"Din mörka sida är så kolsvart"
Orden som fick bli rubriken på detta inlägg var vad psykologen jag går till sa till mig idag. Men jag ska ta det från början.
Jag har känt mig rätt distanserad och känslomässigt avstängd ett tag. Trots att jag försökt fortsätta jobba med mig själv, går på ACA möten, praktiserar det andliga budskapet i 12-stegsfilosofin så gott det går osv. I tisdags var jag på ett ACAmöte med tema självkänsla. Vi läste en text ur en ACAbok där det bl.a. stod att "antagligen blev du ständigt kritiserad av dina föräldrar eller fick höra hur värdelös du var". Och när jag hörde det slog det mig att det där med alkoholen faktiskt bara var endel av problemen i min uppväxtfamilj, det fanns så mycket annat som var galet också. Och där på mötet insåg jag plötsligt att jag aldrig, i hela mitt liv, fått en ärlig komplimang av min pappa. De enstaka gånger han sagt något positivt om mig har det alltid funnits en bisats, ett "men". Eller sarkasm. Han kallade mig aldrig för värdelös ("jävla unge" användes dock flitigt för mig och "jävla kärring" för min mamma, mina bröder slapp i regel smeknamn) men kroppspråk, blickar och miner säger mer än 1000 värdelös. Och jag vet inte hur många gånger jag fått höra att min pappa egentligen ville ha 11 barn, 11 SÖNER. Inga döttrar. Så jag åkte hem från mötet och reflekterad över att klimatet hemma, förtrycket, nog präglat mig lika mycket som alkoholmissbruket.
När jag kom hem började jag sortera papper och plötsligt satt jag med en utskrift av mitt blogginlägg "ett vilset vuxet barn" i handen. Jag började läsa, men efter bara några meningar kastade jag pappret ifrån mig som om jag bränt mig på det. "Nej fyyy det där orkar kjag inte med nu!". Jag fortsatte sortera räkningar, vetrinärsintyg, deklaration och hittade sen en gul mapp med mitt namn på. Jag hade ingen aning om vad det var för mapp, så jag öppnade den nyfiket. Där låg alla papper från den vuxna-barn-vecka jag varit på. Jag blev varm när jag tänkte på den otroliga gemenskap jag delat med de människor jag mötte där och funderade på att börja läsa bland papprena. Men då kom samma starka impuls igen "Nej, göm, glöm, kasta bort!".
Idag på morgonen var jag då hos min psykolog. Alltid när jag går dit så tvekar jag och tänker typ att "äh vi har väl inget att prata om idag". Men som alltid visade det sig att det hade vi visst. Jag får alltid en känsla av att hon har läst in sig och verkligen funderat på min situation när jag kommer dit, och det är jätteskönt! Och hon förstår mig och hon kan läsa mig, och nästan varje gång hör jag mig själv berätta saker som jag inte haft en tanke på att dela med mig till någon om.
Idag fokuserade vi hela samtalet på mina destruktiva beteende. Efter att ha diskuterat lite sa hon:
Frågan handlar om mer än alkohol och sex. Det viktiga här är varför du behandlar dig själv på det här sättet. Vad är det för behov som driver dig?
Jag svarade att oftast när jag vaknar upp dagen efter en vild utekväll som gått över styr är just min första tanke "varför gör jag så här mot mig själv?!" Och samtidigt, så infinner sig ett lugn, den kliande, oroliga rastlösheten är för tillfället stillad. Hon frågade hur länge det lugnet satt i, och jag svarade några veckor. "Men den tiden tenderar att bli allt kortare och kortare" sa hon, och då, pang bom som en blixt från klar himmel insåg jag precis hur det är att vara alkoholist, och hur man blir alkoholist! Det är ju precis som jag, men det där lugnet håller bara några timmar, istället för några veckor. När jag ser min pappa öppna en starköl kl 10 på morgonen och tänker "Hur fan är han funtad?!" , ja nu vet jag. Han är precis som mig, men med ett kortare stillhetsintervall...Och medan jag har flera andra ångestdämpare som träning, aktivitet, godis osv så har han bara sin enda, alkoholen. Den människa jag svurit hela mitt liv att aldig bli som, den sämsta förebild jag någonsin träffat, han är precis som jag! Det var en kniv i magen. Ok ja, jag vet vi skiljer oss åt på en massa andra plan, men ändå, den likheten var otäck att upptäcka!
När vi pratat om sommaren sa jag att den varit väldigt lugn ur ett destruktivitetsperspektiv, mycket för att jag ägnat mig åt mina intressen av sommarsporter och då finns det inte utrymme till så mycket annat. Hon frågade hur jag hade mått då, och jag anade att hon ville ha svaret "Bra" och så skulle hon kunna övertyga mig om att det var den E jag vill vara, den E jag ska satsa på. Men så enkelt är det inte. Tyvärr. Då hade jag nog kunnat bryta mina mönster själv. Men när jag är den vettiga E som inte hittar på dumheter, det räcker inte. Hur mycket roliga äventyr jag än hittar på, hur mycket härliga vänner jag än omger mig med, så växer den där kliande oroigheten i mig. Och när jag då sen går ut på krogen för första gången på länge så blir det än värre, eftersom rastlösheten hunnit växa sig ännu starkare än vanligt.
Psykologen verkade direkt förstå hur jag menade (kanske hade hon inte alls förväntat sig ett "bra"?) och fortsatte: Du har en svart sida inom dig. Det har vi nog alla i någon mån, men din mörka sida är så kolsvart. Och den styr över dig aldelles för mycket! Vi skulle behöva krympa den så den blir mindre och svagar. Och till sist kanske den inte ens finns inom dig, utan du kan stoppa den i en ryggsäck.
Sen åkte jag till jobbet och lyckades väl ändå få en del gjort, men funderade en hel del på vårt samtal. Och när jag kom hem senare på kvällen funderade jag på det där varför det inte "räcker" att vara den ansvarstagande förståndiga E, varför jag "behöver" min svarta sida så mycket, varför jag håller den så hårt. Och då dök en automatisk tanke upp: Det är för att den svarta E är ditt verkiga jag. det andra är bara ett spel. Det är inte DU på riktigt".
Och plötsligt blev det så tydligt! Det är klart jag krampaktigt håller kvar om något dåligt, om det dåliga är den enda verklighet jag har. Och det förklarar också varför jag har så svårt att glädjas åt mina egna framgångar och de bra saker jag åstadkommer. För det är ju inte mitt verkliga jag... Och det förklarar också varför det var så lätt för mig att skriva ett brev till 14-åriga söndertrasade E, men helt omöäjligt att skriva till lilla oskyldiga 11-åriga E.
Hmm nu börjar jag kanske låta shizofren, men det är jag inte. För jag förstår ändå att detta bara är sjuka tankar. Och jag vet ju egentligen att mitt vanliga, ljusa jag inte alls är bara en roll. Jag älskar mitt jobb, och går in för det till 100%. Så nej, det är inte bara en roll jag spelar.
Nu har det gått ganska precis 2 år sen jag gick på det där anhörigmötet och insåg hur destruktivt jag fortfarande lever. Och ärligt talat har det inte blivit så värst mycket bättre under den tiden. I perioder jhar jag lyckats tvinga mig själv att avstå mina flykter, men behovet att fly har aldrig ändrats. Men nu vet jag för första gången precis vad jag behöver jobba med. Jag behöver lära mig att identifiera mig så mycket med ansvarsfulla E att behovet av mitt kolsvarta jag kan minska. För om jag har en bra verklighet, vad ska jag då med en dålig verklighet till?
