En "lugn" vecka
Veckan har varit lugn (relativt sätt då alltså). På måndagskvällar går jag i en kvinnogrupp som stadmissionen håller i för våldsutsatta kvinnor och deras barn. De kallar det kvällscafe. Det är helt underbart, få träffa andra i samma sits och vädra sina funderingar och sina sorger med. Att för en gångs skull inte känna sig som den som sticker ut, utan bara vara helt "normal". Och barnen uppskattar det, medan vi vuxna sitter i ett rum och pratar med den psykoterapeut som leder det hela, får de vara i ett rum intill fullt med leksaker och tas om hand av volontärer. Det är guld värt, dessa unga tjejer som ägnar varje måndagskväll till att underhålla och passa en brokig skara barn så att deras trötta mammor ska få prata i fred. Dagens ros till dem! (Finns det fortfarande? I så fall kanske jag ksa skicka in en sådan till tidningen.)
Varje måndag när jag hämtar barnen frågar de om vi ska på kvällscafe, och hurrar glatt när jag säger ja. Jag har av förklarliga skäl inte sagt något till T om detta eftersom det är jag som får samtalsstöd och barnen bara leker. Men två måndagar i rad har han mött oss samma tid, samma plats när vi varit på väg från vår lilla by mot stan. Självklart frågade han i ett mail vad vi gör på måndagar. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inget alls. Idag fick jag ett mail där det stod:
Nu vet jag vad ni gör på måndag. :)
Antagligen har Stora sagt kvällscafe. För hade han haft någon aning om vilken typ av verksamhet det är skulle han inte skrivit en glad smiley, då hade han flugit i taket. Han är livrädd för allt vad psykologer och hjälpinsatser kan göra för mig och barnen. Socialtjänsten lyckades få honom att gå med på att Stora skulle få gå i samtal och bearbeta sina upplevelser av våldet. Men när vi var klara där i juni rekommenderade terapeuten där att jag skulle ställa henne i kö till deras gruppverksamhet. Men det totalvägrade han. Och då blir det inget med det. Det är så ironiskt att det är löjligt, att HAN måste godkänna att hon ska få vård för det som HAN tvingat henne att bevittna. Jag tror det hade varit jättebra för Stora, att få känna att hon inte är ensam med sina upplevelser. Men jag orkar inte kriga om det. Så igen vinner han och barnet förlorar,,,
I måndags fick jag följande mail:
Du har det rätt bra. En farmor som köper kläder jackor etc. Barnens pappa som ser till att ytterkläder blir tvättade.
Tycker du skall på nåt sätt uttrycka det till flickornas farmor. Blommor eller vad som. Nu har hon fixat nya kläder igen.visa din uppskattning.
Deras jackor ligger på tvätt här igen.
Bra med 2 maskiner.
Har deras mormor någonsin gjort nåt liknande?
Och han lyckades igen att trycka på precis rätt knapp för att göra mig arg. Jag hade en väninna på telefon när jag läste det så jag kunde avreagera mig för henne. Och hon frågade vad i mailet det var som gjorde mig arg. Jag hade svårt att sätta ord på det, men flera saker samtidigt. Att han påstår att min mamma inte hjälper till med barnen. Hon hjälper mig jättemycket! Att hon sen inte frossar i barnkläder lika mycket som farmor spelar väl ingen roll?! Men mest av allt blev jag nog arg för att han inte insåg att det var HAN som skulle vara tacksam mot farmor, inte jag! Jag köper egna kläder åt dem. Och att han insinuerar att jag har det bra, att han drar det tunga lasset?! Och så blir jag irriterad för att det känns som om hans dumheter spiller över på farmor. För jag uppskattar henne jättemycket, dock mer hennes närvaro än kläderna hon köper. Men sättet han skriver det på gör att jag blir irriterad istället för att bara hålla med om att det är bra att hon finns. Men jag skrev faktiskt ett svar och använde ett va hanns egna vapen. Han ccar ofta alla möjliga människor i sina mail till mig, som om det på något sätt skulle skrämma mig. Så jag skrev följande och sen ccade jag hans mamma också:
Vad skönt för dig att du får så mycket hjälp av farmor. Det är en stor trygghet för mig också att farmor finns i barnens liv, och det är jag glad för.
Jag har lagt över 5000 kr på Storas fritidsaktiviteter, du har lagt 0. Men det gör inget, jag tar det. Men jag kräver inte att du ska tacka mig för det.
Jag vet att det inte leder någon vart. Jag kan aldrig vinna en diskussion med honom. Men det var ändå så skönt!!
