En fröjdefull jul?
Då var alla högtider över för denna gången, konstaterar jag med en viss lättnad. I boken "Vuxna barn till alkoholister" tar författaren upp flera drag hon tycker sig ha kunnat identifierat speciellt i denna grupp. Ett av dem lyder " Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt". Och det kände jag redan första gången jag läste det 2006 att precis så är det! Man vet att det man själv har inte är "normalt", men hur ska man då veta vad som är normalt? Författaren tar som exempel att dessa barn tror att alla andra familjer är "Cosby-familjer" (dvs lyckliga kärnfamiljer). Och precis det trodde jag med! Och idag är jag så medveten om att dessa lyckliga familjer snarare är undantaget än normen. På väldigt många släktsammankomster under julen har det funnits hemligheter som sopats under mattor, elefanter som inte ska benämnas, osämja om decenier gamla tvister osv. Och det gör faktiskt livet lite lättare.
Min jul har varit förhållandevis lugn av främst 2 orsaker:
1. Att jag sakta men säkert rör mig ur medberoendets snärjiga spår.
2. Att min mammas tilltagande förvirring nu tvingar min far att ta ett ansvar som min mor ensam rått om i 50 års tid.
Första punkten är såklart bara glädjande. Jag var på ett ACA-konvent i december, och vid ett tillfälle kunde man välja mellan möte med tema "Ilska" och "Villkorslös kärlek". Jag tvekade, men det var då jag plötsligt insåg det, det helt magiskt underbara som har inträffat: Jag är inte arg längre!! Jag vet inte hur det gått till eller riktigt när det hände, och kanske kan det komma bakslag, men just nu är jag inte arg! Inte på min alkoholiserade pappa som alltid valde alkoholen framför familjen, inte på min medberoende mor som stannade hos honom, inte på livet själv som gav mig en sådan tuff start, och inte ens på mig själv för allt jag i min tur ställde till med! Det är en sådan befrielse, som om ilskan varit en enorm sten, eller snarare ett mindre berg, jag burit på mina axlar i så många år. Och nu, utan att jag ens vet hur jag gjorde det, så har jag lagt ner berget och sagt att det får klara sig utan mig. För nu klarar jag mig utan det!
Lite lite skrämmande är det också, för ilska kan fungera som en sköld mot "värre" känslor, som t.ex. sorg. Men just nu känner jag mest ett lugn. För någon vecka sen när jag satt i bilen slog det mig plötsligt att jag ofta tänkt att jag haft sån tur som överlevt allt jag varit med om. Jag kan utan problem räkna upp 5 händelser under min uppväxt som precis lika gärna kunnat sluta med att jag mist livet. Om man statistiskt skulle räkna ut sannolikheten att 5 på varandra följande händelser alla skulle sluta positivt (=överlevnad), om sannolikheten för positivt utfall vid varje enskild händelse var 50%, så skulle den totala sannolikheten för 5 positiva resultat i följd vara 3.1%. Dvs ganska liten. Och det har jag tänkt på många gånger. Men det som var nytt var tanken "Det var inte BARA tur. Det var tur OCH att jag var stark". Och när jag kände det, var det en otrolig känsla! Att faktiskt vara stolt över mig själv! Det var helt nytt, och även det ett steg ut ur medberoende.
På vuxna barn veckan sa terapeuten "Det vi vill uppnå är att ni inte ska bli så känslomässigt påverkade av missbrukaren. Han kan sprattla bäst han vill, men ni påverkas inte av det, ni blir inte uppstressade, oroliga eller skamfyllda. Missbrukaren är en person och ni är er egen person."
"Ha kommer aldrig hända, dit når jag aldrig!" tänkte jag då, januari 2016. Jag kanske inte riktigt är där än, men jag är bra mycket närmre nu än då. Närmare än jag någonsin trodde jag skulle komma. Och det känns fantastiskt!
Punkt 2 är såklart inte lika glad, men att min mamma håller på att bli förvirrad har jag nog också accepterat. Den största sorgen i det, är sorgen att hon aldrig kommer få de lugna sista år jag alltid föreställt mig att hon skulle få. Tungt alkoholmissbruk är bland det sämsta man kan göra för sin hälsa, så jag har alltid varit övertygad om att jag skulle mista min pappa år före min mamma. Och att hon då skulle få några år utan att behöva anpassa varje steg efter en aggressiv alkoholist. Men så ville inte livet, och även det har jag accepterat. Och det är uppriktigt förvånande att se att när det verkligen krävs, då stiger min far in och hjälper till! Helt otroligt.
Så ja, det blev en oväntat fröjdefull jul. Särskilt som jag insåg att inte alla andra familjer sitter och svämmar över av glädje och kärlek under hela julen...
