En smittads dagbok del 3
Dag 8, Fredag: Vaknade feberfri men med dånande huvudvärk och tryck över lungorna, nu mer från ryggen än bröstet. Skjutsade barnen till skolan och sa hej då till dem med blandade känslor. Deras pappa skulle hämta dem. Och det var sååå skönt att få släppa ansvaret för dem, det hade verkligen tagit varje litet uns av styrka jag hade att ta hand om dem på kvällaran, fixa vettig mat och medla i deras ständiga bråk. Även om de varit lugnare än vanligt är det som om de är varandras motpoler och likt positiv och negativ laddning dras de till varandra och drabbar samman i en stor explossion. Så det var en sådan lättnad att få lämna över. Men å andra sidan var de de enda två människorna på jorden som fick komma nära mig, som inte var skrämda av min fysiska närhet. Och när de åkt blev det så oändligt tomt! Helt i enlighet med mina nya humörssvängningar kastade jag mig på schäslongen och grät. Alla vänner och grannar som ställt upp var som bortblåsta ur mitt minne och jag kände mig ensammast i hela världen. Då gjorde jag som jag lärt mig av vuxn-barn-programmet: Jag bad om hjälp. Jag skickade ett kort och konsist sms till en vän: Jag känner mig ensam.
Inget mer än det. Inget "men det kommer bli bra" eller andra förmildrande omskrivningar. Vännen ringde upp lite senare och genast kändes det mycket bättre.
Precis som de andra dagarna kom febern under tiden jag låg framför TVn och tittade.
Efter lunch hade jag mitt första jobbmöte (på distans såklart) sen jag blev sjuk. Bara 30 min lånt, med bara en kollega och en väldigt kort rapport att gå igenom. Det kändes som en bra mjukstart. Efter mötet gick jag ut och lade mig på altanen. Min mamma rinhde och under tiden ringde en annan vän som jag fick trycka bort. När jag lagt på med min mamma tänkte jag direkt ringa upp min vän, men sen tänkte jag "Jag kan inte äta alla karameller på en gång, jag får sprida ut de sociala kontakter jag har lite".
När jag väl ringde upp min vän sa hon att hon tyckte jag skulle ringa 1177 igen, dag 8 med feber och andningspåverkan. Så det gjorde jag och till min häpnad talade hon med Infektionskliniken som ville att jag skulle komma in. Så kom problemet med transport. Hon frågade om jag bodde med någon som kunde skjutsa mig, men det gjorde jag ju inte.
"Klarar du att köra själv? Annars är ambulans enda alternativet, taxi tar inte coronasmittade personer"
"Jag kan köra!" sa jag självsäkert. Och det gjorde jag. Och jag körde uselt men med lite tur kom jag fram oskadd och parkerade. Och i bilen svettades jag floder och förstod att febern sjönk igen. Enligt sjuksköterskan skulle jag gå till akutens entre och därifrån bli dirigerad till infektion.
När jag kom till akutens ingång stod det redan 3 olika sällskap där, men någon sköterska syntes inte till. Jag tittade mig förvirrat omkring.
"Vi ska vänta här, de kommer snart" sa en man vänligt och efter en stund kom en sköterska ut och tog itu med oss i tur och ordning, med ett inledande samtal utanför entren med alla. Jag hade noterat att jag var den enda hostande personen där, men alla oavsett vad de sökte för blev utfrågade utomhus. Vissa fick ett munskydd på sig och togs in, men ingen som var med som sällskap fick följa med. Jag fick igen berätta om mina symptom för den barska kvinnan klädd i både munskydd och visir, och hålla mig på 2 meters avstånd. Lite senare kom en annan betydligt mjukare sinnad sköterska ut och tog temp,mätte syremättnad och puls på mig. Jag såg förvånat att hon, trots att hon var tvungen att komma ända fram till mig, bara hade munskydd och handskar, men inte visir.
"100% syremättnad så det är jättebra. Och puls 77 så det är också bra"
"Men va, 77?! Jag har 50 i vilopuls! sa jag förvånat.
"Jamen det är inte så konstigt att pulsen stiger bara av situationen att vara här, sa hon lugnande
Det var väl ett jävla skit du råkat ut för!
Hon gick in och pratade med den andra sköterskan och jag satt kvar på trottoarkanten och trodde jag skulle frysa sönder, det var iskallt och jag hade ju inte klätt mig för att sitta stilla utomhus. Efter en absolut evighet kom de ut båda två tillsammans och meddelade att eftersom syremäättnad och puls låg bra skulle jag åka hem och egenvårda mig, och så fick jag en broshyr med information om Covid-19.
"Och det finns ingen risk att det är en bakteriell lubginflammation istället, och så missas det för att det är Coronatider?"
"Det du berättat stämmer exakt med Covid-19, då finns inget som tyder på att det skulle vara något annat. Och skulle du bli sämre kan du alltid komma tillbaka igen."
"Ok, bra då känner jag mig lugnare" sa jag.
Sen körde jag hem, denna gång utan missöden på vägen. Och när jag kom hem var jag helt slut av min "utflykt". Och även om andningen fortfarande var tung berörde det mig inte alls lika mycket nu när jag visste att syremättnaden var bra.
