ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Jag saknar dig L!

Publicerad 2016-11-13 15:12:09 i Allmänt,

Jag har nog fler synder än de flesta på mitt samvete, men fick jag ett val att göra något jag gjort ogjort så vet jag direkt vad jag skulle välja. Detta inlägg blir min bikt.
 
När jag växte upp hade jag en själsfrände, L. Det var hon och jag mot världen, en hemsk ondskefull värld som blev lite lättare att uthärda med henne vid min sida. Jag förstod det inte då, men troligtvis mådde hon lika dåligt som jag, och i botten av vårt mörker mötte vi varandra som 14-åringar. Vi skolkade tillsammans, vi snattade tillsammans, vi drack oss hejdlöst berusade tillsammans, vi färgade varandras hår i regnbågens alla färger, vi såg vår första porrfilm tillsammans (vi stängde av efter 10 min eftersom båda tyckte det var helt meningslöst), vi snackade skit om våra lärare om våra föräldrar om killar och om livet. Vi planerade, genomförde och utvärderade allt från oskyldiga barnhyss till olagliga aktiviteter. Vi skrattade och vi grät tillsammans. Hon var min närmaste vän, och jag knivhögg henne i ryggen när vi var 17 år.
 
Det dök upp en ny kille i vår bekantskapskrets och vi blev båda charmade av honom. Jag hade då en pojkvän på annan ort, och när jag kom hem från en resa dit berättade L att hon och B (den nye killen), blivit ett par. Jag blev förvånad och lite besviken eftersom jag bestämt mig för att avsluta distansrelationen och jag trodde att mitt intresse för B varit besvarat. Det gick några veckor och sen mötte jag B på en fest. L hade utegångsförbud och var inte där. Jag vet ärligt talat inte hur det gick till eller varför jag gjorde det, men plötsligt stod jag med hans läppar mot mina. Jag minns inte vems ide det var men vi gick hem till honom. I det läget hade jag inte en tanke på L eller någon annan för den delen. För att göra en lång historia kort inledde vi en relation i smyg. Han sa att han skulle göra slut med L och L i sin tur pratade förtroligt med mig om att relationen med B inte kändes något vidare. Vid något tillfälle sa hon att hon funderade på att hon skulle göra slut och jag hoppades innerligt att hon skulle göra det. Jag förstod att jag handlade vedervärdigt, men kunde ändå inte förmå mig att avsluta relationen med hennes pojkvän. Jag agerade sim en struts och trodde att problemet skulle försvinna om jag stack huvudet i sanden. Men ödet ville annorlunda. 
 
B var några år äldre och hade egen lägenhet. Vid ett tillfälle lånade han ut lägenheten (och nyckel) till en vän över en helg. På måndag kväll ligger B och jag i sängen när en nyckel plötsligt vrids om i låset i ytterdörren, och det som utspelas är som en scen ur en dålig amerikansk dramafilm. Jag samlar i panik ihop min kläder, ut på balkongen och slänger mig över räcket ner på gräsmattan nedanför. Fortfarande bara iförd underkläder, med övriga kläder i famnen springer jag runt hörnet i samma sekund som Bs kompis kommer ut på balkongen för att se vem den flyende flickan var.
 
Där kunde historien tagit slut, om B och jag avslutat vår relation och Bs kompis bestämt sig för att hålla sin upptäckt hemlig. Men så ville inte ödet heller. Att Bs kompis hittat honom i säng med någon annan än hans flickvän (han hade inte uppfattat vem det var men förstod av flykten att det knappast var L) var alltför smaskigt skvaller för att han skulle kunna hålla tyst. Och några dagar senare når ryktet om otroheten L. Hon ringer sin bästa vän, mig, och gråter så hon knappt kan prata. Jag blir helt chockad, på något sätt har jag lyckats inbilla mig att L inte skulle bry sig om det tog slut med B. Och det chockade mig att hon blev så förkrossad. Förkrossad av mig. B erkänner att han varit otrogen och de gör slut, men han vägrar berätta med vem. L,  som är allt annat än korkad, säger att det finns folk som tror att det var mig B var otrogen med. Jag ville så gärna erkänna, men nu när jag sett hur otroligt sårad hon blev vågade jag inte. Tanken på att förlora henne var outhärdlig. Några dagar senare sa hon "E, snälla erkänn bara, visst var det du som hoppade ut från Bs balkong?". Jag bröt ihop fullständigt, nu var det min tur att gråta så jag knappt kunde prata. Jag erkände och sa att jag gjorde vad som helst för att få henne att förlåta mig. Hon frågade om vi var kära i varandra och jag sa ja. Hon sa att hon anat det. Hon förlät mig oväntat snabbt, oförtjänt snabbt. Och jag och B var tillsammans i över ett år, vilket med mina mått mätt var väldigt långt. Så jo visst var jag kär i honom. Men det ursäktar inte mitt beteende, jag begick det värsta svek man göra mot sin vän, min bästa vän. Jag lekte med elden utan minsta aning om hur illa man kunde bränna sig. Eller bränna andra. Och utan att ana vilka ärr min lek skulle lämna efter sig.. 
 
Vi fortsatte dela vår vardag. Vi hade våra duster, det ska gudarna veta, 2 starka viljor som då och då kolliderade med resultat att vi inte pratade med varandra alls på flera veckor. Jag kände mig alltid halv under de perioderna och saknade henne intensivt. Och hennes envishet slog min, alltså var det oftast jag som kröp till korset och såg till att vi började prata igen. Och då var det som om vi aldrig varit osams. Vi följde varandra in i vuxenlivet. Hon anordnade en fantastisk möhippa för mig, med en lek där jag skulle räkna upp alla mina ex. Hon hade en ballong med varje expojkväns namn. Jag skrattade och satte igång, övertygad om att hon skulle ha glömt någon. Det hade hon inte, hon hade tillochmed kommit ihåg 2 pojkvänner jag glömt... 
 
På mitt bröllop höll hon ett underbart tal som rörde mig till tårar. Hon blev utsedd till fadder åt mina 2 barn, och jag till hennes. Och hon var den enda i hela min bekantskapskrets som sa åt mig att jag måste lämna T. Och en sak hon sa hjälpte mig verkligen påvägen till det beslutet. När jag sa att jag skulle ge T en sista chans sa hon: Vet du hur många gånger du sagt det? vet du hur många "sista chanser" han redan fått?
 
Men så sommaren för 2 år sen, var det tänkt att jag skulle få träffa hennes nya pojkvän. Sakta kröp det fram att hon inte ville att jag skulle träffa honom, att hon oroade  sig inför vårt möte. Jag insåg, chockad på nytt, att trots att hon förlåtit mig, trots allt vi gått igenom tillsammans, så litade hon fortfarande inte på mig! Och hon bröt kontakten med mig igen.
 
Efter några månader skickade jag ett sms att jag saknade henne något fruktansvärt. Jag fick till svar att hon ville omge sig av vänner som fick henne att må bra. Och jag tillhörde inte dem. Det var ganska exakt 2 år sen och sen dess har vi inte haft någon kontakt, men det går knappt en dag utan att jag tänker på henne!
 
Jag saknar henne så otroligt mycket! Tänk om jag vetat då som 17-åring att min självcentrering skulle kosta mig min närmaste vän 17 år senare. L, om du läser detta; jag är så oändligt ledsen för det jag gjorde, och för att jag inte förstod hur sårad du blev! Jag saknar dig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela