ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

De små rosa molnen skingrade sig snabbt

Publicerad 2016-10-04 22:14:01 i Allmänt,

Jag insåg ju att min energi/lyckoboost från Frankrike inte skulle hålla i all evighet. Men jag hade hoppats på några dagar. Men så blev det inte. Jag kom hem från resan en lördag och hela helgen var helt underbar, men redan på måndagen lade sig dysterheten tungt på mina axlar igen. Jag försökte febrilt få tillbaka lite av semestermagin genom att titta på bilder, men plötsligt var de lika opersonliga som tryckta vykort. 
 
Men varför? Och varför nu? Jag tror att jag delvis vet svaret. Jag har hakat upp mig på en tanke, en destruktiv tanke som vägrar släppa taget om mig.
 
21 oktober är det 3 år sen han sa att han skulle döda mig. Och därmed 3 år sen jag slutligen bestämde mig en gång för alla att lämna honom. Sen var det inte praktiskt genomförbart förrän två dygn senare, 23 oktober 2013.
 
3 år. Det är en lång tid. Nästan hela Lillas liv, och halva Storas liv. 3år, och fortfarande har han inte släppt mig. Fortfarande har han inte accepterat att det inte är vi, och aldrig kommer bli vi igen. 3 år och han hyser fortfarande glödande förakt mot mig. Det känns så tröstlöst. Kommer det någonson att bli bättre? Kommer jag någonsin att må bättre? Eller kommer jag vara hans söndertrasade voodoodocka i all evig tid?
 
Nu är jag pessimisstisk, jag vet det. Men just nu är det det enda jag orkar vara... Enligt vad jag lärt mig om kbt och ACT så ska jag försöka byta ut en sådan destruktiv tanke mot något mer hjälpande. Men just nu känner jag mig så fantasilös att jag inte ens kan komma på vad dte skulle kunna vara för tanke. För jag ska ju kunna tro på den också. Visst kan jag tänka tanken "Imorgon kommer T vakna på morgonen och inse att det är dags att gå vidare och att han vill göra det bästa möjliga av vårt sammarbete". Men fullt så galen är jag inte, att jag skulle kunna lura mig själv att gå på den tanken.
 
"Om ytterligarec 3 år kommer det vara mycket bättre än det är idag" skulle jag kunna tro på. Men jag vet inte om jag skulle bli tröstad av det. 3 år TILL? No way...
 
Jag får klura vidare, något alternativt tankesätt måste finnas...

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela