När min medberoenderadar var avstängd...
Det här inlägget blir nog i mångt och mycket en upprepning av mitt förra, men jag behöver det för att bringa lite reda i alla tankar och känslor som stormar inom mig. Och det är inte det lättaste.
Det är fortfarande helt obegripligt att jag på ACAmöte i mars satt och tittade in i det brinnande ljusets låga och sa "Hej, jag heter E och är ett vuxet barn. Min pappa är aktiv alkoholist och min mamma är totalt medberoende".
Nu skulle jag få säga "Hej, jag heter E och är ett vuxet bran. Min föräldrar är döda, min pappa var aktiv alkoholist och min mamma var totalt medberoende".
Även nu när jag skriver det låter det helt obegripligt, som om jag hittar på. Det kan inte ha gått så fort.
När vi var på min mammas bodelning på begravningsbyrån i slutet på juli (med min pappa livs levande med oss) så nämnde bodelningsförättaren
"Om er pappa gifter om sig..." Jag hade svårt att hålla mig för skratt, så absurt kändes det att min numera rullatorsbundna pappa skulle få för sig att börja träffa andra kvinnor. Det har aldrig någonsin funnits någon annan tänkbar kvinna än min mamma i hans liv. Men sen tänkte jag "Fast vem vet? Han kanske lever 10 år till, rätvänder sitt leverne och faktiskt träffar en ny kvinna". Den tanken gav mig glädje, lite hopp. Men åh nej, så blev det inte. 1.5 månad senare gick han också och dog i sömnen. WHY?! Den fysiologiska aspekten förstår jag, efter ett halvt århundrade som alkoholist var hans blodkärl i jättedåligt skick enligt obduktionsrapporten, och med den ökade risken för tromboser som covid ger var det föga oväntat att han fick en hjärtinfarkt. Men ändå. Han drack mindre än han gjort någon gång under mitt vuxna liv. Den där kladdiga fylleömheten som jag avskydde ännu mer än hans vrede lyste nu helt med sin frånvaro. Hans tal var klart och tydligt även fram emot kvällen. Men nog fanns alkoholen där.
När vi skulle fira min födelsedag i slutet på juli frågade min äldsta bror mig om jag ville ha vin till middagen.
"Ja det hade ju varit trevligt, men det kanske inte är så lämpligt" sa jag.
"Varför inte det?" sa min bror totalt oförstående.
"Ja med tanke på vår far!" sa jag nästan irriterat. Om han nu varit nykter sen han kom ut från sjukhuset 4 veckor tidigare vore det att utmana ödet att öppna en flaska vin i hans närhet.
"Med tanke på all whiskey han häller i sig lär inte ett glas vin göra någon skillnad" sa min bror stilla.
"VA?! Dricker han igen?!" utbrast jag totalt överraskad.
"Ja" sa min bror tyst. Jag var så chockad att jag inte sa något. Antagligen mest chockad att detta faktum undgått min medberoenderadar. Hur kunde jag ha missat?! Insikten slog genast igång den avstängda radarn och en stund senare samma dag, fortfarande före lunch, såg jag min pappa sitta vid bordet utanför jordkällaren. Med ett välfyllt whiskeyglas i handen. Jag tror på riktigt att något inom mig gick sönder då. Jag blev inte ens arg. Bara så in i norden ledsen. Den som inte levt med missbruk kan nog inte förstå hur ett glas kan väcka så mycket hemska känslor till liv. Och känslan av hur dum jag varit, som för en liten liten stund vågat tro på att den påtvingade nykterheten från de 2 veckorna inlagd på sjukhus faktiskt skulle vara även utanför sjukhusets väggar. Såklart skulle den inte det, så fort valet fanns var det inte längre något val. Men jag hade hoppats. Så hopplöst naivt, som om min livslånga erfaren hetmed att leva med en alkoholist inte lärt mig någontng. Hoppet är som sagt det sista som överger människan.
Och nu det mest obegripliga av allt, när jag ser den här minnesbilden för mitt inre, så väcks inte min ilska, en vilja att slå sönder hans glas, lappa till honom eller skrika fula ord. Nej när jag ser honom sitta där med glaset i sin hand vill jag bara springa fram till honom och krama honom. Han må vara alkoholist. Men han var också min pappa. Vila i frid älskade pappa!
