ofredad.blogg.se

Den här helgen har varit en blandning av underbar och ett helvete, så där som livet ofta är. Det är faktiskt ganska sällan livet är alldeles nattsvart eller helt och hållet rosaskimrande. Ofta är det mörkt med rosa strålar, eller rosa med mörka skuggor.

 

De senaste veckorna (sen mina nya insikter om mina egna destruktiva betteenden) har jag känt mig nere, med ångest i varierande grad. När jag tog upp mina betendemönster som ångestreglerare med min kbt-terapeut frågade hon om jag hade ångest.

- Det vet jag inte, svarade jag.

- Då har du inte det. Har man ångest så vet man det, sa hon.

 

Men jag håller inte helt med henne. Eller så borde jag helt enkelt svarat ja. När jag sa att jag inte vet tänkte jag på den där klliande, malande känslan som gör att man inte orkar stå på benen, men som så fort man satt sig ner får en att flyga upp igen eftersom man inte står ut med att sitta stilla heller... Men ångest kan ha fler ansikten än så, iaf i mn tolkning. Det kan vara en typ av lugnare dyster stämning också, mer närbesläktad med nedstämdhet.

 

Och sen jag nu bestämt mig för att sluta med mina ångestreglerande beteenden (där tröstätande är ett av dem, men ett av de mindre allvarliga) har ångesten byggts upp inom mig, tills den upptar hela mn närvaro. Från att vara en dysterhet och hopplöshet till att inte veta vart jag ska ta vägen, till att vilja springa ifrån mig själv. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den, nu när jag för första gången på 21 år inte kan lindra den med dåliga betenden. Det hårda raka svaret är ju "stå ut". Men det är fan inte lätt! När jag mådde som sämst hösten 2014, när allt med T bara var ett fullständigt kaos, så gick jag faktiskt och köpte ett paket cigaretter (jag är inte rökare, har bara feströkt lite under mina vildare ungdomsår). Jag rökte 2 ciggaretter, sen behövde jag inte mer, sen klarade jag mig ändå. Jag har många gånger funderat på att slänga det där ciggpaketet, men som någon underlig förvriden trygghet har jag ändå sparat det. Till och med när jag flyttade fick det följa med.

 

Och i lördags kväll när jag hade sån ångest att jag ville vända mig själv ut och in, tog jag fram det. Jag tände en cigg och drog tre djupa bloss, sen fimpade jag den. Dumt, dåligt, jag vet, men åh så skönt. För hur skadligt det än må vara så har nikotin en lugnande effekt. Och just nu behöver jag den lindringen. Jag kommer tillåta mig själv att ta några bloss ikväll och imorgon kväll också om det behövs, sen får det vara slut på det. Sen är det dags att "stå ut" igen.  Kanske behöver jag det inte ens, kanske kan jag "stå ut" ändå, redan ikväll. Men om jag inte kan det, så är ok ändå...

 

Jag i läste i en handbok för kvinnor i destruktiva relationer "Jag längtar någonstanns men jag vet inte vart" följande: "Om du känner att du behöver börja röka så gör det! Det kan du ta tag i vid ett senare tillfälle, just nu ska du göra det du känner att du behöver göra". När jag läste det tyckte jag det var det dummaste jag hört, uppmana folk att börja röka bara för att de känner för det! Men nu låter det helt plötsligt inte så dumt. Fast på ett plan är det ju såklart urdumt, det fattar jag med! 

 

Men vad är ett ångestreglerande betende då? Att jag konstant måste ha en kaffe vid min sida på jobbet, är det en typ av ångestlindring? Eller är det bara ett rent fysiologiskt koffeinberoende? Eller ett socialt beroende? Jag vet inte, men jag vet att utan kaffekoppen vid sidan av min dator jobbar jag sämre. Jag har tänkt att jag borde dra ner till 3 koppar per dag, men det håller aldrig i längden, det går några dagar men sen blir det 4, sen blir det 5 osv.