Varför kan inget bara vara enkelt?!
Jag var ju så glad att jag fått hans underskrift på ett avtal, men sen blev det krångel iaf! Han skickade in en kopia på det till tingsrätten (vårdnadstvisten HAN dragit igång). Förra fredagen ringde min advokat mig och sa att tingsrätten hört av sig och sagt att de ville att familjerätten skulle titta på /godkänna avtalet, om tingsrätten skulle godta det. SUUUUUUUUUUUUUUUUCCCCCCCCK! När de två parterna kommit överens, mot alla odds, så var det tydligen inte bra nog ändå. Jag sa att jag skulle kontakta familjerätten.
Under helgen funderade jag på situationen och kom fram till att jag kan inte låta en advokat debitera mig 1800 kronor/timme för att T leker med mig. Så på måndagen ringde jag familjerätten (bara för att få höra att de hade de generösa telefontiderna 9-10) och skickade ett mail till min advokat att jag vill representera mig själv från och med nu. Att jag vet att det inte är att rekommendera, men att jag inte har något alternativ. Det har jag inte fått något svar på.
Det hann bli torsdag innan jag lyckades tajma att ringa familjerätten. Jag förväntade mig att jag skulle få instruktioner om hur jag skulle skicka in avtalet, men samtalet tog en helt annan vändning. Först av allt ifrågasatte hon varför tingsrätten tyckte att de (familjerätten) behövde titta på avtalet alls. Jag suckade och sa att det kunde bero på att han var dömd för misshandel av mig. Då ändrades hennes inställning och hon blev både vänligare och mer intresserad. Hon sa dock att för att de ska godkänna ett avtal med växelvis boende så krävs det att föräldrarna har god kontakt och ett fungerade samarbete.
- Ja det har vi ju inte! sa jag.
- Nej jag förstår det. Och det kan ju till och med vara så att han tvingat fram detta avtal? Att du känt att du inte haft något annat val än att acceptera det?
- Mmmm så är det nog...
- Han kanske fortfarande kontrollerar dig och ditt handlande styrs av rädsla för hans reaktioner?
- Mmmm det stämmer nog också....
- Ja då kan vi absolut inte godkänna ett avtal med växelvis boende. I vanliga fall kan vi erbjuda sammarbetssamtal, men när det förekommit våld brukar det inte heller vara lämpligt.
- Nej, vi har redan varit hos er och fått höra att vi inte får komma på samarbetssamtal.
- Nej, när den ena blivit utsatt för våld av den andra så är vi väldigt restriktiva med samarbetssamtal.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Återigen var vi i ingemansland, vilket hon också konstaterade att vi "faller mellan stolarna". Å vad jag hatar det uttrycket! Det känns som en dålig ursäkt till varför man inte kan erbjudas hjälp någonstans ifrån. Jag tackade och hon sa att jag gärna fick ringa igen nästa vecka. Förvirrad och arg skrev jag ett kortfattat mail till T att han skulle reda upp den soppa han ställt till med:
Jag kontaktade familjerätten, men de accepterar inte ett avtal med växelvis boende om barnen bevittnat våld. Så om du vill att barnen ska bo hos dig varannan vecka får du ordna upp detta!
Jag är medveten om att jag använde en anklagande ton, något jag vanligtvis undviker eftersom det inte är konstruktivt på något sätt, men nu var jag så irriterad på att han tvingade mig att reda upp denna härva av intressenter pga något han dragit igång. Och av någon anledning hade samtalet till familjerätten fått mig att känna mig förnedrad. Kanske för att jag tvingades erkänna att jag skrivit på ett avtal han tvingat sig till? Fast damen i telefonen hade ju inte alls haft ett anklagande eller förebrående tonfall, utan enbart varit snäll och uppmuntrande. Och hon hade inte alls slätat över hans bettende eller försökt lägga ansvar på mig för hans handlingar, så som soc gärna gör. Men ändå.
T's svar lät inte vänta på sig, men det gjorde mig bara ännu mer förvirrad. Det första, ett mail med bara 2 frågetecken i (ett av hans sigill). Sen:
Du e ju helt knäpp Avtalet är godkänt kopia till mig
sluta jävlas med mig. Är du helt vriden ?
Mitt svar:
Va?! Har du fått kopia på att avtalet är godkänt? Det är ju toppen i så fall! Det var min advokat som sa att tingsrätten ville att familjerätten skulle titta på det. Men har de accepterat det för dig så är det väl så.
Hans svar:
Äntligen fattar du vad man säger
Det verkar ta lång tid för dig
Eftersom du kan säga vad som helst till mig så bryr jag mig längre inte om vad jag säger till dig.
Det sista läste jag upp för en av mina stöttande kollegor och hans svar blev:
- Jaha, och glad påsk på dig med! Sen började vi skratta båda två. Varpå jag, på fullkomligt barnslig och trotsig maner, skickade ett mail med just den frasen. Man måste få skratta åt eländet för att orka.
Men kontentan av det hela, hade alltså tingsrätten godkänt avtalet? Varför hade då min advokat påstått att de inte gjort det? De kan väl inte skicka ett svar till den ena parten och ett annat svar till den andra?! Eller har min advokat missförstått något? Eller ljuger T? Det sistnämnda är ju det statistiskt mest troliga, men jag tror ändå inte det. För hade det varit så att avtalet inte var godkänt hade han velat göra allt för att få det gällande. Många frågetecken, men tack vare min kollega tog jag ändå påskledigt med ett leende på läpparna!
