och då, men jag tänkte att jag kunde vänta tills han åter var i Italien. Sen hade vi en helt fantastisk sista dag han, jag och barnen. Och mitt beslut började vackla.
I fredags var jag ute i Stockholm med kompisen som var med på semestern. Klockan 23 skickade jag meddelande till S att vi skulle lägga oss, vilken var en ren lögn. Jag vet inte riktigt varför jag gjorde det men det var nog en blandning av trots (jag visste att han inte skulle tro mig) och ett halvhjärtat försök att göra slut (jag visste att det skulle leda till ett bråk). Och jag fick rätt på båda punkterna. Hans omedelbara reaktion var att ringa upp, vilket bara gjorde att jag kände mig ännu mer kontrollerad. Eftersom jag inte ville prata med honom så svarade min kompis och sa att jag var på toaletten. Ytterligare en lögn han genomskådade. Sen löste sig problemet själv för mitt mobilbatteri dog.
Men lördag morgon hade vi världens bråk via Skype. Eller han skrek och jag lyssnade (också mycket bekant). Och han sa flera saker som är så oförlåtliga att en av dem hade räckt för att jag skulle vilja göra slut. Att han skulle göra mitt liv till ett helvete, att det jag sett av T var ingenting i jämförelse. Att jag skulle skaffa mig en advokat till för jag behöver det mot honom själv. Att jag var dum i huvet. Att min kompis är lika dum i huvet hon.
Men trots allt detta klarade jag inte att göra slut utan vi blev "sams". Men när det gått några timmar och jag fått lite distans tänkte jag "men vänta nu, vad SA han egentligen?" Och då stod det fullständigt klart att det var slut. Inte bara på relationen, utan på min förälskelse också. Som bortblåst. Så det gjorde ju det hela betydligt lättare. Men det svåraste återstod ändå, att berätta nyheten för honom. Med styrkan av några vänner jag var på middag med igår skickade jag ett antal meddelande där jag klargjorde att jag vill inte att han kommer på onsdag och jag vill aldrig mer se honom. Lite fegt kändes det att ta det via mess men mina vänner påpekade att jag hade ju försökt via Skype men han lyssnade inte.
Så nu har han inlett en tigga-och-be kampanj för att vinna tillbaka mig. Det kommer aldrig att hända, men det är jättejobbigt. Och så de klassiska "ska aldrig hända igen"löften. Vilket bara ytterligare visade hans släktdrag med T. Och att han själv verkligen tror på det. men mitt bland alla snälla bedjande meddelande kom ett där han skrev att han skulle skicka privata bilder på mig till T för att alla skulle veta vilken ´slampig mamma jag är...
Lite lite orolig är jag, men mest känns det skönt, nu är det gjort! Och lite ensamt också, ibland hinner jag tänka "det måste jag berätta för S" innan jag kommer ihåg vad som hänt. Men detta har verkligen gett mig mer förståelse för mig själv, att jag stannade med T så länge som jag gjorde. Jag har förebrott mig själv att jag inte gick tidigare, men nu när jag känner hur kämpigt det är att göra ett "vanligt" uppbrott har jag full förståelse för hur svårt det var att lämna någon som man har hus och barn och ett helt liv med. Och någon som har total makt över en. Inte utan att jag känner mig lite stolt, att jag faktiskt tog mig ur Ts makt! Både psykologer och socialen har sagt att jag var stark som gick, men innan har jag inte känt det så. Men nu gör jag det!
