ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Så gick det sen...

Publicerad 2018-10-30 12:01:53 i Allmänt,

Jaha, så min självbild är att jag behöver få utlopp för min kolsvarta sida, anars vet jag inte vem jag är... Men nu när jag insett det, vad ska jag göra åt det? Jag ska till psykoklogen igen på fredag så det blir intressant att höra vad hon säger, för jag känner mig rätt villrådig. Men en liten skiftning av balansen har det skett, bara genom att jag insett detta. Jag är inte beredd att packa ihop min mörka sida och lägga i en ryggsäck än, men lite lite makt har den tappat över mig. 
 
Och lite lite mer har jag börjat identifiera mig med min ljusa verklighet. Den kbt-terapeut jag gick till innan brukade ibland säga saker som att jag hade byggt upp ett bra liv för mig själv. Av någon anledning jag inte förstod då blev jag irriterad när hon sa så. Och nu förstår jag varför. Jag blev irriterad för att hon inte förstod att hela det väölordnade livet inte var på riktigt, det var ett luftslott byggd på en illusion om att jag själv var en ansvarstagande stabil vuxen människa. Men de senaste veckorna har den illusionen blivit en aning mer verklig, en aning mer trovärdig.
 
Veckan som gick hade jag barnen och det var en vecka späckad med aktiviteter; kalas, Halloweendisco, lekland, kompisträffar, besök av släkten m.m. Och för en gångs skull kunde jag känna att jag var en del av allt det där, av allt det glada. Annars upplever jag det ofta som om jag står brevid och inte riktigt inkluderas. Ens om det är min egen födelsedagsfest jag anordnar... Men nu, mellan all stress, kände jag ändå verklig glädje för mina barns skull, som fick uppleva allt detta roliga.
 
En sak som länge gnagt som en tagg i mig är det dåliga samvetet att jag nog inte älskar mina barn riktigt så mycket som man ska göra. Att socialen skrev i sin rappoprt att jag var otroligt modig som helt struntade i min egen säkerhet och bara tänkte på mina barns bästa, ja det är väl sådant alla föräldrar skulle göra? Det bevisade ingenting.
 
Ledaren på vuxna-barn-veckan sa att som "vuxet barn" är det väldigt vanligt att man i förhållande till sina egna barn upplever det så här: " Jag VET att jag älskar dem, jag FÖRSTÅR det. Men jag KÄNNER det inte". Och precis så har jag upplevt det! Jag skulle göra vad som helst för dem. Jag vet att jag älskar dem. Men jag känner det inte. I vissa stunder bryts min försvarsmur ner helt och hållet. Vid nattning till exempel, när vi myser tätt tätt ihop och läser en bok. Det finns ingen annan utom jag, barnen och bokens berättelse. Då fullkomligt svämmar jag över av kärleken till dem. Men nästa dag, när omvärlden tränger på igen, så är muren mellan oss där igen.
 
Men även detta blev lättare efter förra mötet med psykologen. Det är inte det att jag inte älskar mina barn av hela mitt hjärta, utan det är att jag inte identifierar mig med den delen av mig. För i mitt kolsvarta jag, där finns inte rum för någon kärlek. Och det var en enorm lättnad att inse det, jag är inte ett känslokallt monster som stänger ute mina barn, jag behöver bara skala bort den svarta sidan så finns kärleken där. För en mamma är det nog den ultimata skammen, att känna att man inte älskar sina barn så mycket som man borde.
 
Så, små små steg i rätt riktning så ska jag nog kunna lägga min kolsvarta sida i ryggsäcken så småning om. I takt med det, minskar den ofrivilliga mur jag bär omkring mig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela