Deprimerad
I tisdags hos terapeuten fick jag göra ett diagnostiskt test för depression, MADRS (finns på nätet för den som är nyfiken). Testet består av frågor om allt från aptit. sömn, om man kan glädjas åt roliga saker, om man kan ta initiativ till saker, om allt känns meningslöst m.m
Jag fick 28 "poäng". Desto fler poäng desto sämre i detta fall. Och tydligen var 28 rätt högt. För innan terapeuten släppte iväg mig fick jag lova flera gånger att jag inte skulle skada mig själv. Jag sa nej flera gånger, men inte förrän jag sa "Skulle jag ta livet av mig blir mina barn ensamma med en total galning, och det skulle jag aldrig kunna utsätta dem för!" blev hon lugn nog att låta mig gå. Fast så illa är det inte, det vill jag bara göra helt klart för alla.
Men jag är nedstämd, inget tvivel om det. Jag förstår inte riktigt varför det kommer nu. T är lugnare än på länge, fast hatmail och hånfulla mail kommer jag nog aldrig slippa ifrån. Mina barn är friska (men bråkar som galningar med varandra), jag har ett jobb jag tycker är jättespännande och en bostad jag älskar. Och helt fantastiska underbara vänner! Så det finns mycket att glädjas åt och i det stora hela tycker jag att jag har ett bra liv. Men ändå ligger det en mörk skugga över allt just nu.
Jag tror ändå jag förstår endel av orsakerna. Det första är de nya insikter jag kommit till, om mina egna destruktiva mönster och hur mycket tidigare jobbiga upplevelser fortfarande påverkar mig. Och för det andra, i oktober har det gått 3 år sen separationen och jag hade nog hoppats att jag skulle kommit längre på 3 år än vad jag har. Jag hade definitivt hoppats på att T skulle ha lugnat sig mer, släppt taget och slutat vråka ilska över mig. Och jag hade nog hoppats att jag skulle ha hittat en ny man. En lugn, stabil trygg man att bygga upp en relation med som vore raka motsatsen till mitt och Ts äktenskap. Men där är jag inte heller. Om jag skulle tillåta mig att vara bitter skulle jag tänka att jag fortfarande står och trampar i samma sörja som jag gjorde ett halvår efter separationen. Fast inte ens i mina mörkaste stunder tror jag riktigt på det. För ett halvår efter separationen var allt fullständigt kaos, med polisutryckningar, socialutredningar, och allt var bara helt olidligt faktiskt. Och jämfört med detn stormen är tillvaron idag en lugn stilla sommarbris. Så jag har kommit långt. Men ändå inte så långt som jag velat. Jag har alltid varit väldigt otåligt lagd. Och nu har jag stött på en process jag inte kan snabba upp eller stressa förbi, hur gärna jag än vill...
Imorgon ska jag åka till Frankrike på en veckas bergsklättring, och tajmingen är helt perfekt. Jag hoppas kunna hämta ny glädje och energi att ta med mig hem.
