ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En fröjdefull jul

Publicerad 2016-12-29 17:10:00 i Allmänt,

Så har julen passerat. Och den har varit oväntat lugn och harmonisk. Riktigt trevlig till och med, trotts att det innebär att kasta sig in i det getingbo jag lämnade när jag flyttade hemifrån.  Men jag har två underbara syskon och en underbar mamma som förgyller mitt liv, och om jag då får en aggressiv alkoholiserad pappa på köpet så får det vara så! För många familjer med missbruksproblem blir högtider ofta ett extra ansträngt tillfälle. Så är det inte för oss. Min pappa dricker sprit oavsett om det är julafton eller en vanlig grå tisdagskväll i november, jul gör varken till eller från.
 
Julen innehöll många jättetrevliga stunder och glada skratt, och oväntat få (och små) intermezzon. Men jag tänkte ändå återge några av dem.
 
Situation 1.
Jag erbjuder mig att åka och hämta mitt äldsta syskon som kommer med tåget kl 12.30 den 22a december, så att mamma inte ska bli avbruten mitt i lunchfixandet och hon svarar:
- Vad snällt, men din pappa har redan sagt att han kan göra det. 
Jag blir jätteförvånad och inser att jag tagit för givet att man inte kan be honom köra bil kl 12.30.
 
Situation 2.
Till lunch den 23 december hade min pappa dukat fram snapsglas till alla vuxna. Redan innan vi satt oss till bords hade jag demonstrativt dukat undan allas utom min pappas (efter att ha frågat de andra om de ville ha snaps till lunchen- vilket de i vanlig ordning inte ville). Ingen kommenterar när han själv tar 3 snapsar till lunchen, fast jag är övertygad om att vi var minst 3 personer som noga höll räkningen.
 
Situation 3.
Till middag samma kväll har min mamma lagat en underbar måltid med fisk och senapssås. Hon har dukat fram vinglas och vitt vin, min pappa byter till ölglas och snapsglas och då gör jag något jag aldrig brukar våga göra, jag säger högt vad jag tänker:
- Passar det verkligen med snaps till detta? Jag vågar dock inte vända mig direkt till honom, utan säger det mer rakt ut i luften.
Och då gör minn mamma något HON aldrig brukar våga, hon håller öppet med mig.
- Ja det kan man verkligen undra!
Min pappa fnyser högljutt och stirrar på min mamma med hatisk blick, som om hon sagt något oförlåtligt. Blicken glödde av vrede som om han bara genom att titta på henne kunde bränna henne till aska.
- Men hallå, det var JAG som sa det! dristade jag mig till att säga, rädd för hans reaktion. Det hade jag inte behövt vara, för likt under min uppväxt reagerade han som han brukade och totalignorerade mig och fortsatte stirra argt på min mamma. Ingen sa något mer om saken, men det tog en bra stund innan dimman av dålig stämning lättade från rummet.
 
Situation 4
På juldagen var vi på restaurang på kvällen, och när vi kommer hem går min pappa direkt fram till kylen, och när jag hör att han börjar gorma och skrika springer jag in i mitt sovrum och börjar busa högljutt med hundarna, allt för att slippa höra. När det blivit lugnt vågar jag mig ut och frågar försiktigt min mamma vad det gällde. Tydligen blev han arg för att mitt bland all julmat skulle det finnas en liten 5 cl whiskey-flaska som han inte hittade och som hon inte genast kunde svara på var den var. Julmat för flera dagar, eller 5 cl whiskey, hmmm vad är viktigast. "Han kan väl bara ta av sin vanliga flaska!" tänkte jag, men sedan började jag och min mamma och mina syskon spela "Ticket to Ride" (tidernas bästa brädspel) och jag slutade fundera på flaskorna. Lite senare frågade jag om min mamma eller bror ville ha en Irish coffee och min mamma svarar till min totala överraskning, ja chock nästan,:
- Det går inte. Vi har ingen whiskey.
Jag stirrade på henne för att se om hon skämtade, men när hon inte sa något mer var jag tvungen att gå bort till barskåpet och kolla med mina egna ögon. Och mycket riktigt, ingen whiskey! Och det kan jag säga, har mig veterligen inte hänt de senaste 25 åren. Jag blev så paff att jag helt kom av mig i mitt strategiska tänkande i spelet, och precis som det brukar vara i tecknade filmer när folk ser något de inte tror kan vara sant, var jag tvungen att gå tillbaka och titta en gång till. Visst, där fanns lite flaskor, men ingen whiskey! På något konstigt sätt kändes det som en befrielse, som en vinst! Så det blev ingen Irish coffee men precis lika glad (eller gladare) för det var jag! Men det kunde ju förklara desperationen över hans 5 cl flaska i kylen. Och det var ju juldagen, så det innebar att systemet inte skulle vara öppet nästa dag heller, utan MINST 2 whiskeyfria kvällar väntade alltså, underbart!
När jag lite senare gick för att sätta tillbaka sällskapsspelet (som har sin plats rakt under barskåpet) kunde jag inte låta bli att titta en gång till- jättefånigt men en del av mina gamla verkningslösa kontrollförsök antar jag. Fortfarande ingen whiskey. Men på något magiskt vis hade en flaska vodka dykt upp på whiskeyns plats. Jaja, vad hade jag trott? Klart det fanns en plan B...
 
Situation 5
Även till middagen på annandag serveras det vin, denna gång rött. Jag är inte ett dugg sugen, utan vill hellre ha julmust, men eftersom min pappa denna kväll häller upp vin till sig själv låter jag honom hälla upp till mig med utan att stoppa honom "Så blir det iaf ett glas mindre till honom". Eftersom ingen annnan kan hänga med i hans tempo är det alltid han själv som får det som blir över när de som velat fått sitt första glas. När jag blir ensam i köket efter middagen häller jag ut mitt vin i vasken och spolar noga med vatten efteråt så ingen ska kunna lukta sig till vad jag gjort. Som om jag gjort något skamligt som till varje pris måste döljas.
 
När situation nummer 3 inträffade fick jag svar på en fråga som besvärat mig hela hösten: Vad är det vi alla är så rädda för? Varför kan varken jag, min mamma eller mina syskon prata om alkoholproblemet? Varför kan ingen bara ställa ett ultimatum, sluta drick eller gå?
Nu fick jag mitt svar, när den där hatiska tysta vreden lade sig som en dimma över köket. Det är DEN jag är rädd för! Det är inte att han ska slå till mig, eller slå sönder något som skrämmer mig till tystnad. Det är hans vrede. För den i sig, om så bara uttryckt med en fnysning och en blick, skrämmer fortfarande vettet ur mig...
 
Men det var ändå som sagt en jättetrevlig jul, med färre bråk än vanligt. Och nu känner jag mig utvilad och laddad med ny energi inför ett nytt år!
 
 
 
 

Ett brev till mig själv

Publicerad 2016-12-21 23:10:59 i Allmänt,

Jag fick i uppgift av kbt terapeuten att skriva ett brev till mig själv som tonåring. Det blev väldigt personligt, men här kommer det iaf;

Hej 15-åriga E!

Det här brevet är till den totalt förvirrade 15-åriga tjejen som på vingliga ben försöker omfamna 4 par skor och som helt förbluffad tittar ut genom ytterdörren på sin egen gård. Det här brevet är till dig, från mig själv, 20 år senare. Det finns så mycket jag vill säga, men samtidigt känns det meningslöst, för jag vet att ingen kan nå dig just nu. När man är där nere på botten och kravlar runt är man inte förmögen att ta in budskap utifrån. Inte från någon. Men jag vill ändå försöka.

Skulle jag säga dig två meningar skulle det vara: 1. Det blir bättre, jag lovar! och 2. Var rädd om dig, för det är du värd (även om jag vet att du är helt övertygad om motsatsen)!

Just nu är allt ett helvete, du är rädd, livet saknar mening och hela tillvaron tycks gå ut på att undvika andras ilska, vilket du inte lyckas med särskilt väl. Och det får dig att känna dig än mer värdelös och i vägen. Du tycker det verkar helt onödigt att du finns, eftersom du själv bara tycker livet är en plåga som ska uthärdas, och alla runt dig verkar tycka att du ställer till besvär (utom L).

Men det finns ljus också, även om du inte ser det just nu! Du kommer nog aldrig slippa ifrån ditt inre mörker helt, men det kommer brytas av stunder av ren och skär glädje, en känsla du än så länge knappt vet vad det är. Glädje i ditt liv är att dricka sig hejdlöst berusad med L, och den enda kärlek du upplever är den till henne. Var rädd om henne, det är HON värd! Och när du är riktigt berusad, strax innan illamåendet slår till, då känns livet plötsligt uthärdligt. Alltså måste det vara det som är nyckeln till livets gåta, att på olika sätt döva sina sinnen för att kunna stå ut. Vilken paradox, att den fiende som förpestar hela din tillvaro, också blir ditt eget skydd. Men det kommer inte alltid vara så! Så sluta med det, det löser ingenting, annat än för ögonblicket. Du är värd bättre, och det skulle kunna gå riktigt illa med en del av dina flyktmedel!

Det kommer finnas stunder i total nykterhet där du kommer uppleva äkta glädje och lycka. När du kommer vara så glad att du lever att tanken på alla gånger det kunde slutat illa under uppväxten får det att knyta sig i magen. Du kommer få 2 helt fantastiska döttrar, med all din envishet och energi! Det kommer vara ditt livs största utmaning, att ge dem en bättre start än du själv fick, men du kommer att göra ditt bästa. Och det är bra nog! Och de kommer ge dig så oändligt mycket kärlek. Att höra dem säga ”mamma jag älskar dig” gör det värt varenda dag av slit och genomlidande.

Du kommer möta människor med precis samma bakgrund som du själv, du kommer känna en gemenskap lika stark som den du kände med L. Du kommer möta så mycket förståelse och värme, från andra människor uppvuxna i den mörka skuggan av missbruk. Folk kommer förstå precis vad du pratar om när du berättar om dubbellivet, fasaden utåt där inget var fel, inga problem fanns och om det möjligtvis fanns något problem så var det med den bångstyriga dotterns utåtagerande beteende. Som ingen kunde förstå vad det berodde på. Och så livet som du upplever det, i fullständigt kaos, aldrig rätt till en egen vilja, alltid redo att fly undan pappas ilska, alltid på helspänn orolig för hur full han kommer bli just denna dag. Och det maniska beteendet att hela ditt eget liv också kretsar runt hans alkohol, tron att om du tänker ”snälla snälla gör så att han inte fyller på glaset igen, inte än åtminstone” så skulle det hjälpa. Den naiva tron att om du snodde tillräckligt mycket sprit från hans whiskey skulle det inte finnas så mycket kvar till honom dagen därpå. Men det fanns alltid en flaska till… Glädjen och hoppet när han svor och skrek över att starkölen var slut och det bara fanns folköl i kylen, som byttes till besvikelse när han gick och hällde upp ett glas vin istället. Hatet mot de nya 3-litersförpackningarna av vin, eftersom den naturliga pausen när en flaska tagit slut därmed försvann. Sluta försöka påverka hans drickande, det är en kamp du aldrig kommer vinna, och varje liten förlust gör så himla ont.

Folk kommer nicka igenkännande när du pratar om hur alkoholen styrde hela livet med en järnhand, i allt från val av restaurang, mål för ”familjeutflykter” och möjligheter att få skjuts. Försök att i den mån det är möjligt att bygga upp ett eget liv som inte påverkas av hans drickande. Det är precis det du gjort med L, så du kan! Men försök hitta andra alternativ som inte innebär att bedöva sig eller bryta lagar. Det finns annat. När ni pallade äpplen t.ex., även om det inte är en optimal aktivitet så är det iaf betydligt bättre än mycket annat ni sysslar med. Och det var faktiskt också glädje och gemenskap.

Dina nya vänner kommer förstå precis när du berättar om den ständiga rädslan att väcka hans vrede, hur du kunde sitta igenom en hel middag utan att säga ett ord, rädd att han skulle reta sig på det du sagt. Att du uttryckte ”fel” åsikt, att du hade fel tonfall, att det var något fel på själva grammatiken i det du sagt. Så det var säkrare att vara tyst. Du vågade inte möta hans blick, rädd att det skulle tolkas som att du var uppkäftig. Det var säkrare att stirra ner i matbordet. Det var ännu säkrare att överhuvudtaget inte vara där. Måltiderna blev din stora skräck, eftersom du då var tvungen att vistas i samma rum som honom. Tills du plötsligt kom på att om du bad att få äta framför TV’n så slapp ni dela rum. Och då kom du på att du kunde slänga maten istället för att äta upp den. Gör inte det, det är inte heller ett beteende som är bra för dig!

Så även om det är mörkt nu så finns det mycket ljus längre fram. Det blir ingen dans på rosor, ångest och rädsla kommer vakna till liv så fort något påminner om hotet du upplevde som barn. Det kan räcka med ett uttryck, ett tonfall, en dialekt, en plats eller en sak så känner du dig som den förvirrade och rädda 15-åringen igen. Men det går över!

Helst av allt skulle jag lyfta bort dig ur den toxiska miljö du befinner dig i, men det kan jag inte. Så härda ut, livet blir bättre!

Tusen kramar, 35-åriga E

Fast å andra sidan, behöver man veta det?

Publicerad 2016-12-09 22:24:00 i Allmänt,

Apropå mitt förra inlägg, att lära känna sig själv. Det finns väl massor av människor där ute som inte går runt och grubblar på vem de är och som är lika glada ändå? Är det bara nonsens, flum, att man behöver lära känna sig själv? Jag vet att jag står för jämställdhet, att jag tror på naturvetenskap, att jag är intresserad av kemi och medicin och att jag älskar hundar. Det kanske räcker så? Vad mer är det jag vill veta egentligen? Hmm det vet jag inte. Kanske därför det är så skrämmande...
 
Jag läste lite i en bok som heter Maskrosbarn och där läste jag (fritt ur mitt minne) att det ofta är i 40-årsåldern som en traumatisk barndom kommer ikapp, att det är då man är redo att reflektera över (hör och häpna) vem man är och vad man gått igenom. Vilken otrolig lättnad, jag som känner mig jättesen som börjat fundera över detta som 35-åring, men då är jag alltså 5 år tidig istället? Underbart!
 
2006 när jag för första gången klarade av att uttalla orden "min pappa är alkoholist" köpte jag boken "Vuxna barn till alkoholister" av Janet Geringer. Det var som en befrielse att läsa den, en bekräftelse på att jag inte var galen, det fanns fler som reagerat precis som jag! Terapeuten som skrivit boken har gjort en avhandling på just ämnet vuxna barn till alkoholister, och har sedan ägnat stor del av sitt liv åt att jobba med just dessa. Boken bygger på 13 karaktärsdrag hon identifierat som gemensamma hos de som vuxit upp i ett alkoholistiskt hem. När jag läste den 2006 gulmarkerade jag det som jag tyckte stämde in på mig. För alla är vi individer, så allt stämmer ju inte in på mig. Och vissa saker kan såklart stämma in på barn uppvuxna i helt trygga hem också.
 
Förra veckan läste jag om boken, och såg med spänning fram emot att se i hur hög grad gulmarkeringen (och utelämnandet av gulmarkering) stämde med min uppfattning idag. Och det var helt otroligt, nästan varenda mening i hela boken hade jag samma bedömning av idag, om den skulle vara gulmarkerade elle ej! På allt, utom på karaktärsdrag 13. Där hade jag inte gulmarkerat något 2006, men nu åkte överstrykningspennan fram minsann.
 
