ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Ett bra (?) möte med socialen!

Publicerad 2015-04-19 20:08:27 i Allmänt,

I torsdags hade jag möte med socialen igen.  Vi hade tydligen avancerat så pass att självaste enhetschefen skulle vara med på mötet, det kändes bra. Kort resumé över vår historik där:
 
Ärendet kom in till socialen då barnet bevittnat våld, och polisen skrev en orosanmälan i samband med att T greps för misshandel på mig. En utredning hos soc öppnas och avslutas med enda insats att vi skickas på samarbetssamtal hos Råd och stöd på kommunen. Efter 2 möten där remitterar råd och stöd tillbaka oss till socialen eftersom ärendet är "alltför allvarligt och kräver större insatser än vad kommunen kan erbjuda". Soc tar emot ärendet men anser inte att något behöver göras. Fler polisrapporter, en anmälan från dagis och flera anonyma orosanmälningar på T gör att en ny soc utredning öppnas, under vilken T "väljer att inte delta" en stor del av tiden. Ärendet avslutas på nytt med att vi skickas till råd och stöd, som genomför 4 samtal (2 gemensamma och 2 individuella med oss var), varpå de åter skickar tillbaka ärendet till soc med samma motivering som förra gången, och denna gång gör de även själva en orosanmälning om barnens situation. Jag blir trött bara att skriva om karusellen!
 
Javisstja, jag glömde ju socialjouren! Mitt i allt elände ringer en granne och berättar att T är asplakat (finns inget trevligare sätt att säga det) och beter sig hotfullt, medan han är ensam på en lekplats med våra 2 små barn, då 2 och 4 år gamla. Jag ringer i panik till socialjouren (detta var en lördag), gråter och ber dem hysterisk om hjälp, men får svaret : Du är också vårdnadshavare, det är ditt eget ansvar att åka och hämta dem! Detta trots att jag informerat om att han var dömd för att ha misshandlat mig, och nu var omåttligt berusad och allmänt hotfull. Men soc-jouren såg inga problem i att skicka mig rakt in i hans gap. Jag ringer då polisen, som ger helt andra riktlinjer. Jag ska åka till kvarteret, men ska absolut inte visa mig för T, och under inga omständigheter ska jag gå in i hans hus, förrän polis är på plats. Det är alldeles för farligt för mig. I socialens utredning står sedan följande angående händelsen:
 
"Mamman kontaktar socialjouren, som inte kan vara behjälplig" Fint sätt att säga att de sket fullständigt i barnens och min säkerhet.
 
Allt detta tänkte jag på när jag cyklade till socialens kontor i torsdags, så när jag väl kom dit var jag faktiskt fly förbannad. Ingen bra uppladdning. Men 40 minuter senare gick jag därifrån och kände mig betydligt bättre till mods. De skulle göra det socialen gör bäst; INGENTING. Men just nu var jag nöjd med den insatsen, jag är urless på att flexa ut från jobbet för att gå på möten som inte leder någonvart. Och det verkar vara lugnt med hans drickande just nu, så jag känner ingen enorm oro för barnen när de är där. Plus att farmor oftast är med dem där. Jag fick också möjlighet att ventilera mina tankar om socialjourens bemötande, och de upprepade flera gånger att det var inte alls så det skulle gå till. Den ene sa att även om det var klen tröst så kunde det hela ha berott på att inte all information framgick, att om socialjouren fått barnens personnummer skulle de fått se vårt ärende, och då skulle handläggningen blivit en helt annan. Jag svarade att de hade överhuvud taget inte varit intresserade av att få något personnummer, utan gått direkt till att avsäga sig all inblandning. Det går inte att ändra på historia, men jag kände mig åtminstone lyssnad på i torsdags.
 
Men det bästa av allt med mötet: De stöttade mig till 100% i att minimera all kontakt med T! Så himla skönt efter att råd och stöd sagt att jag borde ha mer kontakt med honom. Handläggarna på soc visade en helt annan förståelse för min situation. De föreslog att vi skulle börja med kontaktbok, så att jag kan strunta helt i att läsa hans mail. Det lät ju jättebra! Fast ett väldigt stort steg...
 
Men i alla fall, jag cyklade ifrån mötet betydligt muntrare än jag cyklat dit!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela