ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Han skapar konflikt vart han än går!

Publicerad 2015-05-05 21:08:11 i Allmänt,

I söndags hade Stora sitt livs första fotbollsträning. Jag tillsammans med ett gäng andra föräldrar hade anmält oss att ställa upp som tränare. Men i söndags kunde jag inte vara där eftersom jag var bortrest. Jag vet inte heller om jag kan åka på de träningar som är när barnen är hos pappa, eller om han i så fall kommer vägra släppa dit Stora. Löjligt, men det skulle inte förvåna mig. Nåväl, i söndags var alltså premiär, och pappa gick dit med henne.

På vägen hem från mitt eget äventyr ringde T, och efter viss tvekan svarade jag. Det var ett stelt men någorlunda normalt samtal. Han berättade att Stora blivit blyg och vägrat vara med på fotbollsträningen. En av tränarföräldrarna hade försökt övertyga henne men det gick inte. Ingen stor grej, bara att försöka igen nästa vecka var vi överens om. Sen kunde han såklart inte hålla sig från att fråga vem killen i keps var, som haft sällskap med mig till rättegången. Jag tvekade igen. Jag borde bara vägra svara, men jag orkade inte. "Inte för att det angår dig, men det var bara en vän", sa jag och hoppades på så vis undvika ett raseriutbrott. Vi la på, och som alltid drog jag ett lättnades suck att samtalet var över.

Jag körde hem till en killkompis för en lugn, avslappnad filmkväll. Samma killkompis som T handgripligen slängt ut ur vår lägenhet många år senare. Och som T förbjöd mig att träffa under vårt förhållande, men som efter separationen tålmodigt stod kvar och väntade. Äkta vänner, vad skulle jag göra utan dem?!

Vi dukade fram cola och chips och lade oss tillrätta i varsitt hörn av hans soffa och startade filmen. Vi hade hunnit ungefär halvvägs igenom när det plingade till i min mobil. Det var ett sms från tränarlistan och det löd:

Tråkigt med Stora, men jag vet inte vad vi kunnat göra annorlunda? Jag har ringt honom för att höra vad han anser at vi borde ha gjort, men han har inte svarat.

Min första tanke var inte ”Åh nej, vad har hänt med Stora” utan ”Åh nej, vad har han nu ställt till med?!”. Min mobil fortsatte plinga av andra tränare som också oroligt undrade vad de gjort för fel. Jag bad min vän pausa filmen (och kände mig som en urkass kompis, trots att vännen försäkrade att det inte var någon fara) och loggade in på fotbollslagets hemsida (telefonlistor är sååå 1900-tal!). Där hade en tränare lagt upp en positiv hälsning och tackade för en väl genomförd första träning. T hade då kommenterat:

Min dotter tyckte inte det var roligt och ville inte vara med, vilket tränarna inte uppmärksammade tyvärr.

Jag blir så trött. Här har han ett nytt sammanhang, där inte alla föräldrar redan vet vad han går för, men då ska han ändå, på deras allra första träningsdag ställa till en konflikt?! Och stackars alla tränare som inte vet hur han är och tar det med en nypa salt, utan som verkligen tar åt sig att de borde agerat annorlunda. Som vanligt var det väl upp till mig att städa upp den röra han ställde till med. Jag skrev genast en kommentar på hemsidan:

Jag är fullständigt övertygad om att tränarna gjorde vad de kunde. Stora är en väldigt bestämd tjej och hade hon bestämt sig för att inte delta så var det så. Vi försöker igen nästa vecka och hoppas det går bättre!

 Jag skickade också ett mail till tränarkedjan med ungefär samma innehåll. Min kommentar på hemsidan fick ligga ca 1 timme, sedan anmälde T den som stötande och den togs bort... Samtidigt skickade han ett arg mail till mig:

Snacka inte skit offentligt!!

Jag blir så trött. Inte ens en film på 86 minuter ska jag kunna få se ifred? Inte en enda enkel fotbollsträning utan att han ska kritisera någon? ”Han ger sig aldrig. Det tar verkligen aldrig slut” tänkte jag. Jag ansåg att jag gjort vad jag kunnat för stunden, och jag och min vän startade filmen igen. Jag grät floder. Inget konstigt, det var en väldigt sorglig film. Men sen grät jag hela vägen hem också…

Kommentarer

Postat av: Jackie

Publicerad 2015-05-06 10:53:53

Hej, har läst en del på din blogg och vill bara skicka massa styrka och kärlek! Hur fungerar det med bloggen, vet T om att du har den eller har han låtit dig vara ifred här? Oavsett så är det fruktansvärt starkt jobbat av dig! *kram*

Svar: Han har ingen aning om bloggen, och skulle han hitta den skulle han bli helt vansinnig. DÅ kommer jag vara rädd för honom...
ofredad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela