Sorg
Genom ACA blev jag tipsad om boken "Sorgbearbetning". Jag vet inte om just sorgbearbetning är det jag själv skulle ha förstått att jag var i behov av, men när jag hörde om boken kändes det direkt som att det var något för mig. Jag har läst en handfull böcker om mindfulness utan att tycka att jag blivit så mycket klokare, men något med den här boken väckte direkt min nyfikenhet och mitt hopp. Jag köpte boken och gjorde som det stod att man skulle och började med att läsa den pärm till pärm. Den är inte särskillt tjock, dryga 150 sidor med ganska stor text. Men jisses, det tog tid att kämpa sig igenom den. Hela tiden ville tankarna sticka iväg på egna utsvävningar. Boken är ett handlingsprogram som man ska genomgå parvis, och jag är så lyckligt lottad att jag hittat en underbar vän att göra programmet med. Hen har dock inte bett att få bli del av en offentlig blogg, och vårt arbete kommer jag därför helt att utelämna här på bloggen. Men steg 1, att läsa igenom hela boken en första gång, skulle man göra på egen hand, så det kan jag skriva om.
Ett av de första stegen är att göra ett förlustdiagram över sitt liv, sedan ska man välja ut den allra värsta förlusten och gå vidare med den. Det kan vara ett dödsfall, en skilsmässa, en flytt, ja vad som helst som man själv upplevt som en förlust. Det stod helt klart för mig att min största förlust är förlusten av en trygg uppväxt och förlusten av en stabil och kärleksfull relation till min pappa. Så jag fortsatte läsa boken med det perspektivet i tankarna. Sedan ska man göra ett relationsdiagram och rita in viktiga (såväl dåliga som positiva) händelser i relationen. Därefter ska man fullborda relationen, och däri ingår att förlåta. Men boken ger ordet "förlåta" en för mig helt ny innebörd! Det är ingenting som ska sägas till min pappa, utan det är något jag ska göra för min egen skull. Och det handlar inte om att ändra åsikt och tycka att han handlade rätt, det handlar om att jag ska sluta känna harm och lägga energi på att önska att saker och ting var annorlunda. Ordet "förlåta" i denna mening har mycket gemensamt med acceptans (som använts flitigt inom ex. mindfulness). Och igen, det är ingenting som ska kommuniceras med personen i fråga.
Jag kommer så länge jag lever aldrig kunna förlåta min pappa, med ordets gamla innebörd för mig. Men med denna nya betydelse tror jag att jag både vill och kan. Och jag ska verkligen försöka, när vi kör igång programmet!
Men så i lördags kväll, efter att barnen somnat, och jag precis höll på att avsluta det näst sista kapitlet fick jag en helt ny världsomvändande insikt. Som en blixt från klar himmel slog mig insikten "Den jag verkligen behöver förlåta är mig själv". Och i samma sekund tanken dök upp framstod det som helt självklart. Ja det vore bra om jag kan förlåta min far (dvs acceptera att mina hemförhållanden var vad de var) men mycket mycket viktigare än så är att jag på allvar och fullkomligt ärligt förlåter mig själv. KBT-terapeuten har varit inne på det flera gånger, men då har jag inte riktigt kunnat ta det till mig. Men nu insåg jag det verkligen, från djupet av mitt hjärta. Ja jag har gjort oändligt mycket dumt, jag har sårat människor, jag har druckit aldeles för mycket alkohol, jag var rent ut sagt fruktansvärd mot mina pojkvänner (ironiskt nog med undantag av T). Men jag visste inte bättre! Jag borde ha gått och pratat med en psykolog, jag borde ha berättat för någon, jag borde ha tagit hjälp utifrån. Men jag visste inte bättre! Och det är ok. Jag var tvungen att få utlopp för min sorg och min vrede på något sätt, och eftersom jag inte kunde/vågade lägga den där den hörde hemma riktade jag den mot dem jag var trygg med, mot dem som stod mig närmast. Mot mina bästa vänner, mot mina partners och mot min mamma. Och det är jag oändligt ledsen för. Men jag visste inte bättre...
