När dimman plötsligt lättar...
Jag är på ACA-konvent i Sundsvall över helgen. Igår hade vi inledningsmöte, och redan nu är jag full med nya insikter och aha-upplevelser! Helt otroligt hur något jag gått och grubblat på i över 2 månader, som verkat helt obegripligt och utan all rim och reson, av en enda mening plötsligt kan klarna totalt! Som ett 1000-bitarspussel där alla bitarna har legat i en enda röra, utan att någon passat ihop med någon, till att alla bitar fallit på plats till en begriplig helhetsbild, i ett enda andetag...
Därmed inte sagt att problemet i sig gått upp i rök, men det blir iaf lättare att hantera verkligheten när man vet hur den ser ut. Så vad var den förlösande meningen? Jo:
"Men varför ägna sig åt destruktiva beteenden? Jo, för att då stänger man av, då trycks off-knappen in och livet blir mer hanterbart"
Ok då, det var 2 meningar, men ändå, en andemening. Och det är precis det som händer! Och det jag strävar efter, att få trycka in den där efterlängtade off-knappen! Och det är därför som jag upplever att jag tappar makten över mitt eget beteende, för så snart jag fått se skymten av en off-knapp så tappar allt annat betydelse; att jag sårar andra människor, att jag sårar mig själv, att jag skadar min hälsa och kanske min ekonomi, ingenting kan mäta sig med möjligheten att få trycka in off-knappen! Det är som en drog, likt en heroinist som omöjligt kan låta en fylld spruta ligga orörd har jag hittills aldrig klarat att motstå en off-knapp.
Att jag inte sett detta tidigare, så som jag grubblat vänt och vridigt för att förstå varför jag ägnat mig åt olika typer av destruktiva beteende de senaste 20 åren av mitt liv. Men jag tror att det här med insikter är självreglerande på något sett. Skulle alla insikter komma samtidigt så skulle det bli ohanterbart, därför portioneras de ut och dyker upp då och då när mottagaren är redo. Eller nåja, någotsånär redo. Och ibland behövs en yttre trigger, en händelse, en berättelse, ord eller något annat. Nu var jag tydligen redo för nästa nivå av insikt, och min trigger var orden på ACA-mötet.
Just nu känner jag mig hoppfull. Det kommer inte bli lätt att stå emot nästa gång en off-knapp skymtar förbi, men nu när jag vet vad jag kämpar emot, vad som är min inre drivkraft, är jag inte chanslös iaf. Innan var min känsla " jag tycker inte om det jag gör och jag fattar inte varför jag gör det, så hur ska jag då kunna sluta?". Och då har jag hatat mig själv innerligt, att inte kunna låta bli att göra något skadligt utan att det finns någon vinst med det, vem är så dum? Jo jag! Men nu förstår jag mig själv (på den här punkten). Och kanske kanske kan jag då också förlåta mig själv en dag...
