ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Insikter från helgen

Publicerad 2016-11-07 21:17:58 i Allmänt,

Ett av mina tvivel angående om jag verkligen kan titulera mig vuxet barn är att jag har ju faktiskt en massa trevliga, varma kärleksfulla minnen också. Minnen av min mamma, av mina syskon och mina vänner. men under helgen har jag förstått att även i den mest vidriga av uppväxter, även där finns ljusglimtar. Tyvärr funkar det inte som så att ett negativt minne och ett positivt tillsammans blir neutralt... Mina smärtsamma minnen blir inte mindre smärtsamma för att det fanns andra glada minnen. Däremot blev nog de smärtsamma stunderna mer uthärdliga pga de lugnare stundernas möjlighet till återhämtning.

Jag har under helgen hört så många andra dela min historia, i olika varianter. Och jag inser att jag inte är ensam om de destruktiva reaktioner jag visat. Tvärtom är det helt otroligt hur lika många av oss handlat! Mitt flyktbeteende att vara galet upptagen hela tiden, att alltid ha saker inplanerade för att slippa ha tid med mig själv, var det fler som gjorde. Att vara omgiven av sina vänner men ändå känna sig ensam, kände många igen. Att tycka att man har allt (barn, jobb, partner, boende osv) och ändå må skitdåligt, var jag inte heller ensam om. Det där skaver i mitt samvete. Jag har så mycket att vara lycklig och tacksam för, och så går jag bara runt och mår dåligt istället. Mina barn håller på att växa upp mitt framför mig, men istället för att vara närvarande befinner jag mig i mitt eget barndomstrauma. Och jag hatar mig själv för det. Släpp det! Gå vidare, var här och nu istället. Men just nu går det inte. Jag anstränger mig så mycket jag kan när barnen är med mig, men jag har ändå dåligt samvete. Blir jag nu en frånvarande förälder själv?

Rådet jag får av alla som kommit längre i ACA-programmet är att "Våga vara kvar i smärtan. Våga stanna i sorgen och vreden". Lättare sagt än gjort när man ägnat två tredjedelar av sitt liv åt olika typer av flyktbeteende. Jag vill inte vara i smärtan! Jag vill bara bort, bort, bort! Men jag ska försöka iaf, jag har fått så mycket hopp under helgen, människor som mått precis som jag mår nu och som sen kommit ut ur tunneln på andra sidan.  Ingen som säger att det varit en lätt resa, men de har ändå klarat det. De har simmat.

Det var mycket tårar under helgen, men jag grät inte. Jag hade hoppats att jag skulle det, men nej inte ens nu. Jag grät väldigt mycket som barn. Jag minns att jag gjorde en koja genom att lägga en filt över min spjälsäng sen kröp jag ner där med mina gossedjur och grät så jag skakade. På barns vis trodde jag att eftersom jag inte syntes hördes jag inte heller. Nu när jag tänker tillbaka på det tänker jag att mina föräldrar måste hört mig gråta, en filt dämpar inte mycket ljud. Men ingen visade att de hörde min gråt.

När jag blev äldre och fick eget rum låg jag ofta vaken i timmar på kvällarna och grät, samtidigt som jag hade öronen på helspänn för att kunna höra hur många gånger spegeln på luckan till barskåpet klirrade, hur släpiga stegen i hallen var och tillsist den underbara lättnaden när dörren till föräldrarnas sovrum stängdes.

Men ända sen 14-årsåldern har jag haft jättesvårt att gråta. Hur olycklig och nedstämd jag än känner mig så är det bara som ett stort svart gap inom mig. Men några tårar rinner inte. Det finns undantag. När jag och en kompis såg "I taket lyser stjärnorna" grät jag i en timme efter att filmen var slut. Och det var så skönt! Så himla underbart att äntligen få utlopp för sorgen, istället för att bara bära den inom sig... Och nu på möten har jag sett så många andra medmänniskor, andra vuxna barn, gråta. Allt från stilla tårar som smyger längs med kinderna till skälvande kraftfulla snyftningar. Och jag avundas dem tårarna. Jag vill också gråta!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela