Inte frisk än..
Dag 45 Lördag. En ledig dag med absolut ingenting inbokat Pre-covid-19- E hade fått fullständig panik av det. Fortfarande ärrade E tyckte det var skönt att inte behöva orka en massa saker, men lite rastlöshetsångest kröp sig ändå på. Den kunde avhjälpas med lite telefonprat och en tur till stan. Åkte till Byggmax och köpte vit utomhusfärg, eftersom jag behöver måla en del av fasaden som byttes i vintras. När jag kom hem fanns det dock inte ett uns ork kvar till själva målandet utan däckade i soffan. Smsade lite med min dejt, som var på grappkväll. Hade huvudvärk typ hela dagen, men det blev bättre av alvedn iaf.
Dag 46 Söndag: Min dejt kom hem till mig på lunch, han var rejält sliten av en våt födelsedagsfest kvällen innan. Irriterat insåg jag att dunderbakis var en bra beskrivning på hur jag kände mig också, trött, illamående, huvudvärk, yrslig. Bara det att jag inte druckit annat än the kvällen före! När han åkt började jag känna mig stressad för allt jag skulle hinna med, komma ikapp med jobb, med stegarbete åka på stegmötet och sedan hämta barnen. Tog min vanliga 4.5 km hundpromenad och kunde gå oväntat raskt utan påverkad andning, men när jag kom hem var jag helt slut. Var så nära att strunta i steggruppsmötet me tvingade mig dit. Dagens ämne var "Sexuella övergrepp", blä. Mer om det en annan gång. Var lite nervös för att hämta barnen hos T eftersom han varit på krigsstigen hela dagen med en massa elaka aggressiva mail. Men när jag kom dit undrade han om jag inte skulle komma in och hälsa på katterna. (!!!!!???) Hur är det möjligt att det är en person som mailar me mig och går till skriftlig attack för att några timmar senare vilja njuda in mig i sitt hem... Såg till min stora glädje att Hedda Care släppt nya tider för att boka antikroppstest för covid-19. Bokade till måndag kl 16.15. ÄNTLIGEN skulle jag få svart på vitt om det var Corona som jävlades så med mig! Mitt förstånd sa ju att risken att det inte skulle vara det var minimal, men ändå...
Dag 47 Måndag: Hade huvudvärk som ipren inte bet på (varning nr 1) och var jättetrött eftersom jag sovit uselt. Dels till följd av stegmötet som rört upp saker men även oro för att köra vilse i Stockholm, jag hatar att köra bil där. På jobbet skulle jag be en kollega om hjälp, men kunde för mitt liv inte komma på vad han hette (varning nummer 2)!! Det kan hända mig i vanliga fall också, men då ramlar namnet fram efter ca 10 sekunder. Men det gjorde det inte nu, det var helt svart! Riktigt pinsamt blev det eftersom han märkte det! Efter jobbet körde jag till Stockholm och hade solglasögon på mig trots att det ösregnade ute (varning nummer 3). Ingen trafik, jag hoittade till kliniken direkt, en jättetrevlig sköterska tog emot mig, stack mig i finret och droppade blod på testet jag betalat 950 kronor för att göra. Hon frågade om jag ville vara med i ett valideringsförsök, där de testade det antikroppstest som ska anvädas i Danmark och jag sa direkt ja. Ett test till, ännu bättre säkerhet på resultatet! Körde hem och väntade nervöst på resultatet. Tänk om det var negativt, vad var det då för fel på mig? Lungcancer? Leukemi? HIV? Eller att jag är galen och bara inbillar mig 100 olika symptom? Efter ca 2 h plingade det till i mobilen, en länk från Hedda Care till mitt testresultat. Vågade knappt andas när jag loggade in, och möttes av texten "Du är positiv på antikroppar mot Covid-19 vilket tyder på genomgången infektion". Jag var så lättad att jag kunde börjat gråta! Äntligen var ovissheten borta. Äntligen VISSTE jag vad det var jag kämpade mot. Och ÄNTLIGEN kunde jag släppa ångesten över att kunde vara något annat ännu värre som orsakade mina symptom.
Dag 48 Tisdag: Vaknade med ett rejält bakslag, halsont, yr, tryck över bröstet och ansträngd andning. Stora klagade på magont och ville vara hemma från skolan så vi blev hemma båda två. Hade hon varit frisk kanske jag hade åkt till jobbet av vana utan att hinna känna hur dåligt jag mådde igen. Så ironiskt att jag dagen innan varit på Hedda Care, dit man bara fick åka o man varit symptomfri i 48h... Visste inte säkert om det var coronarelaterat, men efter att ha mått pest på dagen med frossbrytningar och vadkramper (ett av alla udda coronasymptom) blev jag övertygad om att dte var corona. På kvällen mådde jag nästan bra och skrev till mitt jobb att jag skulle jobba hemifrån på onsdagen också för säkerhetskull.
Dag 49 Onsdag: Huvudvärken helt vidrig, så tog tag i saken (efter 49 dagar!!) och ringde vårdcentralen och bad om recept på citodon, vilket jag fick utan problem. Fick prata med en helt underbar sköterska som bl.a. "Jag har haft skiten själv, så jag vet hur det är". Hon sa också att hon varje dag träffade folk som mig som haft det så långdraget. Och samtidigt som det var en lättnad att höra det vaknade en känsla jag delar med många i FB-gruppen jag startade "Vi som har/har haft Corona", att vi inte syns i statistiken att vi "inte finns". Varför pratas det aldrig om oss mellansjuka? Sjuksköterskan sa också att efter så här lång tids sjukdom smittar jag inte, så det var också en stor lättnad att höra. Och hon var helt övertygad om att symptomen var corona och inte att jag dragit på mig något nytt.
I ett inlägg i FB gruppen pratade vi o hur länge vi varit sjuka, och en medlem skrev "jag firar 50 dagar idag". En annan svarade "jag firade 50 dagar igår, jag missade att fira!" varpå jag skrev "Jag firar 50 dagar imorgon, ska man baka en tårta?" och med det föddes en galen ide...
Dag 50 Torsdag: Jag skickade ett mail till Aftonbladet och berättade att jag "firade" 50 dagar med Corona och skulle baka en tårta och undrade om de ville skriva om det? I vår FB grupp är vi så frustrerade över hur lite vi syns i media och mydighetrnas rapportering, vi som blir långvarigt och ordentligt sjuka men inte så illa att vi behöver läggas på intensiven. Och till min stora förvåning hörde de av sig och sa att de ville göra ett reportage. Skit också, då var jag ju faktiskt tvungen att orka baka en tårta! Eller skulle jag bara köpa en färdig prinsesstårta? Det vände sig i magen av obehag när jag tänkte på den och bestämde mig för att en kladdkaka dekorerad som en tårta fick det bli. Aptitlös och utan smaksinne, men choklad är änd aldrig fel! Satte in kakan i ugnen och förvirrad so jag är numer glömde jag sätta timer och brände den, men det värsta gick att skrapa av. SEn var jag helts slut och la mig och sov i 2h. Jag gick till fritids och hämtade Lilla och berättade o tårtan. Stora hade redan kommit hem och blivit införlivad i planerna. Srora gjorde en hundtårta åt vovvarna. Och senare på kvällen kom artikel och tillhörande film ut på Aftonbladet.se!
Dag 51 Fredag: SVT Uppsala hörde av sig och ville också göra ett reportage om mig, och jag ställde gladeligen upp. Annars minns jag inte mycket av dagen.
Dag 52 Lördag. Lilla hade fotnoll på morgonen, efter lunch åkte vi till Stockholm och hälsade på morbror. Det blev att jaga Pokemon, leka på lekplatsen och på kvällen såg vi Bröderna Lejonhjärta. Jag mådde nästan bra!
Dag 53 Söndag: Vi åkte till drottningholm på hundpromenad och för att jaga Pokemon, det var en underbar förmiddag med sol och väldigt lite folk, och jag mådde så bra! Nog kände jag av andningen lite, men inte farligt alls och orken fanns där! Sen skulle vi äta lunch på hundcafe och jag bestämde mig för att gå dit med hundarna, men de andra valde att ta bilen. Under tiden jag gick tänkte jag att jag nog tagiot mig vatten över huvudet, orken började tryta och den ack så bekanta sjukdomskänslan kom smygande. Till på köpet gick jag lite fel, så det blev extra långt. Jag var så slut så jag kunde inte njuta så av hundcaffet som jag brukade. Därför åkte jag med de andra i bilen tillbaka till morbrors lägenhet. När vi lite senare skulle packa in hundarna i bilen för att åka hem slet sig Z (valpen) och satte av mot den närbeliggande hårt traffikerade gatan mot brommaplan. Min bror svarade blixrsnabbt på att springa eftder och jag skek för mina lungors fulla kraft (att springa är fortfarande en omöjlighet för mig). Mitt hjärta stannade nästan av skräcken, var det såhär det skulle sluta? Skylle Z inte ens få bli ett år? Lättnaden när jag såg min bror komma jagande Z tillbaka var obeskrivlig, och tack och lov fick ja tag på henne snabbt. Jag vet inte hur mycket det var den känslochocken och hur mycket det var känslochocken, men efter att ha lämnat ifrån mig barnen var jag sängliggande resten av kvällen, helt slut och med tryck över bröstet.
