Och nu har hans mamma gett sig in leken.
När jag tittade på min mobil för första gången idag hade jag två sms från henne. Fast det första var 3 sms långt. Lite utdrag ur det:
Snälla du avstyr detta, ingen orkar mer nu. Tänk på barnen detta gagnar inte dem. Igår var en glad dag, T fick jobbet och allt såg hoppfyllt ut tills han kom hem, då rasade livet ihop. I natt panikångestattacker livet slut igen för både honom och mig. snälla låt oss få lugn och ro.
När jag läste det i morse blev jag jätteledsen, men när jag läser det nu blir jag arg istället. De orkar inte mer? Ska jag låta DEM få lugn och ro? Lugn och ro och att T ska lämna mig ifred är det ända jag önskat mig det senaste året, men inte sett röken av. Men när jag läste det imorse vaknade det dåliga samvetet direkt. Kanske hon hade rätt? Skulle det gå ut över barnen? Och vad positivt skulle det kunna leda till? Men i nästa sms kom ett direkt hot, något hon inte brukar ägna sig åt, denna gång att om jag inte avstyrde det hela skulle barnen varken ha en pappa eller farmor mer. Är det ett släktdrag, att så fort något inte går som man vill hotar man med att ta livet av sig? Det är så himla uselt fegt. Sista året/åren var det mycket skräcken av det hotet (från T) som höll mig kvar. Men tillsist var livet med honom så outhärdligt att inte ens den isande skräcken kunde hålla mig kvar, och när jag kom ifrån honom insåg jag hur sjukt det var att använda ett självmordshot för att hålla mig kvar. Och jag kommer aldrig mer låta skräcken för det styra mig, varken om hotet kommer från honom eller någon annan. Så det smset hade snarare omvänd effekt på mig.
Och hon visade en gemensam faktor med T på en annan punkt, att inte ta in och begrunda det svar hon får. Jag svarade att misshandel går under allmänt åtal och jag kan därför inte göra något åt saken, men att hon gärna fick ringa och prata med åklagaren om hon ville. Hon svarade då att jag visst kunde avstyra allt. Jag svarade igen att nej, det var inte upp till mig. Och likt två tjafsande barn (jo-nej-jo-nej-jo-nej) svarade hon att jo det kunde jag.
Hela dagen har det känts som om jag haft världens alla tyngder på mina axlar, men som alltid känns det lite lättare när man fått lite distans. Nu funderar jag inte längre på hur jag möjligtvis skulle kunna dra mig ur rättegången, utan nu är jag förbannad på hur rent ut sagt idiotiska hennes sms varit. Orkar inte DE mer? Vem bryr sig om ifall JAG inte orkar mer? Och om det vore upp till mig skulle jag och T ha ett jättebra samarbete kring barnen, men inget alls med varandra att göra utanför föräldraskapet.
Och T han har reagerat som han alltid gör, med att hota. Hota med orosanmälningar till soc, hota med att anmäla mig för hemfridsbrott, och allt möjligt annat...
