ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Reflektioner av boken "Skamfilad" av Göran Larsson

Publicerad 2016-11-18 20:37:48 i Allmänt,

Efter tips från andra vuxna barn har jag läst boken Skamfilad av Göran Larsson. Den var väldigt vackert och poetiskt skriven, och nedan återger jag några citat (kursiv text) och reflektioner av dessa.
 
För att nå ett kasam tillstånd (ett tillstånd av sammanhang reds. anm.) måste tillvaron vara hanterlig, begriplig och meningsfull.
 
Jag upplevde min tillvaro under uppväxten som ohanterlig, fullkomligt obegriplig och helt meningslös... 
 
Det vilda barnet kommer få en komplicerad relation till sin vildhet som vuxen, dvs till sin kraftfullhet och sin kreativitet.
 
Det kan man minst sagt säga. Jag känner det som att jag borde vuxit ifrån min vildhet, men det har jag inte alls. Nu måste jag verkligen anstränga mig för att tygla den, och kanalisera den till socialt acceptabla former som t.ex. äventyrssporter.
 
Det barn lär sig av familjehemligheter är att inte försöka se, prata om, eller sätta ord på sådant som styr hela familjens liv. Barnet lär sig att vissa delar av verkligheten ska man helt enkelt lämna därhän. Barnet lär sig den dysfunktionella familjens grundregler; att inte tala, inte känna, inte tänka och inte lita på.
 
Kunde inte sagt det bättre själv. Och när man väl lämnat den dysfunktionella familjen bakom sig och ska starta en egen familj så visar det sig att det inte alls bara är att "slå på" förmågan att tala, känna och lita på. 
 
Det sägs att det bara är några få procent av befolkningen som hamnar på parkbänken. Ibland kan man undra om inte siffran är betydligt högre än så. Det är bara det att man tagit in parkbänken i vardagsrummet och ställt den framför TV'n.
 
Precis, även om den som är bosatt på vardagsrumsparkbänken har ett ordnat yttre, så är det samma inre kaos.
 
Att berätta sin historia är del av att bli den man är och det bästa av vad man kunde vara. För att nå dit behöver vi gå bakåt. Bara den som har tillgång till sin historia kan fritt forma sin framtid. Att forma sin egen framtid handlar om att våga minnas. Att verkligen våga minnas- och att leva sig igenom, ibland lida sig igenom, sitt eget öde.
 
Det är precis där jag är, jag genomlider för att kunna forma min framtid. Ibland tänker jag att eftersom det gör så ont så ont att minnas kanske jag helt enkelt inte skulle göra just det, utan istället bara försöka glömma? Men det har jag försökt i 35 år, och jag är inte nöjd med vart den strategin har tagit mig. Och jag tror på att vägen frammåt ändå går via minnenas mörka dal, ett nödvändigt ont för att nå ut på andra sidan. Som jag skrev i ett tidigare inlägg vill jag kunna lägga mitt inre kaos ifrån mig, och det är först möjligt om kaoset fått komma fram i ljuset.
 
En del i att hitta sitt värde som människa är därför att återupprätta kontakten med sitt inre barn. Varje gång vi möter vårt inre barn behöver vi ge det icke-skammande budskap som:
....
* Du gjorde så gott du kunde
* Du försökte och det är bra nog.
* Ingen är perfekt
* Det är tillåtet att misslyckas.
 
Om jag bara kunde övertyga mig själv (mitt inre barn om ni så vill) om detta skulle jag nog vara en bra bit påväg i sökandet efter ett inre lugn. ACA pratar också mycket om det inre barnet, att man ska bejaka och älska sitt inre barn, det barn som inte fick vara barn utan tvingades växa upp i missbrukets dysfunktionella tillvaro.
 
Jag förstår varför andra vuxna barn rekommenderade den här boken! Även om jag hade önskat lite mer handfast vägledning hur man tar sig ur skammens stenhårda grepp.

Kommentarer

Postat av: Anna mn

Publicerad 2016-12-01 09:58:40

Det är så intressant att läsa om din resa kring det här. Jag är själv barn till ett barn till en alkoholist, men har aldrig haft egna erfarenheter av det. Kontakten var bruten med den släktingen från innan jag föddes och mitt hem var nästan helt torrlagt. Ändå känner jag igen så mycket av det du skriver om när det handlar om dysfunktionella mönster. Att spåren fortsätter i flera generationer! Nu har jag föresatt mig att bryta mönstret med mina barn, men det är svårt att hitta rätt när man själv aldrig fått visa ilska, ledsenhet eller prata om sådant som skaver. Jättestarkt av dig att du har tagit tag i det!

Svar: Ja det är helt otroligt hur långt arvet kan sträcka sig. Långt längre än själva beroendet. Jag har också bestämt mig för att bryta mönstret. Styrka till oss båda!
ofredad.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela