Vem är jag?
På dagens ACA-möte diskuterade vi att lära känna sig själv. Min kommentar på det var att jag har absolut ingen aning om vem jag är. Och det är skrämmande. Och jag är livrädd för vad som kommer hända om jag försöker ta reda på vem jag är. Tänk om jag sätter mig ner i stillhet för att lära känna mig själv, och upptäcker att det inte finns något där? Att jag inte är någonting? Det låter väl helt galet, men det är en stor rädsla jag har. Tänk om jag bara är ingenting, tomrum, vakuum.... Är det den rädslan som driver mig till mitt sjukligt aktiva liv, att alltid ha aktiviteter planerade, träffar inbokade? För så länge jag gör något, så länge jag är med någon annan, då finns jag iaf. Som om jag helt enkelt skulle gå upp i rök om jag slutade att aktivera mig med något/någon.
Den här veckan fick jag för typ 10 gången i läxa från kbt-terapeuten att ta en stund i lugn och ro, att sitta ner och göra ingenting. Är det förvånande att jag inte gjort det? Min ursäkt? Jag har inte hunnit...
På dagens ACA-möte fick jag rådet att ta minst 2 minuter per dag till att lyssna inåt. 2 minuter. Det är 1440 minuter på ett dygn. Då borde man kunna ägna 2 minuter (dvs 0.14%) åt sig själv. Men vad gör jag med all min tid då? Umgås med vänner, tränar, jobbar, sover, äter, tvättar, diskar, städar, läser, renoverar, mm.. Men ändå, hur klarar jag att aldrig få ens 2 minuter över? Det undrar jag faktiskt själv också...
