-It's never gonna happen!
Nu var det länge sedan jag skrev, och då uppstår alltid samma problem. Vad av allt som hänt ska jag välja att skriva om? Det har varit relativt lugnt, speciellt fram till för 2 veckor sen. Men lite händer det alltid. Och senaste veckan har han vaknat till liv igen verkar det som.
Jag har börjat gå i kbt-terapi på kvinnofridscentret och det känns jättebra. Men jag har nästan haft ett angenämnt problem, eftersom han varit så lugn har vi inte haft så mycket att jobba med. Eftersom mycket handlar om att försöka lära mig hantera hans nycker och utbrott på bästa tänkbara sätt. För att ändra på honom, det ligger tyvärr bortom min (och allra andras) makt så det alternativet existerar inte. Då återstår att jobba med mig själv istället. Jag har fått mycket beröm, för väldigt många av hans kontaktförsök har jag bemött på helt rätt sätt; med tystnad. Det har alla terapeuter, socialare, poliser m.m. som jag varit i kontakt med varit tydliga med, det finns bara en sak att göra: Minimera kontakt! Så många gånger jag fått hötra det, men det är obeskrivligt svårt. Att få ta emot kritik om allt mellan himmel och jord och inte få försvara sig. Men jag har blivit mycket bättre på det, men som jag sa på senaste mötet, en av anledningarna att jag klarat det så bra på sistone är för att han inte lyckats pricka riktigt rätt, och att det mesta jag fått höra nu har jag redan hört 1 miljon gånger förut. Och jag berättade att ofta är det så att ju mer verklighetsfrämmande hans påstående är, desto mer skär det in. Och det är ju inte logiskt, det borde vara tvärtom! Att bli utskälld för att man är en lila elefant borde vara lättare att slå ifrån sig än att man är oansvarig, för det senare kan det ju ligga något i. Men jag är ganska säker på att jag inte är en lila elefant. Men ändå är det inte så, utan precis tvärtom. Och när jag och terapeuten diskuterade det satte hon huvet på spiken (som vanligt):
- Du vill så förtvivlat gärna få honom att förstå. Men It's never gonna happen!
När hon sa det skrattade jag. Det låter så självklart, men ändå fortsätter jag att envist dunka huvet i väggen gång på gång på gång i mina försök att få honom att förstå. Men han kommer aldrig fatta. Aldrig någonsin.
Vi tittade på mina reaktioner på ett mail där han kallade mig för "en idiot till mamma som gör så mina barn blir sjuka varande gång de är hos dig!". Varför ville jag så gärna svara på det? Vad ville jag svara? Och varför?
Jag ville svara för att försvara mig. Jag ville svara att små barn blir förkylda, det är inget man kan förhindra och om jag fick bestämma skulle de såklart vara friska jämt! (Han däremot kunde få vara konstant genomförkyld livet ut...) Jag ville förklara att man blir förkyld av virus, inte av kyla. Jag ville få honom att förstå att det inte är mitt fel att barnen blir sjuka. Men It's never gonna happen!
- Och om du skriver så, kommer du då få ett svar från honom i stil med "Oj förlåt, klart du har rätt!"?
Igen började jag skratta, det lät så helt absurt när hon sa det på det sättet.
- Nej jag skulle få ett svar om att jag var världen sämsta mamma som bara försökte hitta på undanflykter att fly från mitt ansvar osv osv.
- Och vad skulle du vilja svara då?
- Jaaa, det skulle väl inte vara lönt att svara.
- Men var det lönt att svara första gången?
- Nej, det var det väl egentligen inte.
- Kan du se att du fastnar i en negativ spiral som inte leder någonvart? Vad hade hänt om du inte svarat första gången?
- Ingenting antagligen.
- Vilket av alternativen verkar bäst?
- Att inte svara. Men....men om han ändå kunde...ja om inte förstå sin egen del i det hela åtminstone kunde inse att jag bara vill flickornas bästa.
- Han kommer inte förstå. Aldrig.
Det låter så lätt men är sååå svårt!
