Att man aldrig lär sig...
På två dagar har han väntat utanför dagis på mig 3 gånger... Men aldrig varit otrevlig. Och nu senast diskuterade vi överlämningen på söndag. Eftersom de har jullov ska jag lämna dem till honom på söndag kväll istället för till dagis på måndag morgon. Och så frågade han om jag inte kunde stanna och äta när jag ändå var där och lämnade barnen.
- Jo det kan jag väl, sa jag och tänkte att de har ju gått bra ganska länge nu, utan några utbrott och sådant. Men jag kände direkt jag sagt det att det inte kändes bra, men då var det för sent. "Nåväl, det var ju så här familjebehandlarna sa att vi skulle göra, det var ju det de tyckte var det rätta. Kan det vara så fel då? Fast å andra sidan kan jag se kvinnogruppsterapeuten framför mig, och hon skulle ta sig för pannan"
När jag kom hem hade jag fått följande mail:
Vad trevligt att du kommer och äter middag med oss. Vem vet, det kanske kan bli som förr? Fast ändå bättre förstås...
Jisses, han har fortfarande inte helt släppt tanken/tron på att jag ska komma tillbaka! Efter allt som hänt! Det är ju verkligen stört... Jag får väl för säkert hundrade gången skriva och klargöra att det ALDRIG kommer bli vi igen. Vad kommer jag få för reaktion på det? Ingen alls? Ett utbrott? Ett vänligt instämmande? Det sista håller jag inte som särskilt troligt!
Han skrev ju och frågade varför jag inte kunde prata i telefon som vanliga människor. Jag svarade att det berodde på alla elakheter han skrek åt mig. Vad fick jag för svar på det? Jo ett nytt mail med anklagelser om att jag försvårar vårt sammarbete genom att vägra tala i telefon, och att jag borde ta mig samman för barnens skull. Inte ett ord om vad han borde göra...
