ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

På ett cafe i Provance

Publicerad 2015-07-27 22:46:28 i Allmänt,

Skrevs söndag ca kl 15:
 

I skrivandets stund (vilket inte kommer bli det samma som publicerandets stund, i brist på uppkoppling) sitter jag på ett cafe på en tågstation i Aix en Provance, södra Frankrike. Jag lämnade hemmet i taxi 04.40 i morse, och beräknar nå min slutdestination Serre Chevalier, i franska alperna, ca kl 21 ikväll. Där ska jag i en veckas tid delta i en äventyrsresa anordnad av UCPA. Måtte det bli en spännande resa, efter allt krångel med att ta sig dit! Det började på sämsta möjliga sätt, ja förutom att jag kunde missat flyget då. Redan innan taxin nådde flygplatsen ringde min mamma som är barnvakt, med en skrikande Stora i bakgrunden. – Mamma jag vill va med dig, vrålade hon. Stora alltså, inte min mamma.

Jag hade förberett barnen noga på att när de vaknade på söndag skulle jag ha åkt bort, de skulle vara med mormor i två dagar, och på måndag eftermiddag ska till pappa och vara med honom i 2 veckor. Inga problem, puss och kram igår kväll. Sen rubbades min minutiösa plan av att Stora vaknade strax innan jag skulle upp i natt, men fortfarande allt ok, mer puss och kram och hej då. Men en dryg halvtimme senare var hon alltså plötsligt i upplösningstillstånd. Jag är inte en sådan där mamma som är konstant slav under dålig samvete för mina barn. För jisses, det finns saker man kan ha dåligt samvete över, lämna tidigt hämta sent på dagis, glömma matsäck till dagisutflykten, inte orka leka aktivt efter en lång arbetsdag med mera med mera.Men med min situation har jag insett att jag kan inte tänka så, det finns helt enkelt ingen kraft att släpa runt på ett dåligt samvete också. Jag gör mitt bästa, och det får duga. Men jag är heller inte immun mot dåligt samvete, och där i morse slog det till!

Jag hade valt bort 2 dagar med mina barn för att åka på en totalt egoistisk resa. Resan är en gruppresa och gick inte att skjuta på så jag kunnat invänta att barnen redan var hos pappa. Men samtidigt känner jag att jag behöver det här, så gråtande barn i luren eller ej så åkte jag iväg.

Ett annat orosmoment är att min mamma måste sköta överlämningen till T imorgon. Och han har på sitt typiska besatthetsvis fått för sig att vi inte kan bestämma saker via mail, utan jag måste RINGA honom. Vilket jag vägrar. Han mailar mig ju ca 10-20 gånger per vecka, så uppenbarligen använder han den kommunikationskanalen också. Det är bara ett sätt att utöva kontroll, att han ska kunna få mig att ringa, mot min egen vilja. Jag erbjöd honom att få barnen tidigare på måndag, men när han inte nappade skrev jag att då är det 16.30 utanför Willys som gäller, som vanligt. Istället för att svar ”ok” har jag fått X antal mail om hur omöjlig jag är att samarbeta med, hur mina svårigheter går ut över barnen osv osv. Mitt i allt det där skrev han ett mail och föreslog att jag skulle komma hem till honom och äta middag med dem. Jag tackade nej (förutom de 100 andra anledningarna att tacka nej så blir det ju svårt eftersom jag befinner mig i Frankrike). Då blev han såklart rosenrasande, som alltid när jag vägrar spela med i hans allt-är-fullkomligt-normalt-charad. Han skrev att det var kanske bäst det, eftersom jag annars kunde hitta på att han utsatt mig för misshandel. Ibland undrar jag om han tror på sig själv? Att de två fall av misshandel han dömts för varit mina påhitt, och att han inte ens minns att det var precis så det var? Jaja, det spelar ingen roll. Men när ska han släppa mig? Ja den som lever får se…

Det är lustigt hur slumpen styr våra liv. En kväll när jag var ute och drack öl med en väninna stannade vi för att värma oss vid en av uteserveringens infravärmare (detta var i juni, men kändes mer som mars). Killarna som satt vid värmaren frågade om vi ville slå oss ned och det gjorde vi. En av dem var gift, den andra precis som jag separerad. Den separerade berättade om UCPA. ”Det måste jag komma ihåg” tänkte jag, och hade glömt bort vilka bokstäver det var innan jag kom hem på kvällen. Killen bad om mitt nummer, till min förvåning eftersom han inte varit särskilt flirtig under pratstunden. Ännu mer förvånad blev jag när han hörde av sig nästa dag, först via sms sen ringde. Bara för att berätta att han inte varit ärlig mot mig, han var visserligen separerad men han hade påbörjat en ny relation. Jag sa det inte, men jag tänkte ”Vad i allsindar skulle du då med mitt nummer till?!” Men iaf, när jag inte kom på vad den där researrangören hette så smsade jag killen (trots att han förlorat både mitt intresse och min respekt) och fick genast svar. Och därför sitter jag nu här idag, men en croissant och en cafe aux lait (stavning?) på en station i södra Frankrike. Och jag tänker ha en helt fantastisk vecka! Mest av allt för att det är det sista av allt T önskar sig.

Än har jag inte berättat att det blir min mamma och inte jag som överlämnar barnen imorgon, han brukar aldrig bemöda sig med att ge mig sådan info. Men jag vet inte om det skulle vara en fördel eller nackdel att berätta det i förväg? T har ju en underlig förmåga att lyckas göra något dåligt av precis vad som helst…

Brevet till T (som förra inlägget handlade om)

Publicerad 2015-07-23 12:39:36 i Allmänt,

Ett litet axplock av detta årets händelser:

Januari: Jag häller upp wiskey till våra gäster på lördag kväll och noterar i förbifarten att flaskan är halvfull. När jag öppnar skåpet 3 dagar senare ser jag till min förvåning att flaskan är tom. Konfronterar honom som först vidhåller att det absolut är en annan flaska och blir rosenrasande för att jag beskyller honom för något sådant. När jag vill att han ska visa mig den som fortfarande är halvfull erkänner han tillsist att han druckit upp den. Lovar dyrt och heligt att det aldrig ska ske igen.

Februari: Exakt samma som ovan fast med en Martiniflaska som var nästan full. Han lovar att han absolut inte druckit upp den, utan att han har en full martiniflaska i garaget, men han vägrar hämta den. Han skiker att jag har kontrollbehov och är sjukligt misstänksam, men till sist erkänner han att han druckit upp den och lovar återigen att det inte ska hända igen.

Mars: Hittar vid flera tillfällen tomma spritflaskor i garaget, varje gång säger han att det är från ”då” ”tidigare” men att han inte smygdricker längre. Jag tror honom inte men eftersom jag inte har några bevis säger jag inget och eftersom jag inte orkar bli utskälld igen (vilket jag blir varje gång han gjort något konstigt).

April: Han frågar mig om jag kommer somna innan han kommer och lägger sig varpå jag svarar kanske det. Detta gör honom rosenrasande och han följer efter mig in i Lillas rum när jag försöker lägga henne. Han sliter henne våldsamt ur min famn men kastar nästan tillbaka henne efter ett tag. Detta gör han flera gånger. Lilla gråter När jag sedan går in till Stora (som ligger och sover) följer han efter och kastar upp dörren så jag tror den ska gå sönder. Jag ber honom vara tyst för barnens skull men han fortsätter skrika och bryr sig inte ett dugg om dem.

8 juni: Dricker sig ordentligt berusad på Lillas namngivningsfest, sluddrar och kan inte se mig i ögonen. När jag frågar om han är full blir han så förbannad att han sätter sig i bilen och kör iväg. Han återvänder efter ca 1 timme, och erkänner att han druckit ”flera glas mousserande” och inte bara 2 som han vidhöll tidigare. Jag frågar hur han kan vara så dum att han sätter sig och kör bil berusad och han hävdar då att han bara kört runt hörnet och parkerat. Jag påstår att jag varit ute och gått och sett att han inte stod där, han erkänner då att han körde precis utanför området. Jag tror honom inte men lämnar ämnet, chockad att han överhuvudtaget körde bilen när han druckit.

10 juli: Han blir så arg på mig för att jag inte svarar på en fråga (som jag inte uppfattat) att han låser mig ute ur huset (sommarstugan) när jag går för att ta ett kvällsdopp. Jag hör barnen skrika inne i huset men han släpper inte in mig förrän 45 min senare. Han hävdar då att han inte låst altandörren, men jag kände på den att den var låst. Han tycker inte att han gjort något fel, det var rätt av honom att låsa mig ute eftersom jag gick iväg utan att svara på tilltal.

