ofredad.blogg.se

Dag 37 Lördag: Tog en tur till stan med barnen och orken höll faktiskt! Sen kom vi hem, kopplade på husvagnen och åkte ut till en vän som bor på landet och har barn i samma ålder som Stora. Pappan hade varit tveksam om han vågade träffa oss, efter att jag skrivit på FB på onsdag att hostan blivit sämre, men tillsist var det ok att vi kom om vi höll avstånd. Sen gick det väl sådär med att hålla avstånd när man badar badtunna och sitter vid en eld. Jag hostade bara lite grann, så det kändes rätt bra. Vi sov i husvagnen, så vi sov iaf inte i närheten av de andra. Men jag hade ändå fått mig en tankeställare, jag måste kanske censurera vad jag skriver på FB så jag inte skrämmer bort folk. Så himla tråkigt när barnen drabbas. För inte kan jag väl smitta nu längre?

 

Dag 38 Söndag: På morgonen upplevde jag för första gången på länge det där numera välbekanta motståndet i andningen. Det allra första sättet jag märker det på är att jag måste dra extra djupa andetag med jämna melllanrum för att komma ikapp med syrebehovet. Ångestpåslag direkt, om nu inte andningen är helt ok innebär det att jag kanske smittar fortfarande?! Nej det KAN inte vara så. Vi åkte hem på morgonen, slappade lite hemma sen träffade vi storas bästis och hennes mamma i en lekplats. Det blev jättebråk, Lilla påstod att Stora dragit henne i benet, Stora nekade och blev jättearg när jag valde att tro på Lilla. Stora stolpade iväg och jag såg på riktningen att hon gick till sin pappa (dit jag ändå skulle och lämna dem en timme senare). Storas bästis var modig nog att berätta att jag hade rätt, hon hade sett Stora dra Lilla i benet. Jag och Lilla åkte hem och hämtade deras saker sen åkte vi till deras pappa. Direkt han öppnade såg jag att jag han hade den där galna blicken, som indikerar att han är helt oemottaglig för kommunikation.

- Stora vill inte prata med dig. Du får inte komma in! Jag tänker inte hamna i mitten av det där, det är mellan er. Men hon vill inte prata med dig och det får du acceptera! sa han nästan argt till mig. Jag tittade förvånat på honom. Det är ju bara ca 2 veckor sen han ringde mig och ville ha hjälp att hantera storas utbrott, men nu när utbrottet drabbade mig, då valde han istället hennes sida?! Tack för den hjälpen, att kunna dela problemet som två vuxna liksom...Nej inte när det var MITT problem. Jag pussade Lilla hej då och backade ut snabbt, under tiden T upprepade att jag inte var välkommen. Sen åkte jag på mitt 12-stegsmöte, för första gången sen jag blivit sjuk. Jag var så slut så jag egentligen inte orkad men på något sätt tog jag mig ändå dit. Och det var jag så glad för, som alltid blev det ett jättefint möte!

 

Dag 39 Måndag: Jobbet gick bra fram till lunch, sen var det en ren plåga att ta sig igenom. Huvudvärken kom också vid lunchen. Och vid 10 tiden åkte min kollega A hem med kraftig huvudvärk, som senare fick sällskap av feber!!! Hans beskrivning hade otäcka likheter med Covid-19. Jag tänkte efter, kunde jag ha smittat honom ändå?! Måndag och tisdag veckan innan hade han helt undvikit mig, men på onsdagen hade vi pratat både i korridoren och i fikarummet. Och, få se, 1,2,3,4,5 (!!!) dagar senare blir han sjukk! 5 dagar är medelinkubationstiden för covid-19... Det var ju också den dag min hosta blivit sämre igen. Men mitt test hade ju varit negativt! Kunde han ha fått det någon annanstanns? Antagligen var han ju jätteförsiktig i andra sammanhang också, så han borde ju inte blivit utsatt för så mycket smitta. Förståndet fattade att säkert kommer jag aldrig få veta, men åååå vad jag hoppas det inte var jag! När jag äntligen kunde åka hem var jag tvungen att hämta T och skjutsa honom till polisstationen. Klantskallen har blivit av med körkortet pga fortkörning, så jag måste följa med ooch intyga att han var han för att han sakulle få göra ett pass. Det var jättemycket folk på polisstationen, och självklart fick jag flera hostattacker där inne. Jag funderade på omjag skulle ropa så alla hörde "Folkhälsomyndigheten säger att man inte smittar om man bara har hostan kvar", men självklart gjorde jag inte det. T kunde såklart inte vara artig ens mot polisen som tog emot oss, utan började tjafsa med henne. Själv ville jag sjunka genom golvet.

I bilen hem berättade T att han får samtalsstöd via jobbet för att han tycker det är så oroligt det här med corona. Jag tittade förbluffat på honom. Först hade han ju skällt ut mig efter noter för att jag åkte till Frankrike och inte tog corona på allvar, sen en av de veckor jag var som sjulast hade han bett mig om skjuts, jag hade påpekat att han utsatte sig för smittrisk men han svarade bara att det var lugnt. Och nu ska han plötsligt ha samtalstöd?!! Idiot, så jävla typiskt att han inte blev smittad...

 

Dag 40 Tisdag: As fru skulle komma till vårt jobb och hämta ett paket till honom så jag gick ut för att möta henne. "Vet hon vem jag är? Har A pratat om mig som "den där jäveln som smittat mig" eller har hon ingen aning om att jag varit sjuk?" Jag kom fram tlll att jag fick försöka avläsa situationen och anpassa det jag skulle säga efter det. Frun visade sig vara en glad, energisk kvinna och det stod snabbt klart att hon visste vem jag var när hon frågade "Hur är det med dig då, är du på benen igen?"

"Ja det är jag, men jag är fortfarande trött. Jag hoppas verkligen att det inte var jag som smittade honom..." sa jag skamset.

"Nej det behöver det ju ite vara, han kan ju ha fått det av barnen! Vår minsta har haft huvudvärk i 2 veckor nu!" sa run vänligt. Jag log mot hennes vänlighet men tänkte innombords "Nej då skulle han ha blivit sjuk för länge sen, om det var hon som smittat honom.."

 

Hade en massa möten på jobbet, bland annat ett som började kl 14. Jag satt med huvudet lutat mot armen stödd mot stolen brevid mig och kunde knappt hålla ögonen öppna. Mötet var bokat till 1.5h men var slut efter 30 min. I vanliga fall älskar jag när möten går snabbare än planerat, eftersom jag då vunnit extra tid till labbande eller rapporter. Men nu kändes det bara ännu jobbigare, då måste jag ju ta tag i något istället för att bara sitta och lyssna. Som så väldigt många andra dagar funderade jag på om jag skulle flexa ut eftersom jag inte mådde så bra, men jag bestämde mig för att härda ut. Delvis för att slippa komma med en förklaring till kollegorna.

 

Dag 41 Onsdag: Vaknade med huvudvärk vilket inte hänt sen jag börjat jobba, så det var ju inte så hoppfullt.Tog en ipren och åkte till jobbet ändå (jobbar på ett företag med 8 anställda så skulle jag mot förmodan fortfarande smitta är det redan för sent för dem gissar jag, och provet som togs på mig för 2 veckor sen var negativt, vilket indikerade, dock ej bevisade var sjuksköterskan mycket tydlig med, att jag var smittfri redan då).
Vid 13 tiden reagerade jag på att jag inte fått huvudvärk än och fortfarande hade ork kvar, sen kom jag på morgonens ipren och tänkte att det berodde på den. På väg hem från jobbet kl 16 kände jag mig glad och energisk. Och det var då jag insåg det : det är så här det känns att vara frisk!! Jag känner igen mig själv igen! Här har jag gått och trott att jag varit inbillningssjuk på slutet, att corona inte varit orsaken till min nästan apati, men nu när jag ÄNTLIGEN kände mig pigg igen inser jag hur förlamande tröttheten varit och att när jag klassade mig själv som symptomfri var jag långt ifrån frisk.
Det ironiska är att huvudvärken kom smygande lite försiktigt när jag kom hem, men vad gör det?! Jag har sett ljuset i tunneln!! Visst kan det komma fler bakslag, men nu är jag laddad för dem! Jag kände mig i det närmaste euforisk! Jag kommer bli mig själv igen, viruset har inte tagit mitt driv ifrån mig för alltid! Vilket jag på allvar börjat tro att det gjort...Jag var så lycklig och tacksam över att få må så bra! 💙