När det förflutna dyker upp i nutid
Idag har jag varit på ett ACA-möte. Jag är så glad att jag släpade mig dit. Och så tacksam att få känna sådan total gemenskap med andra människor. Så tacksam att få dela och ta del av andras delningar. Att få dela hopp och förtvivlan med människor som utkämpar samma inre krig som jag själv.
Min inre kamp just nu handlar om att försöka acceptera att det var som det var. Jag vill fortfarande förminska mina upplevelser under uppväxten, vill tycka att det inte var så farligt. Det fanns ju mycket bra också. Men förståndet håller envist fast vid att det var precis så illa som jag minns det, och troligtvis än värre, det finns säkert saker jag förträngt. Och det påverkar mig så starkt fortfarande, nedan är några exempel jag pratade om på ACA-mötet idag. Jag har hört andra ACA-are säga att de skulle vilja ha en re-start-knapp, så att man kunde nolla sig själv helt och starta om utan alla dessa negativa upplevelser i bagaget. Och precis så känner jag med! En off-knapp och en re-start-knapp, är det för mycket begärt?!
Exempel 1. Jag har väldigt svårt för att leka med mina barn. Spela spel, läsa, ta hand om ja. Men leka, nej. Jag känner mig helt bortkommen orolig och tycker bara det känns jobbigt, trots att jag verkligen vill leka med dem. Och det har ACA sin egen förklaring på. Att eftersom vi inte fick vara barn som små pga den dysfunktionella uppväxten så har vi inte lärt oss att leka helt enkelt. Och då kan vi det inte som vuxna heller. Men där protesterar mina tankar med "Du lekte massor som barn, du hade många vänner som du lekte allt från mamma pappa barn till klättra i träd, dunken osv". Och jo det gjorde jag. Men alltid med en känsla av oro, med insikten om att den fridfulla leken närsomhelst kunde ta slut. Och det är den känslan jag får när jag leker med mina barn. En känsla av oro att något hemskt snart ska hända. Men nu gör det ju inte det, numera är jag trygg. Men det har inte känslorna fattat. Att de ska vara så förbaskat trögfattade ibland (känslorna alltså).
Exempel 2. Jag kan inte bara vara, jag måste prestera något hela tiden. Också väldigt typiskt för vuxna barn (fast inte helt ovanligt hos andra heller för den delen). Det är väldigt lätt att förstå hur det kunde bli så, eftersom barn i den dysfunktionella familjen sällan blir uppskattade för att de finns, för att de är just de, utan bara utifrån deras prestationer. Och så var det sannerligen i fallet med min pappa. Han hade ett favorituttryck som han ofta använde "Barn ska sitta i ett hörn och le". Med andra ord, ju mindre man märker av barnen, desto bättre. När jag tog studenten med bäst betyg i klassen (19.78 på skalan 0-20) var hans kommentar (om än med ett leende) "Ja du är ju min dotter, så något annat hade jag inte förväntat mig. Och förresten, vilka kurser var det du inte hade MVG i?". Det dummaste av allt med den kommentaren var att jag otaliga gånger under min uppväxt hört honom skrika raka motsatsen till min mamma "Det är DIN dotter! Se till och få någon ordning på henne!". Men med 19.78 i snittbetyg var jag plötsligt hans dotter igen? Inte konstigt att jag med det i ryggen tycker att hela mitt egenvärde ligger i vad jag presterar. Men det ställer verkligen till det i mitt nuvarande liv! Som i helgen, när jag och barnen var hemma och inte hade något särskilt planerat. Jättemysigt skulle man kunna tro. Och jag klättrar på väggarna av ångest och av rastlöshet, av brist på prestation. I ett infall började jag storstäda min klädkammare, och vipps försvann min ångest, för helt plötsligt gjorde jag något. Men kontentan blir ju att jag var lyckligare av att städa än av att umgås med mina barn! Och så vill jag inte ha det!
Exempel 3. Ett annat tillfälle mörkret från min uppväxt dyker upp igen är när jag umgås med min ursprungsfamilj. Förr-förra sommaren skulle vi till Stockholms skärgård på semester. Mina syskon hade åkt i förväg, min mamma körde mig, min pappa och mina barn och släppte oss i hamnen för att sen åka och parkera bilen. Klockan var 8.30 på morgonen.
- Jag ska bara kolla lite. Kan du vakta väskorna så länge? frågar min pappa och jag känner en iskall hand gripa tag om mitt hjärta. Jag inser direkt vad "kolla lite" betyder på hans språk. "Men här finns väl ingen pub?" tänker jag och tittar i den riktning min pappa börjat gå, och jodå, där låg mycket riktigt en pub. "Men inte kan de väl ha öppet 8.30 på morgonen?" Syrehalten i luften måste ha sjunkit för jag var tvungen att andas mycket snabbare, samtidigt som jag ansträngde mig för att se om han kunde öppna dörren till puben, dvs om det var öppet. Det var det inte, och han vände tillbaka. Lättnaden blandades med ilska. Eller raseri snarare. Det var semester, solen sken och han var med sina barn, barnbarn och fru! Och så tyckte han det var en bra ide att ta en öl halv nio på morgonen?!
- De hade inte öppnat än, sa han när han var tillbaka, som om det varit just det, en bra ide att gå dit. Jag ville skrika 100 saker till honom.
Hur fan kan du få för dig att dricka alkohol så här dags? Hur kan det vara en bra ide någonstans? Är du helt dum i huvudet? Fattar du inte vad du gör mot alla som står dig nära? Hur kan du välja flaskan framför din familj?!
Istället sa jag ingenting. Jag vågade inte ens titta på honom. Längtade bara efter att båten skulle komma så vi kunde gå ombord. Det gjorde den 30 min senare. Och den baren hade öppnat...
