Granskad under lupp
Nu har jag varit frånvarande från bloggen igen en stund, och det av angenäma orsaker. Det första är något som drabbar de flesta av oss i dessa tider: SEMESTER! Och även om vädret inte visat sig från sin bästa sida, och barnens humör (åtminstone idag) inte heller varit på topp, så är det underbart. Jag befinner mig i mina föräldrars stuga mitt ute på landet. Här är väldigt primitivt, men åh så fin natur. Vi har utsikt över en liten dal med kossor på grönbete, omgivet av skog. Även den mest oroade själ skulle bli avslappnad av sådana vyer! Och internetuppkopplingen är det si och så med. Vilket också bidragit till frånvaron av blogginlägg.
En annan bidragande orsak är att mina barn välte ut en kaffekopp på min lapptopp, så den gick i graven. Klantigt av barnen att välta ut den, men ännu klantigare av mig att ha en kaffekopp bredvid min dator, med barnen i närheten. Surt, men sådant som händer!
Sen finns det ytterligare en angenäm orsak, det har kommit in en ny man i mitt liv, H. Det är fortfarande väldigt tidigt, och alldeles för tidigt att kunna säga hur långvarig han kommer bli i mitt liv. Vi har setts tre gånger. Vi hade en första dejt på en restaurang i stan. I vanliga fall brukar jag efter ungefär 15 minuter börja fundera på en ursäkt att avbryta dejten. Det gjorde jag inte denna gång. Tiden flög iväg! Och trots att vi sågs kl 19, hade midnatt passerat innan vi bröt upp. Jag avslutade med att tacka honom för den bästa första-dejt jag nånsin haft, och han svarade detsamma. En kyss, sen skildes vi åt. Han hade klarat flera av mina misshandlande-män-fällor. Han har en bra relation till sin exfru. Det brukar sällan misshandlande män ha. Han hade inga som helst problem att prata om sina eller mina ex, ingen våldsam svartsjuka så som T alltså. Och i övrigt verkade han bara alldeles normal! Och det verkade han under våra nästkommande två dejter också. Och nu är vi ofrivilligt åtskilda under flera veckor pga krockande semesterplaner. MEN, det kommer ju alltid ett men... jag tror att jag överreagerar men idag på telefon så frågade han vart min profilbild var tagen. Jag svarade som det var, på en bar på Mallorca.
- Ja jag tyckte det var en bar. Men ja, det spelar ingen roll...
Det var inte många ord, och jag kan ha uppfattat det fel då linjen inte var den bästa, MEN kunde man ana ett spår av ogillande? Även om det inte alls var säkert fick jag plötsligt en olustig känsla, en väldigt välbekant känsla. Och en ännu jobbigare insikt följde. "Jag kommer aldrig bli som förr. Jag kommer aldrig vara lika öppensinnad och tillitsfull. Jag kommer alltid vara "på-min-vakt" i början av en ny bekantskap." Och den insikten tyckte jag inte alls om. Tänk om det slår över så jag blir den kontrollerande galne partnern? Så som T redan påstår att jag är? Men nej, dit är det långt kvar. Och jag kanske inte önskar att jag vore fullt så naiv och godtrogen som pre-T, men ändå. Jag vill inte gå och väga varje ord min nya uppmärksamhet säger i en våg av guld. Tiden lär ändå utvisa hur det är i just detta fall. Och kanske stupar det på helt andra, "normala" orsaker. Men tänk OM....
