Är jag paranoid?
Nu till det jag nämnde att jag gjort men som jag skämdes över. Efter att ha hittat den där taggiga metallsaken på min garageuppfart blev jag såklart jätteorolig för bilen. Och att köra in den i garaget var inte ett alternativ då det är under renovering. Så vad göra för att skydda sig/bilen? Varför inte ta till Ts ena vapen ; lögn.
Helt taget ur det blå skickade jag därför ett mail och frågade om han varit på min garageuppfart, eftersom "en man som påminner om dig syntes på min övervakningskamera".
Det finns ingen kamera, och därmed ingen film med någon man på, men jag viste att risken att fastna på band skulle skrämma honom iaf tillfälligt. Inte för en sekund trodde jag att han skulle erkänna att det varit han som var här och lade ut metallsaken. Och mycket riktigt reagerade han starkt, han svarade att han inte varit utanför tomten idag, och att jag började låta paranoid. Och att han tvivlade på att det var lagligt att sätta upp övervakningskamera och att han därför funderade på att polisanmäla mig.
Polisanmälan är ett stående hot även om orsaken till anmälan varierar, så det berörde mig inte. Men att han kallade mig paranoid sved, just för att jag själv tyckte det var att tänja på gränserna att ljuga för honom och hitta på en kamera. Plus att jag fick en känsla av att jag sjunkit till hans nivå, och det är inte alls en nivå jag vill vara på...
Men värst av allt var faktiskt min reaktion på att han skrev att han inte varit här, när jag spontant tänkte "Jaha, då var det inte han ändå". Trots alla gånger han sett mig i ögonen och blåljugit, och ändå, när han säger "det var inte jag", så tror jag honom?! Vissa lär sig aldrig. Jag mins när jag hittade en halvfull ginflaska i hans mösslåda och han sa att han inte hade någon aning om hur den hamnat där. Och i nästa sekund skyllde på sin vän A. Det lät ju helt absurt, att A skulle lagt en ginflaska i Ts mösslåda! Men alternativet, att T kunde se mig rakt i ögonen utan att flacka med blicken och ljuga, det var ju ännu mer otänkbart. Och hade inte den där A alltid varit lite underlig? En annan gång jag kom ut i köket en tisadagskväll och T stod och halsade direkt ur en wiskeyflaska. Chockad frågar/skriker jag "Vad i helvet han sysslar med?!" och han svarar "Ingenting, jag skulle bara kolla hur mycket som var klvar".
"Men jag såg dig ju, du halsade DIREKT UR FLASKAN?!
"Nej det gjorde jag inte"
"Jo, det gjorde du"
"Nej det gjorde jag inte!"
Tillsist tror jag ju nästan att det är jag som är galen, han kan väl inte ljuga när jag tog honom på bar gärning, så kan jag möjligtvis kanskle ha sett fel?
Och trots dessa, och säkert 20 gånger till när jag kommit på honom med att ljuga, så TROR jag honom när han säger att det inte var han?! Nåväl, jag kände mig lite lugnare med att bilen inte skulle vara punkterad nästa morgon. Men jag sov ändå med rullgardinerna öppna, trots att det innebar att T skulle se rätt in i mitt sovrum om han tog en nattutflykt till mig.
Och inget hände. Detta var söndag kväll/natt och dagen därpå åkte barnen till honom. Måndag och tisdag kväll var lugna, på onsdag hade jag precis somnat när min mobilsignal väckte mig kl 22.38. På displayen stod det "Storas mobil hos pappa". Jag blev förvirrad, var det hon eller T? Hon kunde rimligtvis inte vara vaken så här dags, så det måste vara han. Jag och stora hade skickat lite sms under dagen, på kvällen hade T tagit över hennes mobil och skrivit att han förbjöd mig att kontakta henne, att all kontakt skulle gå via honom. Så troligtvis ville han nu ringa för att framföra samma sak. Mobilen ringde tills den kopplades till mobilsvar, och sen gjorde den samma sak 2 gånger till på direkten. Tänk om det hänt något, tänk o det var Stora som behövde hjälp? Och jag, som världens sämsta mamma inte svarade när hon ringde på hjälp? Jag övervägde att svara och bara slänga på direkt om det var hans röst, men bara att höra hanns röst väcker sånt obehag att jag inte skulle kunna somna om d enärmaste timmarna. Och det kunde inte vara hon så dags. Och OM det hänt något kunde hon ju alltid springa till en granne...
Omtöcknad och orolig låg jag och vände och vred i sängen, när det plötsligt lät som en svag knackning på någon dörr. Hjärtat for upp i halsgropen och jag for upp ur sängen. Försiktigt smög jag fram till dörren och kikade ut genom sidofönstret. Ingen där. Jag gjorde samma sak med de två altandörrarna, ingen där heller. "Nu är jag verkligen paranoid, nu ger jag honom rätt" tänkte jag uppgivet när jag tassade tillbaka till sängen och kröp ner igen.
