Drömmen som aldrig blev sann
Första inlägget på evigheter och jag hade tänkt det skulle handla om alla Ts jävulskaper, att jag fick hota med att ansöka om enskild vårdnad för att få honom att skriva på för pass till barnen, att grannen berättar att han påträffats onykter ensam med barnen mitt på dagen och att barnen sen berättar att de missade träningen samma dag "för pappa råkade somna" osv osv, men nu dök det upp något mer akut. Dvs känslomässigt akut.
Inatt hade jag en otroligt stark och verklighetstrogen dröm, och det var sjukt jobbigt att vakna från den. Det känns som om den förföljt mig hela dagen och jag skrev ett rop på hjälp i min messengergrupp av vuxna barn. Som vanligt fick jag massor av värme och förståelse tillbaka och bland annat rådet "Fly inte! Sätt ord på lilla Emmas känslor". Och vart skulle vara bättre lämpat än här att göra det? Och om jag ska ge mig själv lite beröm så har jag inte försökt fly, ingen alkohol, ingen träning, ingen husrenovering!
I mina tonår var jag väldigt utåtagerande och hamnade ofta i trubbel med lag och ordning, ofta med killar och stora mängder alkohol inblandat. I efterhand är det så otroligt tydligt att mitt beteende var ett rop på hjälp, jag befann mig i en situation som jag inte kunde hantera men inte heller klarade av att prata om, därför började jag bete mig på ett sätt som väckte frågor. I mina hemliga fantasier skulle någon uppträcka vår mörka familjehemlighet och rädda mig, ta mig därifrån. Vart var helt oviktigt, bara det var bort.
Under många år hade jag en simtränare jag såg upp till, och eftersom mitt beteende gjorde sig tydligt under träningen när jag kunde dyka upp på lördagsmorgnarna och vara både bakfull eller fortfarande full, blev han frontfiguren i min "hemliga-räddaren-dröm". Han skulle inte titta bort när det blev tydligt vad som orsakade mitt destruktiva betende. Han skulle ta mig därifrån. Och inatt, i drömmen, var det precis vad som hände! I drömmen, precis som i verkligheten för många herrans år sen, tog han mig åt sidan och sa att jag måste sluta dricka och frågade varför jag betedde mig som jag gjorde. I drömmen, till skillnad från verkligheten, började jag öppna upp mig och berätta hur jag mådde och hur det såg ut hemma. Han svarade då: Så där ska ingen behöva ha det! Jag kontaktar socialen! Sen vaknade jag. Men den reaktionen, åh om jag ändå fått höra den, från något håll, när jag var liten! Och med mina erfarenheter idag vet jag ju att även om han eller någon annan hade kontaktat socialen skulle socialen inte lyft ett pekfinger, för det är deras specialitet. Men ändå, bara reaktionen hade betytt så mycket!
Verkligheten? Han började ställa frågor och försökte ställa mig till svars, jag stängdes av från tävlingar och hotades med att kastas ur klubben om jag inte slutade dricka. Och i rättvisans namn ska jag erkänna att när han frågade hur jag hade det hemma svarade jag iskallt och kort "Bra!" Precis som jag gjorde i alla andra sammanhang där den frågan ändå ställdes. För det var det ända svar jag kunde sätta ord på. Jag önskade bara så innerligt att någon någon gång skulle ifrågasätta det svaret...
Så drömmen i natt var min hemliga önskan i många år, men det som aldrig hände. Varken på simningen, i skolan, hos kuratorn eller socialen (där jag hamnade efter klameri med rättvisan vid minst 2 tillfällen). Det var drömmen som aldrig blev sann. Och med den fruktansvärda sorgen vaknade jag imorse. Och om jag ska följa rådet i vuxna-barn gruppen att sätta ord på lilla Emmas känslor så kan hennes tröstlösa förtvivlan sammanfattas i två ord:
SE MIG!
