En ny rättegång
Små vardagliga saker som många andra gör utan att ens tänka på det kan innebära en stor chock när man befinner sig i min situation. Som att logga in på mailen. Eller att kolla posten.
Med vånda går jag och väntar på fakturan från min advokat, så när jag såg ett brev från tingsrätten kopplade jag först ihop det med det. Men det var något helt annat. Det var besked om att åtal kommer väckas mot T. För misshandeln den 16 juni. Man kan inte anklaga dem för att jobba snabbt... Men gissa vad min första tanke var när jag läste det? "Åh nej stackars T". Herregud så skadad man är, stackars T? Ja stackars T som var tvungen att misshandla mig! Nästa tanke, eller känsla, var rädsla, vad kommer han nu ställa till? På vilket sätt kommer nu ilskan att drabba mig? Uppgivet la jag ner brevet.
Jag minns hur arg och besviken jag var när förundersökningen lades ner. Men nu kändes det inte ett dugg bra att det blivit åtal heller. Det var ju det jag ville, att han skulle ställas till svars för att han misshandlade mig (igen)? Nej, jag vet inte om man kan skriva ville och misshandel i samma mening. Det är inte mycket av det som hänt som blev som jag ville... Men nåja, sådana tankar är ingen mening med, de når inte framåt på något vis. En av anledningarna att det känns jobbigt (istället för bra) är att jag lagt det bakom mig, och nu vet jag ju hur det blir under rättegången. Allt ska återberättas, återupplevas, i detalj. De luckor i minnet som tiden bildat ska försöka fyllas, hur var det nu? Slängde han in mig i diskbänken först, eller var det efter att han tryckt upp mig mot hallväggen? Höll jag Lilla i famnen hela tiden eller bara en del av tiden? När ringde jag polisen? Vad sa jag till polisen? Vad sa polisen till mig? Var stod jag när jag ringde polisen? Med vilken telefon ringde jag? Åhhh jag blir så trött bara av att börja nosa på dessa funderingar, och då vet jag att jag både inför och under rättegången måste göra djupdykningar i minnet, grotta ner mig i detaljer jag helst av allt vill glömma...
"Hur blir det nu när jag loggar in på mailen?" undrade jag nervöst och bestämde mig för att ta reda på det direkt. Och faktiskt, jag möttes inte av den radda hatmail jag förväntat mig. Bara det vanliga. Att han ska bryta vår överenskommelse och hämta barnen på dagis redan på måndagen. Osv osv... Men jag undrar om han inte sökte tröst i alkoholen, det skulle vara att följa hans vanliga mönster. Och idag, dagen efter, skulle vi haft ett gemensamt samarbetssamtal. Han kom inte. Jag ringde hans mamma för att höra om hon visste något. Jo hon visste att han var hemma från jobbet och var sjuk. Han hade visst feber...
