Jag gjorde något dumt...
I lördags gjorde jag något riktigt dumt. Jag ringde T. Men vu tar det från början.
Jag frågade barnen om de ville äta lunch på ikea och sedan leka på deras lekland, varpå de blev jätteglada och vrålade jaaaa. En win-win-situation, barnen blev gada och jag slapp laga mat och ta hand om disk.Sagt och gjort vi gick ut till bilen, satte oss i bilen och... bilen startade inte! Den var tvärtyst. Min första gissning var batteriet. Om någon bara kunde komma med startkablar kanske vi kunde komma iväg ändå. Min första impuls var att ringa T. Men sist jag berättat för mina vänner att jag bett T om hjälp med en elsladd till en lampa hade flera protesterat och sagt att nästa gång skulle jag ringa dem istället. Så, även om det tog emot testade jag att ringa två olika vänner som båda bor i närhete. Ingen svarade.Så skulle jag? Det vore ju så skönt att få igång bilen! Visserligen hade jag assistansförsäkring men det skulle ju säkert dröja innan de kunde komma. Jag testade hemtelefonen och hans jobbmobil, inget svar. Med viss tvekan gick jag in i afirewallappen och kunde den vägen ringa hans privata mobil utan att ta bort spärren på det numret. vad skönt, det hade kännts som ett steg tillbaka att ta bort blockaden...
Han svarade att han var påväg in till stan, men skulle genast vända. Sagt och gjort och en stund senare stod han där. allvarlig, hjälpsam och...fullkomligt normal. Jag kommer aldrig vänja mig vid det schizofrena i situationen att ena sekunden ha att göra med en galning och i nästa sekuns en "vemsomhelst". Och att aldrig veta vad jag kan förvänta mig. Hursomhelst kom han fram till att bilen verkade ha kortslutit sig och jag borde ringa bärgare istället. Suck, då hade jag krupit till korset och bett om hjälp helt i onödan. Han erbjöd sig dock att skjutsa oss till Ikea efter att vår bil blivit hämtad. Spendera min lördag med T hade inte ingått i mina planer men barnen vrålade glatt JAAA, så jag accepterade erbjudandet. Så, en timme senare var bilen bärgad (han hade testat med startkablar men det gick inte) och jag och barnen satt i Ts bil påväg till stan. Han släppte oss vid Ikea och åkte själv och gjorde några ärenden, sen hämtade han oss och vi åkte tilllsammans till en matbutik. Och det var inte så dumt faktiskt. Även om han har svårt att sätta gränser, speciellt mot Lilla, så var det ändå en trevlig känsla att se dem tillsammans, han och barnen. De verkade känna sig trygga med honom, och det är nog bland det viktigaste som finns just nu. Vi åkte hem, jag tackade för skjutsen och han sa:
- Jag blev riktigt rörd att du ringde mig.
Jag fick en obehaglig känsla av att jag nog skulle få ångra detta. Och jodå det har jag redan gjort. Han ringde mig på arbetstid idag, och jag svarade mest för att jag visste att han annars kulle fortsätta ringa. Han frågade mest om bilen, men när verkstaden ringde fick jag en ursäkt att snabbt avsluta samtalet. Några timmar senare skrev han ett sms:
Ring mig. Jag vill diskutera Storas kör.
Jag svarade att jag var upptagen, att jag anmält henne denna termin också. Då ringde han upp. Såklart, inte kunde han respektera att jag skrev att jag var upptagen. En kort sammanfattning av samtalet var att vi börade bråka om Storas aktiviteter. Han vill inte ta henne till simskolan. Han gjorde sig osams med alla i fotbollslaget, och nu är han osams med körledaren, så nu ska hon inte få gå där heller... Och så kom det jag väntat på:
- Nu när jag var så snäll och hjälpte dig med bilen i lördags så behöver väl inte du börja tjafsa med mig?
Som ett brev på posten. Så nästa gång ringer jag bärgare direkt! Att man aldrig lär sig...
