Hur orkar du?
Jag får ofta, eller fick ofta iaf, kommentaren "hur orkar du?". Det finns bara ett svar på den frågan. För att jag måste. Det finns inget alternativ. Hade jag bara haft mig hade jag kanske kunnat lägga mig ner och dö. Men jag har två små barn, som är fullständigt beroende av mig för att ha en frisk normalfungerande förälder. Så jag måste orka.
Sista veckan har jag läst två olika bloggar, som skrivit inlägg på precis det temat, vad man svarar på kommentaren "hur orkar du/ hur går det?". Den ena bloggaren åkte in till förlossningen redo att föda sitt efterlängtade barn, och fick i inskrivningsrummet veta att barnet i hennes mage hade dött. Den andra bloggaren är mamma till ett barn som flera gånger per år svävar mellan liv och död. Jag jämför inte på något sätt min kamp med deras, sorg är individuell och kan inte jämföras, men jag tackar min lyckliga stjärna att jag har två friska barn. Och jag kan inte föreställa mig den sorg det måste innebära att kämpa för sitt barns liv, eller att förlora sitt barn. Men i båda dessa bloggar slås jag av att vi har en hel del gemensamt ändå, och även om våra historier har väsentliga skillnader är det så mycket jag känner igen i deras bloggar.
Just insikten att man orkar för att man måste, inte för att man väljer det eller för att man "är så stark". Att man har bra dagar och sämre dagar, om vartannat och ibland utan uppenbara förklaringar. Att det hjälper att prata med andra med samma erfarenheter. Att det är bra att tvinga sig ut och motionera, speciellt när det tar emot som mest, eftersom det är då man behöver det som mest. Och att det inte finns någon som helst mening med detta. För det är också en attityd man stöter på med jämna mellanrum, att dessa svåra erfarenheter på något sätt skulle göra oss till bättre människor, starkare människor. Det är rent skitsnack! Ett alibi för att dölja livets orättvisa fördelning av bördor. Dessa erfarenheter gör oss sårbara, lättirriterade, slitna på ett sätt våra jämngamla inte är, oroliga och fullkomligt tillitslösa. Det har gjort mig cynisk och misstänksam, precis sådan som jag absolut inte vill vara. Det låter deprimerande, men det är sant. Jag må ha lärt mig en hel del av denna resa, men som jag skrev i min dikt i förrförra inlägget, den kunskapen hade jag gärna varit utan...
