ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Så blev han sig själv igen!

Publicerad 2015-12-13 13:41:46 i Allmänt,

Efter nästan två veckors total tystnad (bortsett från att han väntade på oss utanför dagis en dag) så kom han tillbaka sådan jag numera känner honom. Och på något vridet sett känns det nästan skönt, nu är allt som det brukar igen. Det är inte bra, men det är åtminstone som "vanligt".
 
För att ta det från början. Han väntade på oss utanför dagis förra fredagen (det skrev jag om i förra inlägget). Och då trodde jag att det skulle bli startskott för att återuppta mailterrorn mot mig. Men icke! Jag fick ytterligare några dagars lugn och ro. På söndag kvällen kräktes Lilla, så jag var hemma och vabbade med henne på måndagen. Det står i vårt skriftliga avtal att den som har barnen på morgonen är den som ska vabba, alltså var det min uppgift. Men jag förberedde mig på att det skulle bli massa bråk om överlämningen, att han inte skulle vilja ta henne på kvällen heller för att han skulle få vabba på tisdagen. Eller att han helt enkelt inte skulle svara alls, så jag inte skulle få veta när och var överlämningen skulle ske. Men han förvånad mig igen, som så otaliga gånger förut! Han svarade direkt att han kunde komma och hämta lilla med en gång om jag ville åka och jobba. Men om jag ville vabba så kunde han komma och hämta henne hos mig halv fyra. Enkelt och smidigt så var det bestämt. Jag hade dock inte sagt att hon kräkts, utan bara att hon var sjuk, och han frågade inte. En annan gång när barnen var magsjuka hos mig och det var dags att åka till honom vägrade han ta dem med motiveringen "jag vill inte bli magsjuk". Nehe, för vem vill det?! Som förälder kan man inte välja bort sina barn när de blir sjuka!
 
Han kom på uttalad tid, kom in i min hall men gjorde inga försök att ta sig längre in. Jag berättade att hon kräkts, men att jag var tveksam till om det var magsjuka eftersom det bara var en gång. Sen pratade vi om diverse praktiska grejer angående lucia. Också enkelt och smidigt, inte alls som det brukar vara när man ska få besked ur honom... Jag frågade om inte Lilla ville ha med sig gossedjuret pricken, men nej det ville hon inte.
 
Direkt de gått åkte jag in till stan för att gå på min kvinnogrupp. När jag kom hem hade jag två mail från honom.
 
Kom med pricken ASAP
 
Tänkt vad enkelt det varit om jag kunnat ringa dig istället! Som normala människor...då hade du kunnat komma med en gång!
 
Jag frågade om jag fortfarande skulle komma med pricken, och förklarade att jag varit i stan så det hade inte spelat någon roll om han ringt, jag hade ändå inte kunnat komma tidigare. Jag fick svar att jag skulle komma, vilket var lite underligt med tanke på att klockan var ca 21 och båda barnen rimligtvis borde sova. Men jag tog med mig mina hundar och gick dit. Han öppnade, var lugn och trevlig. Andra gången samma dag han betedde sig helt civiliserat mot mig! Och genast vaknade de där tvivlen igen, kommer de nånsin ge med sig eller kommer jag få leva med dem livet ut? Det kanske inte var så farligt ändå. Han kanske har rätt i att jag överdrev allting, att jag inbillade mig saker. Hur skulle nån som verkar så här normal kunna vara skyldig till allt det avskyvärda jag minns?
 
Jag frågade honom rakt ut om hans nyvunna lugn, om det hade med kärlek att göra eller om han börjat med någon ny medicin. Han svarade lugnt nej på båda frågorna, och sen kom en fras som var otäckt välbekant:
 
- Det är ju sådan här jag är, lugn, snäll omtänksam.
Så många gånger jag fått höra den frasen! Efter varje vredesutbrott, efter varje hot eller utpressning. För det var ju inte sådan han var EGENTLIGEN. Det var bara något dumt som råkat hända. För EGENTLIGEN var han ju lugn snäll och omtänksam. Och helt plötsligt där i hallen förstod jag att det var precis samma människa jag hade framför mig fortfarande. Om än en mer behärskad variant. Jag knatade hemmåt, och kände mig ändå lugn. Tänk om vi skulle kunna ha det såhär framöver? Helt normala kontakter? Jag kanske till och med skulle ta bort spärren på hans telefonnummer? Ytterligare 2 dagars lugn följde. Sen satte han igång igen. Men det får jag skriva om i nästa inlägg, nu måste jag ta en promenad innan dagsljuset försvinner.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela