Vilken jävla resa!
Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta vuxnabarnveckan, ord blir liksom för små.. Den absolut intensivaste och tyngsta dagen var onsdagen, På slutet av varje dag hade vi en delningsrunda där man skulle säga hur dagen varit, och på onsdagen sa en av de andra deltagarna "Vilken dag! Vilken jävla resa!" En annan deltagare summerade dagen som "brutal". Själv var jag fortfarande typ i chock så jag fick inte ur mig så mycket just då, men deras beskrivningar satte ord på mina känslor.
Så vad var det som hänt? Vi hade ju bara suttit i samma rum, vi 7 deltagare med våra dysfunktionella uppväxter och vår terapeut. Men via honom hade vi rest tillbaka i tiden, till våra västa trauman och sett vår skräck i ögonen. Och kanske tyngst av allt, sett våra egna brister och de destruktiva betendemönster vi fortfarande lever kvar i, i vitögat.
Innan jag åkte på den här veckan sa min psykiatriker "Vad modig och stark du är som kastar dig rakt in i en sådan tuff behandling!"
"Vaddå, hur farligt kan det vara?" tänkte jag. Extremt tufft skulle det visa sig! Så här i efterhand är jag glad att jag inte fattade hur tungt det skulle bli. Jag är väldigt tacksam att jag gjorde det, att jag genomgick den här behandlingen, men hade jag vetat innan hur tufft det skulle vara vet jag inte om jag vågat...
Jag var som sagt beredd på att få gräva fram endel av mitt livs mest obehagliga ögonblick. Men jag var helt oförberedd på alla nya insikter, om hur mycket jag fortfarande håller fast vid endel av gamla beteendemönster, som jag trodde jag lämnat bakom mig. Men terapeuten fick mig (och de andra deltagarna) att se mitt liv i ett nytt, skarpare ljus. Och endel som kom fram från skuggorna var inte vackra saker.
Jag berättade för terapeuten att när jag var 10-13 år var jag självmordsbenägen. När jag blev 13 och började gå ut och festa (dvs dricka alkohol) med min vän L så slutade mina aktiva självmordstankar. Däremot gjorde jag det till en vana att om vi gick förbi krossat glas tog jag up en glasskärva och drog mot min vänstra handled, inte hårt men inte löst heller. "Om pulsådern går av är det menat att jag ska dö, och gör den inte det är det inte tänkt att jg ska dö just ikväll. Men kanske nästa helg." Efter ca 2 månader fick L nog och ställde ett ultimatum till mig "Lägg av med det där att skära dig i handleden när vi är ute! Förr eller senare kommer det sluta illa, och jag vill inte bli vittne till att du dör! Så vill du gå ut med mig får du sluta skära dig!"
Och jag ville ju gå ut med L, så jag slutade. Av den anledningen. Och sedan dess har jag inte utfört några liknande handlingar, eller haft planer på att skada mig själv. Däremot har det generella högriskbeteende jag lade vanorna för redan då följt mig genom hela livet. I alla aspekter av mitt liv. Allt som oftast när jag funderar på om något kan bli farligt tänker jag "Äh, det går nog bra" och struntar i att reflektera över om det inte blir som det "nog" borde bli. Och därför tog jag upp detta och frågade terapeuten vad han tänkte om mitt risktagande. Jag trodde jag skulle få ett svar i stilen "Det är en dålig vana du måste bryta" Men åh nej, det var tydligen djupare än så. Hans svar var som att få en käftsmäll, men samtidigt var det mycket i mitt beteende som plötsligt blev logiskt, som om en hel hög pusselbitar föll på plats. Här är en summering av hans svar:
Att inte ha självmordstendenser är mer än bara frånvaro av aktiva självmordsförsök, det är att värdesätta livet, att välja livet. De flesta självmord är inte resultat av direkta självmordshandlingar, utan resultat av olyckor till följd av högriskbeteende. Det är som om du inte riktigt bestämt dig, som om en dörr står på glänt och fladdrar. Och det är dags att stänga den dörren. Det är dags att du tar lilla 13-åriga E i knät och säger till henne att du ska skapa en trygg plats för er. Och så länge dörren står på glänt blir det inte riktigt tryggt inom dig, och då blir det inte tryggt för Lilla E heller, förstår du det? När du riskerar ditt liv riskerar du också lilla Es framtid. Det är som om du fortfarande går runt med en glasbit i din hand, och det är dags att du lägger ner den nu. Det är dags att du bestämmer dig för att du vill leva. Om du är redo och vill kan du få komma fram här och sluta ett avtal med lilla E om att ni ska leva, att du ska skapa en framtid för er. Vill du det?
Jag grät så jag knappt kunde svara. Här hade jag levt i 25 år och trott att jag för länge sedan lämnat alla självmordstendenser bakom mig, att jag hade stängt den dörren. Men precis som han sa, dörren stod fortfarande på glänt. Så många gånger jag befunnit mig i en situation, vi kan ta paddlingen som exempel, och de bredvid mig kommit fram till att nej det är för farligt att paddla här i detta vattenstånd. Så har jag stått brevid och tänkt "Äh vi kör!" och sen när jag märkt hur annorluda jag tänkt mot alla andra har jag förvirrat undrat "Vad är det de förstår som jag inte förstår?" Men nu vet jag. De värdesätter livet och kan på allvar se konsekvensera av att ta onödiga risker. Eller som den gången när jag ensam kastade mig ut i en svart backe i Val Thorens i rasade snöstorm, trots att jag bara är en mediåker skidåkare. Oj vilken utskällning jag fick av min kompis när jag berättade det på kvällen. Och jag kunde inte fatta varför hon blev så uppörd. Och det finns oändligt många fler exempel.
Terapeuten frågade om jag har någon jag kan prata med om mina självmordstankar jag hade som barn, och jag svarade att jag har flera vänner jag kan prata med om allt. Allt utom detta. Eftersom detta är så otroligt skamfyllt.
- Du behöver börja prata om det, Så länge du håller det hemligt, helt instängt inom dig, kommer det fortsätta plåga dig, då kommer dörren fortsätta stå och fladdra. Du behöver släppa in ljus i ditt inre mörker, och det gör du genom att prata om det som varit.
- Jag vill sluta med mitt risktagande, men jag vill liksom inte tvinga mig till det, jag vill KÄNNA att jag värdesätter livet och därför väljet bort onödiga risker. Men jag vet inte hur det känns, jag har aldrig känt att livet är värdefullt, sa jag.
Tidigare hade jag berättat att mina föräldrar hade ett stort portträtt av mig som 1-åring sittande på väggen, och nu hade jag tagit hem det til mig och satt upp i mitt vardagsrum. Och att varje gång jag tittade på den skrattande lilltjejen fylldes jag av ilska och avsmak. "Du skulle bara veta vilket helvete som värtar dig, då skulle du minsann inte skratta så där fånigt!" brukar jag tänka. Flera gånger har jag funderat på att ta ner porträttet och sätta ut det i garaget, me det har inte blivit av.
Och nu svarade terapeuten "Jag tror du har fel. Vad ser du i den lilla tjejens ögon på porträttet? Värdesätter hon livet?"
"JA det gör hon! Det är precis det som lyser i hennes ögon, livsglädje!" svarade jag förvånat.
"Du kanske har någonting att lära av tjejen på bilden. Jag tycker du ska göra det till en vana att gå fram till henne varje dag, titta på fotot och verkligen känna in hennes glädje".
Samtalet mellan mig och terapeuten fortsatte, men nu orkar jag inte skriva mer, så det får räcka för den här gången.
