Inför rättegången
På onsdag är det rättegång mot T för en misshandel av mig som ägde rum 16 juni!! Ja man kan ju inte anklaga rättsväsendet för att agera förhastat. Så för att färska upp minnet ska jag skriva här hur jag kommer återberätta det i rättegången. Jag antar att de precis som förra rättegången kommer börja med att fråga om vår bakgrund.
Vi träffades 2007, och allt gick väldigt snabbt. Jag blev blixtförälskad eftersom han var så romantisk, uppvaktande och rolig. Vi flyttade ihop efter 2 veckor, förlovade oss efter en månad, gifte oss efter 9 månader och efter drygt ett år blev jag gravid. Ända från första stund visade han att han var väldigt svartsjuk, men jag trodde hela tiden det skulle bli bättre sen. Och i början var han inte så aggressiv, utan svartsjukan visade han mer genom att bli ledsen. Men efterhand byttes det mot vanvettiga raseriutbrott, och efter varje gång lovade han på heder och samvete att det aldrig skulle hända igen. Från sommaren 2012 och frammåt övergick vår relation till rena galenskapen. Han låste mig ute ur huset, sa att han skulle byta lås så att han helt och hållet kunde kontrollera hur jag skulle kunna komma och gå. Han stängde ner vårt Internet för att han inte gillade att jag hade kontakt med vänner via Facebook. Jag började hitta tomma ginflaskor gömda i garderober i garaget i trädgården. Han slog sönder saker och skrek inför barnen. Men han misshandlade mig aldrig fysiskt under vårt relation, annat än att han höll fast mig, vägrade släppa ut mig, nöp mig och tryckte upp mig mot väggen. Men inga slag eller sparkar. Men det var ändå inte förrän han sa att han skulle döda mig som jag lyckades bryta mig loss och lämna honom.
Sen kommer de vilja att jag berättar om händelsen den 16 juni.
Barnen hade varit hos pappa en vecka, och kom till mig på söndagen. På måndag efter dagis skulle vi leka med Storas kompis Y, som bor på samma gata som T. Det blev ett glapp på ca 45 min från min hämtning tills Y skulle komma hem. T skickade sms under dagen och skrev att vi väl kunde komma förbi honom, och jag sa ja, jag ville fortfarande tro att vi skulle kunna ha någon sorts vettig kontakt. När vi kom dit var han lugn och inte alls aggressiv. Men han lade handen på mitt lår och började prata om att det inte var för sent att reparera allt, vilket fick mig att känna mig väldigt illa till mods. Jag önskade bara att Y skulle komma hem så vi kunde gå ifrån T. Så fort Y kom hem sa vi hej då till T och gick över till henne. Vi började med att äta middag inne hos dem, sen gick vi ut i deras trädgård via altandörren så att inte T skulle se att vi gick ut. T hade skickat en massa långa sms angående att det var farligt för barn att hoppa studsmatta, och jag upplevde det som om han absolut ville ha igång ett bråk (han visste att Y precis fått en studsmatta, med skyddsnät såklart, och att det var bland det bästa Stora visste).
När vi varit ute en liten tid, kanske 10 minuter, kom T gåendes in i deras trädgård runt huset till deras baksida där vi befann oss. Han sa inte ens hej utan stod bara och blängde på barnen. Jag sa inget heller, jag ville bara att han skulle gå, men förstod att det skulle bli bråk om jag skulle säga det.
- Om Stora leker med Y kan väl Lilla följa med in till mig då? sa han sen.
- Tjaaa om hon vill det, sa jag. Jag ville helst inte det, men återigen rädd för att utlösa ett bråk vågade jag inte säga tvärnej, och jag trodde verkligen inte Lilla skulle vilja det. Först sa hon nej men när T lockade med att Lilla kunde på se på "Punzel" sin favoritfilm, så sa hon tveksamt ja. T lyfte upp henne och gick in i sitt hus med henne. Men istället för att ägna sig åt henne fortsatte han bråka med mig via sms och jag tyckte inte alls det kändes bra att Lilla var i hans hus, ensam med honom när han var på det humöret så jag bestämde mig för att gå och hämta henne och åka hem. Precis då får jag ett sms där han skriver:
Lilla vill sova här.
Jag svarar: Kommer aldrig på fråga!
