ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Hans nya kontrolltrick

Publicerad 2017-06-07 16:15:58 i Allmänt,

Jag måste medge att han är fantasifull, mitt X. För några veckor sen var jag på weekendresa till Italien (när jag inte hade barnen). Då knackade han på min dörr med barnen och skulle lämna en påse med deras kläder (vad skulle jag med de till när barnen var hos honom???). När jag inte öppnade lade han påsen på min altan. Och så kollade han om jag tagit in den de följande dagarna, vilket jag ju inte hade eftersom jag inte var där. Och förra helgen gjorde han samma sak igen, ringde på med barnen och lämnade en påse med kläder på altanen på lördagen och noterade att jag inte tagit in den på söndagen. Vilket han såklart påtalade i mail för mig. Så att han var säker på att jag visste att han bevakade mig. Jag förväntar mig att mina garderober kommer svämma över de närmaste veckorna.

Och när inte hans gamla vanliga vapen biter tillräckligt effektivt längre "Du är en dålig mamma" "Du kan inte samarbeta" "Du bryr dig bara om dig själv och försummar barnen" osv osv, då testar han något nytt. Det senaste är att angripa mitt yrke. Jag har en längre universitetsutbildning och är legitimerad i mitt yrke (vi kan kalla det legitimerad Z). Jag märkte tidigt i vårt förhållande att han hade svårt med det där, att jag hade en universitetsutbildning och inte han. Han kallade mina vänner för snorkiga och överlägsna bara för att de pluggat vidare. Jag lade inte så mycket vikt vid det då, tänkte bara att det bottnade i osäkerhet och att han skulle vänja sig vid det. Men nu, 10 år senare seglar det upp igen. Från att inte ha nämnt min yrkestitel sen separationen har jag nu fått två mail på temat.

Du som är utbildad "z" borde inte du kunna svara på hur man ska göra med....

Du som är z har väl noterat.... 

Just de där situationstecknen runt Z i det första mailet stör mig av någon anledning. Vart vill han komma? Att jag fuskat till mig min utbildning? Eller att utbildningen i sig är fake? Fast egentligen vet jag ju att det ända han vill är att reta upp mig. Och det gör mig ännu mer irriterad att han lyckas så väl!

Sen hade vi (eller snarare han) det lilla klämdagsbråket. 1 vecka i förväg meddelade jag honom via mail att jag skulle jobba måndag 5 juni, när många andra hade ledigt. Jag skrev att om han var ledig kunde jag hämta barnen hos honom på eftermiddagen, annars skulle jag hämta dem på fritids/dagis som vanligt. I förra veckan fick jag 5 mail på temat "Svara om du ska jobba på måndag". Eftersom jag inte kollar mailen varje dag såg jag det först i efterhand. Och dessutom hade jag ju redan meddelat honom att jag skulle jobba. Ett av hans mail skickade han till mig, min mamma och sin egen mamma:

Hejsan, jag tänkte bara meddela E's dåliga tänk angående måndag.  Det blev så pinsamt för mig att inte kunna ge besked till Fröken 1 eller Fröken 2. Fröken 2 sa, ja vi antar det blir så. E jag kan inte rädda dig mer gentemot dagi . Jag fick inget svar från dig E, pinsamt värre för mig i fredags 

Efter att ha funderat på om jag skulle orka svara alls bestämde jag mig för att vidarbefodra mailet jag redan skickat till honom (daterat 31 maj) att jag skulle jobba, med följande text:

Som du ser i mailet nedan skrev jag redan 31 maj att jag jobbar på måndag. Det är ju absolut ingen idé att skriva det igen eftersom du tydligen inte läser mina mail.  Ha en bra dag med tjejerna imorgon! 

Ja jag vet, han kommer inte fatta, men ibland är det ändå så skönt att få säga ifrån för att känna för mig själv att jag stått upp för mig gentemot honom. Och mycket riktigt fick jag följande goddag-yxskaft svar:

Ja jag ser det men frågan kvarstår 

har du problem att läsa ? Kanske börja bli nåbar I telefonen ?

Du kanske skulle bry dig lite mer om flickorna än dig själv ?

Att du jobbar svarar inte på nån fråga .

Nu antog jag och dagis/fritids att flickorna skulle va på resp ställe .

Stora och Lilla hittade 2 nya roliga kompisar igårkväll som bor här i närheten .

Mycket snällare än Bästis

jag frågade Stora om hon leker med V nåt , nä vi leker bara med Bästis .

Låter enformigt 

?????  Vaddå "Att du jobbar svarar inte på någon fråga?!" Det är väl just det det gör, det var ju det som VAR hela frågan?! Andas in, ett, två, tre, andas ut.... Och om han nu vill att Stora ska leka med V kan de väl göra det på hans veckor?! Och jo vi leker med V också ibland, men viktigast av allt vi leker med Storas bästis, som han så effektivt lyckas skärma av henne ifrån under sina veckor... Och hur enformigt är det inte då att de aldrig leker med någon över huvud taget när de är hos honom? Blir helt iskall när jag tänker på hur mycket kontroll och avskärmning han kommer utsätta våra döttrar för när de blir äldre och börjar försöka bryta sig loss...

Och imorgon är det dagisavslutning, då ska vi sitta på en filt tillsammans och le och bete oss som det normala separerade paret. Jag vill inte alls. Jag vill demonstrativt sätta mig på andra sidan gräsmattan. Men är det då Lilla som blir lidande? Ska jag svälja min ilska och sätta mig bredvid honom och hans mamma för Lillas skull? Jag antar det... Men inom mig kommer jag koka!

Logik- finns den?

Publicerad 2017-05-16 13:27:15 i Allmänt,

För att svara på rubriken, så i vissa fall definitivt "ja". Innom den naturvetenskapliga sektor jag arbetar råder logik i det mesta. Mina synnerligen kompetenta kollegor är också ganska logiska, och jag skulle nog tycka att jag själv också för det mesta handlar och tänker logiskt (iaf med förståndet, känslorna går sin egen väg).
 
I fallet T blir svaret däremot ett rungande "nej"!
 
På skärtorsdagen gick mina döttrar påskkärring med några vänner, och självklart ville de ringa på hos pappa (och alla andra på gatan eftersom de känner dem). Från att jag parkerade bilen ca 100m bortanför Ts gata tlls dess att vi gått dit (gissningsvis 3 minuter) hade T hunnit skicka ett mail till mig med följande innehåll:
 
Har jag inte sagt åt dig att hålla dig borta från denna del av Bälinge?! Eftersom du är så obehaglig och vägrar sammarbeta vill jag inte ha dig på O-vägen!
 
När vi sen kom och ringde på öppnade han (här vill jag skriva glatt men det vore en total lögn) och höll fram en skål godis mot den glada barnaskaran, men slängde mördande blickar på mig istället för att le tillbaka. Sen kom mailen om överlämning på annandag påsk som jag skrev om i förra inlägget, att jag skulle vänta "runt hörnet".
 
Förra veckan (när jag hade barnen) haglade det in mail om att de hade kläder kvar hos honom som de absolut ville ha med sig till mig. "Konstigt" nog nämnde barnen själva inte ett ord om kläderna. Ett av mailen:
 
Nu har det snart gått en vecka utan Stora fått hämta sina kläder. Taskigt 
Förr eller senare måste du börja prata 
 
Efter mail nr 3 på det temat skrev jag glatt följande svar:
 
 
Det besvarades med 2 mail.
 
Nr 1: Jag bestämmer inte över o-vägen  
Däremot bestämmer jag över nr X
Du är inte Välkommen in på min och flickornas fastighet med tanke på ditt beteende. Du kan stanna utanför så kan flickorna hämta det de behöver.  
 
Nr 2: 

Min nya vänliga stil

Publicerad 2017-05-15 16:47:12 i Allmänt,

Nu är jag tillbaka efter en tids frånvaro. Vet inte riktigt varför, men jag har tyvärr kommit ur all typ av själavård (dit bloggandet hör) den senaste tiden.
 
Det började med min hunds bortgång, när jag såklart blev helt nedbruten av sorg. Men just tack vare att jag tillät mig att känna den och inte försökte fly, så gick det över väldigt snabbt. Visst saknar jag henne såklart fortfarande, men när ett minne dyker upp så ler jag för mig själv. Jag tror att denna process verkligen kan representera vidden av begreppet acceptans. Jag hade redan i förväg acepterat det faktum att F en dag skulle lämna oss, en hund blir ju inte mer än 10-15 år. Och när hon väl gjorde det så accepterade jag det också, genom mina tårar. Det var nog den där förlösande måndagskvällen två dygn efter att hon dött, när jag först grät i 2 timmar på ett fik med en vän, och sedan i ytterligare 1.5 timmar på ett ACA-möte...
 
Men nu tänkte jag återgå till anledningen till denna blogg, T.
 
Någonstanns vid påsk fick jag verkligen nog av honom (igen) och kände helt enkelt att jag orkar inte mer, jag står inte ut att ha det så här. Och eftersom jag inte kan ändra honom fick jag istället söka en möjlig förändring hos mig själv. Och fann en radikal lösning (som vid första anblicken kanske inte låter så bra). Att bemöta allt han skriver med vänlighet och lugn, och så långt det är möjligt utan att göra våld på mig själv eller barnen tillmötesgå hans önskningar (som alltid framläggs som krav).
 
Först bar det mig emot att besvara ett mail om barnens stövlar och vilken värdelös mamma jag är som bara tänker på min karriär istället för mina barn med ett mail med texten:
 
Tack men barnen har andra stövlar här. Ha en trevlig helg!
 
Detta år är ett h-vete för oss separerade föräldrar med ett våldsamt X och  med överlämning på måndagar. Det är galet mycket röda måndagar! Röd dag = överlämning kan inte ske via fritids/dagis, utan man måste komma överens om när och var det ska ske. Först annan dag påsk (alltid röd iofs), sen 1a maj och så snart en klämdag innan nationaldagen, grrrr.
 
Så med min nya attityd i sinnet skrev jag och frågade T om jag skulle lämna barnen till honom kl 13 på annan dag påsk som avtalet säger, eller om han ville byta på tisdagen via dagis. Jag fick följande svar:
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela