ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Hur kunde jag?!

Publicerad 2015-05-03 17:50:42 i Allmänt,

Jag vet att det inte tjänar något till att älta det förflutna, gjort är gjort och kommer aldrig mer igen. Men ändå kan jag inte låta bli att fundera, jag vill förstå mig själv. Varför hamnade jag i den här sitsen? Varför valde jag honom? Varför bortsåg jag från de varningssignaler jag såg redan de första veckorna av vår relation? Varför, varför, varför?!

 Av de kontakter jag har med andra kvinnor i min sits vet jag att många brottas med tvivel. ”Gjorde jag rätt som gick? Kunde jag gjort något mer? Om jag bara…” De har så många bra minnen av relationen, att de dåliga hamnar i skymundan. För mig är det tvärtom. Jag vet att vi hade bra stunder också, många bra stunder framförallt i början av vår relation. Men jag minns dem inte. Jag vet att vi otaliga kvällar låg nerkrupna i soffan under en filt, såg en bra film som vi sedan diskuterade tillsammans. Jag vet att vi kelade och busade med våra hundar, att jag skrattade och det kändes som om hela tillvaron var en enda stor kärleksexplosion. Vi umgicks med mina vänner, med hans vänner och vi hittade nya gemensamma vänner. Vi målade om, vi diskuterade trädgårdsplanteringar och vi älskade. Men jag minns det inte.

Jag minns hur jag tassade på tå, livrädd att ett felsteg skulle orsaka nästa utbrott. Jag minns hur falsk jag kände mig när jag försökte upprätthålla en normal fasad utåt, långt eter att jag insett att vår relation var allt annat än normal. Jag minns svartsjukan, hur han kunde stå och gorma ”Har du varit inne på toan och knullat med en kollega?!” om jag var 2 minuter sen hem från jobbet eftersom jag fastnat bakom en traktor. Jag minns hur jag hatade honom när han inte kunde behärska sig inför barnen utan skrämde dem med sina vredesutbrott mot mig. Jag minns när han kallade mig kontrollfreak och paranoid när jag försiktigt frågade om han hade druckit, trots att vi inte druckit något tillsammans, för att jag tyckte att han sluddrade eller pratade osammanhängande. Jag minns hur han tvingade till sig sex genom att vägra släcka lampan om vi inte ”pratade ut”, trots att prata inte hade något med saken att göra. Jag minns hur jag ständigt försökte släta över hans beteende när det sken igenom för utomstående, ”han är trött”, ”det är mycket på jobbet nu” eller ”det är inte så farligt, han är inte så arg som det verkar”. Jag minns hur jag försökte dölja han tjuriga tystnad genom att prata dubbelt så mycket själv. Och de minnena, och många, många fler, gör att jag hatar honom. Och det gör det än mer obegripligt hur jag kunde falla för honom. Hur kunde jag gå huvudstupa rätt in i den mest klassiska av alla kvinnofällor?

 

Mitt samtalsstöd på kvinnofridcentret hade ett bra svar på den frågan.

-          Och det var sån han var när du föll för honom?

-           Nej, nej det var han ju inte.

-          Hur var han då, när du föll för honom?

-          Uppmärksam, romantisk, rolig, charmig, uppvaktande, snäll, hjälpsam…

-          Och tycker du det är konstigt att du föll för en person som var snäll, romantisk, rolig osv?

-          Ne-e det var det väl inte…

Hon fick mig att just i den stunden förlåta mig själv, men ofta kommer ilskan mot mig själv tillbaka. Och förlåtelsen och insikten är en färskvara. Och just nu ligger den lååångt långt borta. Just nu hatar jag mig själv lika mycket som jag hatar honom.

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-05-03 22:05:42

Jag förstår hur du tänker och känner och jag har tänkt precis som dig så många ggr!! Hur kunde jag stanna så länge, hur kunde jag utsätta mig själv för allt och hur kunde jag gå tillbaka två ggr?? Men vi får inte skuldbelägga oss själva, det är inte vi som gjort fel, det är våra ex!!! Men det är lättare sagt än gjort att komma till den punkten. I år är det fem år sen jag lämnade och jag kan ibland fortfarande bli arg på mig själv...

Svar: Ja känslorna och förståndet säger inte alltid samma sak...
ofredad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela