ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Brevet till T (som förra inlägget handlade om)

Publicerad 2015-07-23 12:39:36 i Allmänt,

Ett litet axplock av detta årets händelser:

Januari: Jag häller upp wiskey till våra gäster på lördag kväll och noterar i förbifarten att flaskan är halvfull. När jag öppnar skåpet 3 dagar senare ser jag till min förvåning att flaskan är tom. Konfronterar honom som först vidhåller att det absolut är en annan flaska och blir rosenrasande för att jag beskyller honom för något sådant. När jag vill att han ska visa mig den som fortfarande är halvfull erkänner han tillsist att han druckit upp den. Lovar dyrt och heligt att det aldrig ska ske igen.

Februari: Exakt samma som ovan fast med en Martiniflaska som var nästan full. Han lovar att han absolut inte druckit upp den, utan att han har en full martiniflaska i garaget, men han vägrar hämta den. Han skiker att jag har kontrollbehov och är sjukligt misstänksam, men till sist erkänner han att han druckit upp den och lovar återigen att det inte ska hända igen.

Mars: Hittar vid flera tillfällen tomma spritflaskor i garaget, varje gång säger han att det är från ”då” ”tidigare” men att han inte smygdricker längre. Jag tror honom inte men eftersom jag inte har några bevis säger jag inget och eftersom jag inte orkar bli utskälld igen (vilket jag blir varje gång han gjort något konstigt).

April: Han frågar mig om jag kommer somna innan han kommer och lägger sig varpå jag svarar kanske det. Detta gör honom rosenrasande och han följer efter mig in i Lillas rum när jag försöker lägga henne. Han sliter henne våldsamt ur min famn men kastar nästan tillbaka henne efter ett tag. Detta gör han flera gånger. Lilla gråter När jag sedan går in till Stora (som ligger och sover) följer han efter och kastar upp dörren så jag tror den ska gå sönder. Jag ber honom vara tyst för barnens skull men han fortsätter skrika och bryr sig inte ett dugg om dem.

8 juni: Dricker sig ordentligt berusad på Lillas namngivningsfest, sluddrar och kan inte se mig i ögonen. När jag frågar om han är full blir han så förbannad att han sätter sig i bilen och kör iväg. Han återvänder efter ca 1 timme, och erkänner att han druckit ”flera glas mousserande” och inte bara 2 som han vidhöll tidigare. Jag frågar hur han kan vara så dum att han sätter sig och kör bil berusad och han hävdar då att han bara kört runt hörnet och parkerat. Jag påstår att jag varit ute och gått och sett att han inte stod där, han erkänner då att han körde precis utanför området. Jag tror honom inte men lämnar ämnet, chockad att han överhuvudtaget körde bilen när han druckit.

10 juli: Han blir så arg på mig för att jag inte svarar på en fråga (som jag inte uppfattat) att han låser mig ute ur huset (sommarstugan) när jag går för att ta ett kvällsdopp. Jag hör barnen skrika inne i huset men han släpper inte in mig förrän 45 min senare. Han hävdar då att han inte låst altandörren, men jag kände på den att den var låst. Han tycker inte att han gjort något fel, det var rätt av honom att låsa mig ute eftersom jag gick iväg utan att svara på tilltal.

13 juli. Vi har gäster i stugan och han ska ta med 2 av dem på en tur med båten. Han föreslår att de ska ta med öl och jag frågar då hur många öl han druckit, varpå han blir helt rasande. Skriker massa fula saker åt mig. Jag säger till honom flera gånger att han måste gå ner till båten till våra väntande gäster, att vi får fortsätta diskutera senare, men han lyssnar inte på mig utan fortsätter bara att skrika och vill bland annat kasta ut mig ur huset.

20 augusti: På kvällen noterar jag att han uppträder berusat, är simmig i ögonen och undviker min blick. Jag frågar lugnt om han har druckit något varpå han exploderar fullständigt, sätter sig i bilen och kör iväg. När han kommer tillbaka en timme senare fortsätter han skrika åt mig och undrar hur jag kan vara en sådan vidrig människa som kommer med sådana falska anklagelser. När jag ska lägga barnen står han och vrålar i sovrummet. Jag ber honom om och om igen att gå ut så jag kan lägga barnen, men han vägrar. Stora är rädd och gråter. Tillsist knuffar jag ut honom för att barnen ska få lite lugn och ro. Han blir så överraskad att han ramlar in i databordet. Sen sparkar han på sovrumsdörren så den går sönder, tar upp Storas vattenglas och kastar i väggen ( underligt nog höll det) men Stora blev ännu ledsnare. Sedan tar han upp hemtelefonern och kastar den också i väggen och fortsätter skrika. Jag säger att jag är ledsen att jag kom med sådana falska anklagelser, allt bara för att lugna ner honom så inte Stora ska bli mer rädd.

21 augusti: Det första han säger till mig när jag kommer hem från jobbet är ”jag pratar inte med dig”, han bär in barnen och slänger igen dörren i ansiktet på mig. Stora rusar dock ut igen till min famn. Jag sätter mig framför TV’n med henne i famnen, och han kommer in och försöker slita upp henne ur min famn. Hon skriker hysteriskt i protest men han släpper inte förrän jag knuffar bort honom. Han skriker till mig ”varför skickade du mail halv fyra och frågade ”vad gör ni?”. Jag (som inte förstår någonting) svarar som det är, jag frågade för att jag saknade barnen och ville veta vad de gjorde. ”Du ljuger, du anklagar mig för att sitta och dricka! Det var därför du skrev!” Så fortsätter hela kvällen.

Allmänt: Varje gång han blir arg får jag höra att jag är lat, tråkig, inte vill göra något. Jag blir beskylld för otrohet (vilket är helt absurt) han hotar med att använda saker jag berättat i förtroende mot mig. Han hotar att polisanmäla mig för saker som hänt för 10 år sedan. Han hotar att jag aldrig ska få träffa mina barn igen. Han skyller sina alkoholproblem på alla andra utom sig själv. Han hotar med allt från att kasta ut mig ur ”sitt” hus, byta lås, stänga av Internet när jag sitter och surfar. Han kontrollerar min telefon och mitt facebookkonto. Om jag kommer hem 5 min senare än förväntat anklagar han mig för att vara otrogen. Om jag skickar ett sms och frågar vad gör du? Av ren nyfikenhet så får jag en utskällning för att jag har kontrollbehov och är sjukligt misstänksam.

Jag klarar inte av mer svartsjuka, falska beskyllningar, vredesutbrott med våld och att han inte tar någon hänsyn till barnen när han blir arg på mig. Jag har därför ansökt om skilsmässa.

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-07-23 23:07:37

Helt sjukt, vilken tur att du dokumenterat. Var gång du tvivlar ska du ta fram detta brev! Finns inga anledningar alls till varför du inte skulle lämnat honom. Tvivla aldrig, du har gjort helt rätt!!!!!! Kram Sara

Svar: Tack!
ofredad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela