ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Ett rum fullt av acceptans

Publicerad 2019-01-10 12:36:11 i Allmänt,

På ACA-konventet i december hade vi ett otroligt känslosamt möte på temat "Inre barn". Jag kan inte skriva några detaljer om vad som sades under mötet (såklart), men när mötet var avslutat kunde ingen av oss lämna rummet, istället satte vi oss ner igen. Vi var inte redo att lämna vår bubbla och möta omvärlden. Efteråt tänkte jag mycket på det där mötet och undrade " Vad var det som hände egentligen?". Det var ingen magisk trollformel som uttalades, rummet fylldes inte av ett magiskt sken. Men något hände. Och det var kraften i människor som möts, på ett helt ärligt, öppet och naket sätt. Och det kändes som om hela rummet fylldes med...något. Men vad? Inte sorg eller förtvivlan, och såklart inte glädje heller med tanke på vad vi pratade om, och den gemensamma bakgrund vi alla delade. Men vad var det då? Och om jag ska förminska det med att sätta ett ord på det, så skulle jag skriva att jag upplevde det som om hela rummet plötsligt fylldes med en total 100%-ig acceptans. Acceptans över det som varit, vilka påfrestningar vi fått utså. Acceptans över allt vi själva ställt till med i våra egna liv. Och acceptans att livet tagit oss på dess snåriga, krokiga väg, till just detta möte, med just dessa människor i just denna stund. Och efter att ha levt hela sitt liv i "oacceptans" och försökt gömma, dölja, ljuga för andra och sig själv, så var det helt otroligt! Det behövdes inghet ljussken eller trollformel, det var magiskt ändå!

En fröjdefull jul?

Publicerad 2019-01-07 21:48:45 i Allmänt,

Då var alla högtider över för denna gången, konstaterar jag med en viss lättnad. I boken "Vuxna barn till alkoholister" tar författaren upp flera drag hon tycker sig ha kunnat identifierat speciellt i denna grupp. Ett av dem lyder " Vuxna barn till alkoholister gissar sig till vad som är normalt". Och det kände jag redan första gången jag läste det 2006 att precis så är det! Man vet att det man själv har inte är "normalt", men hur ska man då veta vad som är normalt? Författaren tar som exempel att dessa barn tror att alla andra familjer är "Cosby-familjer" (dvs lyckliga kärnfamiljer). Och precis det trodde jag med! Och idag är jag så medveten om att dessa lyckliga familjer snarare är undantaget än normen. På väldigt många släktsammankomster under julen har det funnits hemligheter som sopats under mattor, elefanter som inte ska benämnas, osämja om decenier gamla tvister osv. Och det gör faktiskt livet lite lättare. Min jul har varit förhållandevis lugn av främst 2 orsaker: 1. Att jag sakta men säkert rör mig ur medberoendets snärjiga spår. 2. Att min mammas tilltagande förvirring nu tvingar min far att ta ett ansvar som min mor ensam rått om i 50 års tid. Första punkten är såklart bara glädjande. Jag var på ett ACA-konvent i december, och vid ett tillfälle kunde man välja mellan möte med tema "Ilska" och "Villkorslös kärlek". Jag tvekade, men det var då jag plötsligt insåg det, det helt magiskt underbara som har inträffat: Jag är inte arg längre!! Jag vet inte hur det gått till eller riktigt när det hände, och kanske kan det komma bakslag, men just nu är jag inte arg! Inte på min alkoholiserade pappa som alltid valde alkoholen framför familjen, inte på min medberoende mor som stannade hos honom, inte på livet själv som gav mig en sådan tuff start, och inte ens på mig själv för allt jag i min tur ställde till med! Det är en sådan befrielse, som om ilskan varit en enorm sten, eller snarare ett mindre berg, jag burit på mina axlar i så många år. Och nu, utan att jag ens vet hur jag gjorde det, så har jag lagt ner berget och sagt att det får klara sig utan mig. För nu klarar jag mig utan det! Lite lite skrämmande är det också, för ilska kan fungera som en sköld mot "värre" känslor, som t.ex. sorg. Men just nu känner jag mest ett lugn. För någon vecka sen när jag satt i bilen slog det mig plötsligt att jag ofta tänkt att jag haft sån tur som överlevt allt jag varit med om. Jag kan utan problem räkna upp 5 händelser under min uppväxt som precis lika gärna kunnat sluta med att jag mist livet. Om man statistiskt skulle räkna ut sannolikheten att 5 på varandra följande händelser alla skulle sluta positivt (=överlevnad), om sannolikheten för positivt utfall vid varje enskild händelse var 50%, så skulle den totala sannolikheten för 5 positiva resultat i följd vara 3.1%. Dvs ganska liten. Och det har jag tänkt på många gånger. Men det som var nytt var tanken "Det var inte BARA tur. Det var tur OCH att jag var stark". Och när jag kände det, var det en otrolig känsla! Att faktiskt vara stolt över mig själv! Det var helt nytt, och även det ett steg ut ur medberoende. På vuxna barn veckan sa terapeuten "Det vi vill uppnå är att ni inte ska bli så känslomässigt påverkade av missbrukaren. Han kan sprattla bäst han vill, men ni påverkas inte av det, ni blir inte uppstressade, oroliga eller skamfyllda. Missbrukaren är en person och ni är er egen person." "Ha kommer aldrig hända, dit når jag aldrig!" tänkte jag då, januari 2016. Jag kanske inte riktigt är där än, men jag är bra mycket närmre nu än då. Närmare än jag någonsin trodde jag skulle komma. Och det känns fantastiskt! Punkt 2 är såklart inte lika glad, men att min mamma håller på att bli förvirrad har jag nog också accepterat. Den största sorgen i det, är sorgen att hon aldrig kommer få de lugna sista år jag alltid föreställt mig att hon skulle få. Tungt alkoholmissbruk är bland det sämsta man kan göra för sin hälsa, så jag har alltid varit övertygad om att jag skulle mista min pappa år före min mamma. Och att hon då skulle få några år utan att behöva anpassa varje steg efter en aggressiv alkoholist. Men så ville inte livet, och även det har jag accepterat. Och det är uppriktigt förvånande att se att när det verkligen krävs, då stiger min far in och hjälper till! Helt otroligt. Så ja, det blev en oväntat fröjdefull jul. Särskilt som jag insåg att inte alla andra familjer sitter och svämmar över av glädje och kärlek under hela julen...

Sörj dina sår och dröm dina drömmar!

Publicerad 2018-12-02 21:14:01 i Allmänt,

I torsdags var jag på en helt fantastisk föreläsning med Göran Larsson, präst, psykoterapeut och författare till boken Skamfilad som jag skrivit om i ett tidigare inlägg. Jag älskade boken, så jag var lite rädd att jaghade för höga förväntningar, men det hade jag inte! Det kan ha varit den bästa föreläsning jag varit på någonsin. Han var inbjuden som talare på Spelfri (behandling för spelmissbrukare) men vi hade kommit över en reklamlapp om den på ett ACA möte. Så alla i den förvånansvärt lilla publiken (kanske 15 stycken) hade på ett eller annat sätt drabbats av missbrukets nattsvarta baksida. Och det var riktigt skönt att få känna att spelmissbruk är ett helvete jag iaf inte blivit drabbad av. 
 
När vi kom dit satt han, Göran, själv i föreläsningssalen. Jag ville gå dit och hälsa, men vågade först inte. Sen tänkte jag, äh vad 17, nu står jag upp för mig själv och går in och hälsar! Och det gjorde jag! Jag presenterade mig med namn och att jag vuxit upp med en alkoholiserad pappa. Och att jag läst hans bok Skamfilad och kände igen mig i så otroligt mycket av den! Och att jag ofta tänkte på det han skrivit om att man brukar säga att bara några få procent hamnar på parkbänken, men att han trodde att den siffran var mycket högre. Bara det att vi flyttat in parkbänken i vardagsrummet framför TVn. Han log och svarade vänligt.
 
Jag önskar att jag hade spelat in föreläsningen! Men jag ska återge en liten del av allt det vettiga han sa. Han började med att säga att "Idag ska vi tala om själen". Han berättade att han har en kär vän han ringer när han är nere, och då börjar inte kompisen försöka komma med lösningar. Och han försöker inte berätta för Göran hur han ska känna, utan det ända han svarar är : Ja livet detta livet!
 
Och det lät så fint!! Så vackert och så enkelt. Jag är så less på folk som ska fixa problemen, de går inte att fixa. Jag vet att det är i all välmening, men nåsta gång vill jag hellre bara bli bemött i min känsla av hopplöshet, ilska och kanske sorg. Jag vill höra "Livet, detta livet!". Den som jag borde säga det till är min mamma, som hela sitt liv panikslaget försökt fixa eller gömma allt som inte är bra. Många gånger orkar jag inte ens berätta om allt skit T hittar på, dels för att inte oroa henne, men också för att slippa lyssna på hennes lösningar. Som ändå inte funkar med T...
Tillbaka till föreläsningen:
 
Göran pratade omde om 3 olika system vi kan befinna oss i:
Det röda: Hotsystemet
Det blåa: Utforskande systemet
Det gröna: Trygghetssystemet.
 
Detta har jag hört förut, bl.a. på den föreläsning jag var på med VOOV (vetrinär omsorg om våldsutsatta) förra veckan, som jag inte hunnit skriva om (den var också toppenbra). Och då, förra veckan tänkte jag att jag definitivt har ett överutvecklat hotsystemet, men att jag ofta befinner mig i det blå systemet, vilket i grunden är bra. Men jag gör det till överdrift, och som en flykt från det röda systemet. Och så står Göran och säger precis just det! Det blå systemet är bra, så länge man ä där av egen fri vilja, men INTE om man använder det för att trycka undan det röda systemet! Och jag har redan tidigare reflekterat över att min gröna systemet är väldigt väldigt ihopkrympt. Något som vanligtvis blir konsekvensen av att leva i en våldsrelation.Eller med en missbrukare. I det röda systemet blir vi sårade, och i det gröna systemet läker vi. Han sa att ofta kommer patienter till honom och säger att de vill lära sig stresshantering. "Då svara jag, vad synd, stress går inte att hantera. Det är en inbyggd reaktion vi har med oss från tiden då vi vandrade på savannen, den är som den är. Däremot kan vi titta på dina stressorer, det som utlöser din stress, om vi kan göra något åt det." Han berättade också att då, när vi levde som nomader i Afrika, så var det till stor nytta att ha några i gruppen som hade ett extra känsligt och lättväckt rött system. Det var skönt att höra, hade jag levt för några milennier sen hade jag varit till stor nytta för min stam :) 
 
Han pratade om att det finns en magisk gräns när det gäller stress, om man ärstressad men ändå ligger strax under den där gränsen så funkar det jättebra att tända levande ljus, sätta på lugn musik och att ägna sig åt mindfulness.MEN om man befinner sig över den där gränsen, då funkar inget av det där, då har det bara motsatt effekt, då blir man ännu mer stressad av att man försöker slappna av och inte ens klarar det. Och det kände jag också igen!! Alla dessa mindfullnessövningar och andningstekniker, ibland går det bara inte! Och precis som han sa, då blir det bara ännu värre av att försöka.
 
Sen pratade han om att maktlöshet, saker man inte kan påverka,är stressande. Han visade en bild på bränderna i Californien och frågade hur många som kände till det. Det gjorde alla. "Och vet ni? Det finns faktiskt ingenting ni kan göra för att det ska sluta brinna i kalifornien!." Jag tänkte ju direkt på min situation med T, och hur maktlös jag är i den. 
 
Mot slutet av föreläsningen pratade han om att man skulle sörja sina sår, att bara stänga innan och gå vidare, det var inte ett bra sätt att hantera sin sorg . Sen pratade han om att det var viktigt att behålla sina drömmar.Och att det nte alltid är helt lätt att veta vad man har för drömmar. Men det vet jag. Jag drömmer om sinnesro!
När han sa" Ta er själv på allvar" räckte jag upp handen och sa:
 
Men vad gör man om den man komunicerar med hela tiden konstant matar en med motsatsen, att man inte är värd att tas på allvar? (Jag var lite rädd att jag skulle få något förminskande till svar,  något om att jag säkert inbillade mig).Men nej då, han sa inget sådant. Han sa:
Tjaaa, den lilla enkla frågan, varpå alla skrattade.
Men jag skulle ändå vilja peka på vikten av att DU tar dig på allvar. Sen tittade han mig rakt i ögonen i vad som kändes som ett lång stund.
- Hur känns det nu? frågade han sen, och jag höll på att bryta ihop mitt framför hela publiken, så tungt och verkligt och närvarande kändes det!Oc jag fick total munhäfta, så det ända jag fick ur mig var ett: 
-öhhhh, jaaa...
 
Inte min intelligentaste stund. Och efteråt kände jag "VAD hände där?!" Men jag tror att det han ville visa mig var raka motsatsen, hur det kändes att bli tagen på 100% allvar. Sen var föreläsningen slut.Tyvärr. Jag hade kunnat sitta och lyssna på honom hela natten!! Nu ska jag läsa hans senaste bok, Vingar och rötter",

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela