"Jaaa det är ju så svårt det här...."
Rubriken kunde lika gärna varit "Nu har jag fått nog av socialen" men den har jag ju redan använt. Så därför citerar jag vår handläggare istället. "Jaaa det är ju så svårt det här...." verkar vara hennes favoritreplik.
Imorse var jag där med äldsta barnet på möte. De gav henne med en bild på 2 tomma hus, under det ena stod "pappas hus" och under det andra stod "mammas hus". Tanken var att dottern skulle måla massa saker i huset. 1 h senare fanns det 2 bilar, leksaker och streckgubbar i varje hus. Nu är ju inte jag psykolog, men det enda man möjligtvis kunde fästa lite liiite vikt vid var att pappa fick en arg och en glad mun, medan alla andra fick bara glada munnar. Men vilken förälder blir inte arg ibland? Jag vet inte vad de hoppas få utav en sådan övning? Att fånga upp barn som målar blod? Efter 60 minuters målning bad jag handläggaren ringa upp mig senare under dagen så att jag kunde prata ostört med henne.
Efter kl 16 ringde hon äntligen. Jag berättade att min samtalsterapeut på kvinnofridscentret tyckte det var konstigt att socialen inte gjorde något. "Jaaa det är ju så svårt det här...." svarade hon. Jag fortsatte med att fråga hur mycket som krävs innan de ska agera? "Jaaa det är ju så svårt det här...." Jag påpekade också att jag fått känslan av att de ser det som att mitt ord står mot hans, men att det finns mängder av vittnen, däribland flertalet poliser, som styrker min sida av det hela. "Jaaa det är ju så svårt det här...." Jag sa att jag var orolig för mina barns säkerhet när han befann sig ute på gatan, alldeles för onykter för att kunna hålla uppsikt på barnen. "Jaaa det är ju så svårt det här. Det är svårt att avgöra hur pass på verkad han är, och hur ofta är det? Är det varje dag? Eller är det mer sällan?
- Ja fast borde det inte vara oacceptabelt oavsett? Jag har fått hämta hem barnen 3-4 gånger för att han varit för onykter att ta hand om sina egna barn. Vid 2 av dessa tillfällen gjorde polisen också bedömningen att han var för berusad för att kunna ta hand om barnen.
"Jaaa det är ju så svårt det här...."
Hon lovade diskutera med sin gruppchef om de åsikter jag lyft fram. Hon påpekade också att det varit en helt annan sak om han brukade fysiskt våld mot barnen. Men jag håller inte med. Självklart är jag jätteglad att jag inte behöver oroa mig för att han rör barnen, men jag tycker ändå att hans beteende är oacceptabelt.
Och ju mer jag läser och hör om socialen, desto mindre tilltro har jag kvar. Jag har än så länge inte hört en enda, EN ENDA, kvinna i min sits som är nöjd med socialens förfarande. Antalet missnöjda däremot är fler än jag kan hålla reda på, och många historier får tårarna att rinna.
Sist kan jag bara berätta att operationen blev av! Farmor hämtade sjuklingen så jag kunde åka till sjukhuset (eftersom han vägrade göra det). Sen var det total mejlterror i några dagar, för att nu ha varit tvärtyst i 2 dygn. TVÅ hela dygn, och inte ett mejl! Jag har varit lockad att mejla honom för att berätta att äldsta barnet har feber, så som jag skulle gjort om allt vore annorlunda, om allt vore normalt. Men nu är det ju inte det, och jag vet att om jag väcker den drake som sover, genom att skicka ett helt fredligt mejl, då är vilan över. Så därför har jag inte skrivit något än, utan inväntar att han tar kontakt igen.
