Vill man bråka kan man alltid hitta en anledning
Som avtalat lämnade jag barnen till deras pappa den 2 januari. När jag hämtade dem på juldagen fick Stora med sig två par vinterkängor till mormors lägenhet ( i en stad ca 2 timmars bilresa från vår hemby). Det ena paret vägrade hon använda eftersom hon älskade de andra rosa skorna bättre. Därför blev de gråa skorna ståendes oanvända i skostället hela veckan hos mormor och morfar. Och där glömde jag kvar dem när de vi åkte. "F-N nu får han en förevändning att starta ett bråk" tänkte jag direkt jag kom på det, när vi redan var hemma. Rent praktiskt spelade det ju ingen som helst roll om skorna stod på mormors skohylla eller på pappas skohylla, hon skulle såklart fortfarande bara vilja använda de rosa. Men ändå...
Jag berättade som det var när jag lämnade tjejerna, och då sa han inte mycket om det. Jag sa att han självklart skulle få tillbaka skorna vid nästa överlämning. Och att hon ändå bara ville använda de rosa. Han nickade bara, sa inget mer om det. (Bör kanske för rättvisans skull påpeka att det är farmor som köpt båda paren.)
Men en halvtimme senare hade jag fått ett mail där han krävde att jag antingen åkte och köpte nya vinterkängor eller åkte och hämtade de vi glömt hos mormor (dvs en bilresa på totalt 4.5 timmar). Suck, det var precis vad jag väntat mig. Men mest av allt blev jag irriterad på mig själv, att jag var så klantig att jag gett honom den chansen att bråka. Men det går inte att alltid komma ihåg allt, särskilt inte om man är så tankspridd som jag...