13. Vuxna barn till alkoholister är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenser av gjorda misstag.
 
Hur kunde jag inte tycka att det stämde 2006?! Ingen aning. Och i texten nedanför blev det flera feta gula markeringar. Jag orkar inte skriva av allt, men några av dem i korthet.
 
"Detta kan karateriseras som alkoholistiskt beteende, ett beteende som vi kopierat utan att vara medvetna om det. Alkoholisten kan t.ex få en idé "Jag stannar till på vägen hem och tar en drink".
 
Från det ögonblick alkoholisten kom på att han skulle ta sig en drink, fanns ingen återvändo. Det existerade inget annat. Tankarna handlade bara om en drink.
 
Idén som sätter igång impulsen, tar inte hänsyn till något tidsperspektiv. Det sker "här och nu". Han tänker inte på vad som hände förra gången eller vilka konsekvenserna kan bli.
 
Eftersom du alltid känner dig jagad blir situationen ännu mer komplicerad. Om du inte agerar med detsamma kommer chansen aldrig tillbaka. Genom den ena krisen efter den andra har du blivit van att balansera på kanten till en avgrund. Du blir oroligare av att något löper friktionsfritt än om en kris håller på att segla upp. Det är därför inte förvånade att du till och med skapar kriser själv. Detta impulsiva beteende är varken medvetet eller beräknande. Det är ett beteende du tappat kontrollen över - det av dina karaktärsdrag som oroar dig mest, som gör dig rädd, och som du verkligen vill förändra.
 
En del av svårigheterna ligger i att vuxna barn till alkoholister söker omedelbar, snarare än långsiktig, behovstillfredsställelse. Det vanligaste förekommande ordet i kontakten med de av mina patienter som är vuxna barn till alkoholister är tålamod. Allt du måste göra - känslomässigt såväl som beteendemässigt - ska helst vara gjort igår. Du har svårighet att visa tålamod med andra. Men den person du har minst tålamod med är dig själv. Du vill ha allt på en gång. //Du blir till och med otålig på dig själv när du beslutar dig för att arbeta med ditt tålamod - och inte genast blir tålmodig.
 
Det kunde varit mina ord. Det kunde varit jag som skrivit det! Vartend ord. Och så är det en människa som aldrig träffat mig, men som träffat andra barn uppvuxna med en alkoholist, som satt ord på mina känslor och tankar!
 
Men hur går man vidare då? Hur lyckas man tygla denna impulsivitet? Jag har fått en massa tips av kbt-terapeuten. Jag lyssnar på vad hon säger, jag bestämmer mig för att försöka, jag går ut i verkligheten och...gör precis som jag alltid gjort! Det är troligtvis lättare att lära en igelkott (och det är i princip omöjligt) än att lära mig.
 
Om jag använder lite symbolik: Jag gillar inte att jag inte kan gå förbi godishyllan i affären utan att ta en chokladkaka. Det spelar ingen roll att jag sekunden innan jag gått in i affären sagt till mig själv (och trott på det): "Idag ska jag inte köpa någon choklad". På vägen hem från affären fins det gått om tid att ta sitt förnuft till fånga, att kasta chokladen. Men, som det står i boken jag citerat, från den sekund tanken dök upp existerade inget annat. Inget kan få mig att ändra mig, inte ens om jag möter en vän på vägen hem, och hen säger "Inte ska du väl äta choklad idag? Vad skulle det vara bra för? Gör det inte, du kommer ångra dig efteråt!". Trots att jag hör terapeutens ord och inser att jag nu gör tvärtemot vad jag ska så kan jag ändå inte styra om min kurs. Jag styr dit jag alltid gjort. Hur gärna jag än vill åt ett annat håll, så hamnar jag ändå där jag brukar.
 
Eller som Ronny Eriksson uttryckte det i låten Pessimistkonsulten: 
Så det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall
för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela