Insikter från ett decennium sen
Igår kväll hittade jag en gammal dagbok, från 2005-2008, och det var sannerligen en intressant upplevelse att skumma igenom den! Det var alltså i runda slängar 10 år sen, och där svart på vitt (eller tja bläckblått på ljusblå bakgrund) stod samma slutsats som jag insett i augusti i år: att mina uppenbara problem med kärleksrelationer definitivt berodde på min uppväxt med en aggressiv och alkoholiserad pappa! Jag som tyckte det var en ny insikt i augusti i år, så har jag varit delvis medveten om det i ett decennium! Ok, det fanns aspekter av det som inte var tydliga för mig då, men som blivit det nu. Men ändå, grunden är densamma.
Så hur gick det då, då för 10 år sen? Jag insåg att jag måste ta itu med problemet om jag inte ville fortsätta med mitt destruktiva relationsmönster. Jag började gå på Al-anon, i psykodynamisk terapi, jag erkände för min dåvarande pojkvän att jag varit otrogen, han gjorde slut men tog mig tillbaka en vecka senare. Kort sagt; jag tog tag i problemet. Men sen då?
Sen rann allt ut i sanden, jag slutade gå på möten och utan att jag knappt märkte det föll jag in i gamla ovanor igen. Hur gick det till?! Någonstans längs vägen kände jag mig nöjd med det enorma arbete jag lagt ner och kapitulerade inför det jag inte lyckats uppnå... Där stod också att en killkompis sagt till mig : Jag förstår inte hur du kan vara en sådan underbar vän, men en sådan hemsk flickvän!
Det förstod jag inte själv heller, frågan var vem av dem som var mitt rätta jag, den hemska eller den underbara?
Men på ett sätt var det skönt att läsa att det jag kämpar med nu inte är något nytt, utan har varit ett problem sedan tidiga tonåren. Och då är det lättare att vara lite ödmjuk och inse att det kommer vara svårt att bryta ett så invant mönster. Men den här gången kapitulerar jag inte!
