ofredad.blogg.se

Jag har länge känt att jag borde göra ett nytt försök att prata med min mamma. När jag gick i Al-anon 2006 gjorde jag ett försök. Det gick inte alls. Jag var så nervös att jag mådde illa och hade till och med skrivit ner ett manus över vad jag skulle säga. Jag satt med telefonen i handen i säkert 45 minuter innan jag med bultande hjärta till sist ringde upp henne. Jag berättade att jag börjat gå på Al-anon möte och berättade att det var för anhöriga till alkoholister. Jag frågade henne: "Har du mått väldigt dåligt av pappas drickande?". Min mamma suckade lite sen sa hon "Nej...nej det kan jag väl inte säga att jag har. Du förresten vilken tid kommer du på fredag?"

 

Det kändes som en örfil. Som dessutom fick mig att störta rakt ner igen i den mörka avgrund jag höll på att kämpa mig upp ur. Och så tvivlet igen, detta lättväckta monster. Kanske var det bara mig det var fel på då, ingen annan verkade ju ha mått dåligt av hans drickande. Så kanske var det bara jag som var överkänslig...

 

Men så igår hade jag alltså bestämt mig för att göra ett nytt försök, den gång öga mot öga. Bara för att försäkra mig om att jag inte skulle kunna fega ur hade jag berättat för en vän som är terapeut, en ACA-vän och en annan tjejkompis. Det skulle ju vara tungt att behöva erkänna för alla tre att jag inte vågat ta samtalet. Och vaddå intte vågat?! Hur svårt kan det vara?! Jo, alldeles eländigt svårt. Sist jag var så här nervös var när jag skulle berätta för T att jag ansökt om skilsmässa. Har man växt upp med en flodhäst i vardagsrummet som ingen någonsin benämner, är det oändligt svårt att plötsligt kommentera den...

 

Rådet jag fick från terapeutvännen var " Tänk igenom vad DU vill ha sagt, vad som är viktigt för DIG. Och gör det inte lätt för henne att komma undan." Han skrev också "Jag får en känsla av att du inte förväntar dig något resultat, du vill bara få detta avklarat för att kunna bocka av det från en lista". Och precis så var det, med minnet från 2006 var det svårt att tro att detta skulle leda någonstanns, men jag kände att jag måste försöka. Och vad var det egentligen jag ville ha sagt? Jo att oavsett hur hon upplevt det, hade jag upplevt det som ett problem. Jag gick och lade barnen, läste saga och sjöng Idas sommarvisa (det är den som gäller hos oss oavsett årstid). Såklart, för att jag var otålig att kunna gå upp och klara av samtalet, så hade Stora jättesvårt att somna, men tillsist!

 

Jag gick rakt ut i vardagsrummet och sa till min mamma: "Jag vill prata med dig". Hon nickade och vände hela sin uppmärksamhet från TV'n till mig, och redan då fick jag en föraning att detta samtal kanske inte skulle bli så meningslöst som jag trott. "På sista tiden har jag och min samtalsterapeut pratat mycket om min pappas drickande och hur mycket det påverkat mig. Och hur dåligt jag mått av det". Jag tittade på min mamma för att se tecken på att hon ville undfly ämnet, men hon bara nickade. Jag bestämde mig för att det var lika bra att gå rakt på sak: "Du inser väl att han är alkoholist?" Jag hade förberett mig på många olika svar, men inte på det svar jag fick: "Det är klart jag gör det". Det går inte att beskriva med ord vilken lättnad det var att höra henne säga det! Jag var inte galen trots allt! Jag, som aldrig gråter fick faktiskt tårar i ögonen. Sen berättade hon något som vände upp och ner på hela min uppfattning om hur hon hanterat situationen. Hon berättade att när jag var riktigt liten hade hon funderat på skilsmässa, men "då skulle han ha fått halva vårdnaden. Och det skulle ha varit förödande för dig att vara ensam med honom, det kunde jag inte utsätta dig för".

 

Av alla de gånger jag undrat varför hon inte lämnade honom, varför inte VI lämnade honom, så hade tanken aldrig slagit mig att han ens skulle vilja träffa mig. Han har ju aldrig gett sken av att jag inneburit något annat än besvär. Men hemska tanke, att vara ensam med honom, det hade jag inte klarat! Och jag insåg att det skulle han säkert ha krävt, inte av kärlek till mig men som hämnd mot min mamma.

 

 

Vi fortsatte prata och det var så underbart skönt, att äntligen få diskutera flodhästen i vardagsrummet. Jag frågade om min uppfattning stämde att problemen eskalerade när jag var 9, och det höll hon med om. Jag frågade om ingen runt oss någonsin reagerat på hans drickande, men nej ingen hade någonsin sagt något iaf. Jag frågade om han hade velat ha ett 3dje barn eller om det bara var hon som ville det (eftersom jag alltid upplevt det som att jag var oönskad från hans sida), men jo han hade velat ha ett tredje och ett fjärde barn också! Jag sa att jag älskar henne och att hon är världens bästa mamma! Och det tycker jag verkligen efter gårdagens samtal. Visst, jag önskar fortfarande att vi tagit upp problemed för 25 år sen och inte nu först, men jag förstår henne också. Man kan ju inte prata med sin 3-åring om att pappa är alkoholist, inte heller en 5-åring kanske, eller en 7-åring, ja när är lagom egentligen? Och man vill ju över allt annat skydda sina barn, så kanske hade hon en naiv förhoppning om att jag inte märkte något... 

 

Hon berättade också att hon funderat på skilsmässa redan när min äldsta bror var bebis, men "Hemska tanke, då hade jag ju inte haft dig och din mellanbror! Jag är så lyckligt lottad som har er  tre fantastiska barn!" Jag svarade att jag blev så glad av att höra henne säga det eftersom jag konstant känt mig som den misslyckade dottern. Hon svarade att så fick jag absolut inte känna, hon var jättestolt över mig, även om jag "var lite väl äventyrlig som tonåring".

 

Så sammanfattningsvis: 1. Ja hon är medveten om att han är alkoholist, 2. Jag har inte bara inbillat mig alltihop, 3. Hon såg hur jobbigt det var och 4. Hon stannade hos honom för att skydda mig mot honom...

Jag har världens bästa mamma!