Ett steg fram, två steg bak?!
Det var läng sedan jag skrev, jag har varit och är fruktansvärt trött. Plus att jag redan detta år lyckats hinna med två resor, en till Kanarieöarna med barnen och mina föräldrar (vilket såklart blev en kamp i sig att få igenom det med T) och en själv till alperna. På sista tiden har jag igen känt den där känslan "så här kan jag inte ha det, det måste ske en förändring!" Och eftersom ingen förändring till det bättre (någonsin?) sker av sig själv, och T inte visar minsta tecken på att vilja förändras, blev det alltså jag som fick göra en förändring.
Så jag slutade läsa hanns mail. Inte alla, jag valde slumpvis ut ca 1 på 10 som jag läste. Jag har fått detta råd av socialen tidigare, men då har jag varit så rädd att missa någon viktig information så jag har inte vågat. Men nu hade jag kommit till en punkt när jag helt enkelt var beredd att ta den risken. Och jag förstod att förr eller senare skulle jag missa något som skulle kunna varit bra att veta. Men det var det värt! Och vilken frihetskänsla det var! När en vän frågade hur läget var i förra vecka sa jag spontant att det var ganska bra, att T var förhållandevis lugn. Sen kom jag på mig själv, skrattade och sa att det var han säkert visst inte, men att jag slutat läsa hans elaka kränkande mail, och då blev det plötsligt som om de inte fanns! Det där rådet att läsa men bara "inte ta åt dig, låt det bara rinna av dig" funkar inte för fem öre. Han har ju haft många år på sig att lära känna mig och mina ömma punkter, och han vet precis vad som svider lite extra.. Så jag räknade med ett bakslag i form av missad information (om kalas, läkarbesök, vabb eller något), men jag räknade inte med att bli fysiskt förföljd...
Jag har kommit på att jag kan parkera bakom fritids när jag ska hämta barnen, för om jag parkerar på framsidan står jag parkerad precis där T måste köra förbi när han åker hem till sig. Förra måndagen glömde jag dock detta och kom på det precis när jag kört förbi avtagsvägen till "baksidan". "Äh, hur stor risk är det att T skulle råka komma just den lilla stund jag är inne och hämtar barnen?" tänkte jag och parkerade vid framsidan. Alldeles för stor risk skulle det visa sig! När vi kom ut ca 5 min senare fick barnen se pappas jobbarbil, han satt och väntade på oss med fönstret neddraget. Vad han ville? Ingenting, bara säga hej till barnen. Men ok, det kan jag egentligen inte protestera mot. När jag kommer bort till min bil har han satt en lapp på framrutan "Jag är hemma om barnen vill hämta något". Varför sätta en lapp när han ändå satt kvar och väntade?!?! Och vaddå "hämta något"? Pga den rådande situationen har i dubbel uppsättning av typ allt!
På onsdagen var jag, barnen, Js bästis och bästisens mamma på ett lekland. Entren ligger i samma hus som en stor matvarobutik, men det är nog 200 m emellan ingångarna. Glada men trötta kom vi i samlad trupp ut från leklandet när de stängde och direkt vi kommit ut på parkeringen utbrister barnen glatt" Titta mamma, pappas bil!!". Först kände jag bara ren och skär förvåning, men det övergick snabbt till en kryande obehagskänsla. "Hata slumpen" som GW brukar säga... Bästisens mamma sa direkt "Har han kommit åt din telefon . så han kan spåra dig igen?". Pga hans historik med telefoner har jag varit otroligt noga med att aldrig lämna telefonen obevakad i samma rum som honom. De gånger jag gått in hos honom har jag t.ex. aldrig lämnat den obevakad i jackan i kapprummet. Så nej, inte min telefon...men Storas telefon, min gamla?! Var det rent av den han hade när han spårade mig i samban med separationen?! Men det visade sig att Stora lämnat sin telefon hemma. Barnen märkte nog av min förvåning, jag minns inte om jag til loch med sa " Varför har han parkerat utanför Leklandet?!". Iaf sa barnen att han kanske var inne i matbutiken. Jo, men varför då parkera 200m ifrån ingången när det finns massor av parkeringar lediga precis utanför? Jag sa iaf inget mer om aken, och eftersom han själv inte syndes till hoppade vi in i min bil och jag körde hem, aningen skakis.
Nästa morgon åt vi frukost, satte oss i bilen och körde mot fritids. Och vem har då parkerat på byns Pizzeria (som vi måste passera på väg till fritids) med nosen vänd ut mot gatan såklart?! Hjärtat flög upp i halsgropen, 3 gånger på 4 dagar detta kunde omöjligt vara slumpen!! "Titta där står pappa!" utbrast Lilla, och jag kände att nu måste jag säga något som visar att jag inte ser detta som något positivt, eller normalt beteende. "Ja, varför står han där och spionerar?" sa jag fundersamt, och lyckades (tror jag) dölja in skenande puls. Efter en stunds tystnad sa Lilla "Jag såg att han höll på med telefonen. Och han har sagt att man inte får göra dte när man kör. Så det kanske var därför han hade parkerat?" Jag sa inget men tänkte att varför parkera precis just där han vet att vi måste passera vid just den tiden? Och det svider att barnen redan nu utvecklad ett försvar för honom, och normaliserar allt tokigt han gör. Kommer de med ursäkter för hanns del när han är full också?
När jag släppt av barnen ringde jag en vän jag lärt känna inom kvinnostödsgruppen. Hon förstod mig precis, hur bara en bil kan få hela kroppens hotsystem att slå på. Hur alla känslor från "då" när förföljelsen var som värst plötsligt vaknar till liv igen. Och mitt i alltihop, tvivlet på ens eget omdömme. Är jag paranoid? Var det bara slumpen, som slog till mot mig 3 gånger på 4 dagar, och så sitter jag och bygger upp förföljelsemaniska teorier? Men med facit från hans tidigare beteende så ligger ju detta precis i linje med vad han kan ägna sig åt, hans "gärningsmannaprofil". Så detta blev alltså bakslaget, när han märker att han tappat makt via mailen, återtar han den genom att förfölja mig istället?!
Men nu har det gått en vecka iaf, och han har inte dykt upp som gubben i lådan något mer. vad jag vet. Tänk om, hoppas hoppas, det bara var en olycklig slump och ingte som kommer upprepas...