Hans sms var ren lögn, Lilla var inte ens fyllda 2 år hon hade varken språk eller abstrakt tänkande nog för att kunna uttrycka en åsikt om var hon vill sova. Vi gick över till Ts dörr och ringde på. Det tog över fem minuter innan han öppnade, trots att jag hörde att Lilla var precis på andra sidan dörren. Tillsist öppnar han dörren bara en liten springa och försöker dra in Stora och sen smälla igen dörren och låsa mig ute, men jag fick foten emellan dörren och lyckades tränga mig in i hallen. T börjar genast vråla "Ut ur mitt hus!" och försöker knuffa ut mig, genom att stöta med båda hanns händer på mina axlar. Jag ramlar omkull på hallgolvet men lyckas hålla mig kvar i huset. Jag säger att jag åker så fort jag får båda barnen med mig. Stora, som har sett hur arg han är och hur han sliter i mig blir jätterädd och börjar storgråta. T går då fram till henne, lyfter upp henne, och håller fast henne. Hon kämpar allt vad hon kan för att komma loss och skriker "Mamma, mamma jag vill till mamma!". T säger "sch sch" med lugn len röst, men verkar helt omedveten om vilket våld han utsätter henne för genom att hålla fast henne. Jag skriker "Släpp henne!" flera gånger, men han lyder inte. Jag skriker "Släpper du inte henne nu ringer jag polisen". Då äntligen sätter han ner henne på golvet och hon kastar sig mot mina ben, helt förtvivlad och livrädd. Jag viskar till henne att hon ska springa över till Y och vänta där.
Sen är tyvärr minnet lite suddigt, det var ju snart ett år sen. Jag har tydliga minnesbilder av vad som hände, men exakt i vilken ordning mins jag inte (det säger jag såklart inte i rättsalen). Jag hoppas det klarnar lite under tiden jag skriver...
T tar tag i mig i mina överarmar och försöker kast ut mig ur huset. Lilla sitter på golvet långt in i hallen och gråter och ropar efter mamma.
- Ge mig bara Lilla så går jag, säger jag gång på gång. Han har ställt sig mellan mig och Lilla och så fort jag försöker ta mig runt honom för att komma till henne tar han tag i mina armar och slänger iväg mig. Jag bestämmer mig för att situationen är utom all kontroll och ringer 112, där jag hamnar i kö!! För att kunna prata går jag ut i köket, T kommer efter mig och skriker och gormar, han har då tagit upp Lilla i famnen, och även hon gråter nu hysteriskt och ropar mamma mamma! Polisen svarar, och han är helt ointresserad av att hjälpa till, han säger att om det här rör sig om en vårdnadstvist så är det inget ärende för polisen. T försöker sträcka sig efter min telefon för att bryta samtalet men när han inte får tag på telefonen tar han istället tag i min vänsterarm och slänger in mig i diskbänken. Det gör ont i sidan av kroppen och i vänster axel. Jag lyckas smita förbi honom ut i vardagsrunmmet för att höra vad polisen säger, men T kommer efter och får på nytt tag i mig och slänger in mig i en vägg i vardagsrummet så jag ramlar omkull på golvet och tappar telefonen. Jag skriker på hjälp så högt jag bara kan, och då backar T lite och ser nästan förvånad ut. Jag skyndard mig att resa mig upp. På bara några sekunder kommer två personer inrusande, 2 grannar (från olika hus). Jag blir oerhört lättad! T bli arg på kvinnan som kommit in och ger henne en ordentlig knuff. Mannen lyckas övertyga T om att lämna ifrån sig LIlla till honom, han ger henne till mig och så fort jag fått henne springer jag ut ur huset med henne, in i säkerhet hos grannen där Stora väntar. Mamman till Y berättar att polisen är påväg. Jag vill bara åka därifrån, men inser att jag måste vänta på polisen. Det tar en evighet innan de kommer,känns som 45 minuter, men det bör inte kunnat vara mer än 10.
-Jag vill aldrig åka till pappa mer! utbrister Stora argt. Jag minns det så tydligt för trots allt som hänt, allt han gjort, så var det första (och hittills ända) gången hon sagt något i den stilen...
Nej nu måste jag sova. Ska försöka skriva något imorgon igen...