13 juli. Vi har gäster i stugan och han ska ta med 2 av dem på en tur med båten. Han föreslår att de ska ta med öl och jag frågar då hur många öl han druckit, varpå han blir helt rasande. Skriker massa fula saker åt mig. Jag säger till honom flera gånger att han måste gå ner till båten till våra väntande gäster, att vi får fortsätta diskutera senare, men han lyssnar inte på mig utan fortsätter bara att skrika och vill bland annat kasta ut mig ur huset.

20 augusti: På kvällen noterar jag att han uppträder berusat, är simmig i ögonen och undviker min blick. Jag frågar lugnt om han har druckit något varpå han exploderar fullständigt, sätter sig i bilen och kör iväg. När han kommer tillbaka en timme senare fortsätter han skrika åt mig och undrar hur jag kan vara en sådan vidrig människa som kommer med sådana falska anklagelser. När jag ska lägga barnen står han och vrålar i sovrummet. Jag ber honom om och om igen att gå ut så jag kan lägga barnen, men han vägrar. Stora är rädd och gråter. Tillsist knuffar jag ut honom för att barnen ska få lite lugn och ro. Han blir så överraskad att han ramlar in i databordet. Sen sparkar han på sovrumsdörren så den går sönder, tar upp Storas vattenglas och kastar i väggen ( underligt nog höll det) men Stora blev ännu ledsnare. Sedan tar han upp hemtelefonern och kastar den också i väggen och fortsätter skrika. Jag säger att jag är ledsen att jag kom med sådana falska anklagelser, allt bara för att lugna ner honom så inte Stora ska bli mer rädd.

21 augusti: Det första han säger till mig när jag kommer hem från jobbet är ”jag pratar inte med dig”, han bär in barnen och slänger igen dörren i ansiktet på mig. Stora rusar dock ut igen till min famn. Jag sätter mig framför TV’n med henne i famnen, och han kommer in och försöker slita upp henne ur min famn. Hon skriker hysteriskt i protest men han släpper inte förrän jag knuffar bort honom. Han skriker till mig ”varför skickade du mail halv fyra och frågade ”vad gör ni?”. Jag (som inte förstår någonting) svarar som det är, jag frågade för att jag saknade barnen och ville veta vad de gjorde. ”Du ljuger, du anklagar mig för att sitta och dricka! Det var därför du skrev!” Så fortsätter hela kvällen.

Allmänt: Varje gång han blir arg får jag höra att jag är lat, tråkig, inte vill göra något. Jag blir beskylld för otrohet (vilket är helt absurt) han hotar med att använda saker jag berättat i förtroende mot mig. Han hotar att polisanmäla mig för saker som hänt för 10 år sedan. Han hotar att jag aldrig ska få träffa mina barn igen. Han skyller sina alkoholproblem på alla andra utom sig själv. Han hotar med allt från att kasta ut mig ur ”sitt” hus, byta lås, stänga av Internet när jag sitter och surfar. Han kontrollerar min telefon och mitt facebookkonto. Om jag kommer hem 5 min senare än förväntat anklagar han mig för att vara otrogen. Om jag skickar ett sms och frågar vad gör du? Av ren nyfikenhet så får jag en utskällning för att jag har kontrollbehov och är sjukligt misstänksam.

Jag klarar inte av mer svartsjuka, falska beskyllningar, vredesutbrott med våld och att han inte tar någon hänsyn till barnen när han blir arg på mig. Jag har därför ansökt om skilsmässa.

Insikt är en färskvara

Publicerad 2015-07-23 12:05:18 i Allmänt,

För någon vecka sen hade jag en riktig sådan där "aha-upplevelse". Det var i samband med den där underbart varma helgen. Jag och barnen som alla andra gjorde badutflykter. Det vill säga vi och alla andra "mamma-pappa-barn". Kring varenda filt satt det en vuxen av varje kön, och 1,2 eller 3 barn. Det kan ha funnits något undantag som jag missade, men plötsligt kände jag mig väldigt ensam, och plötsligt dök en oväntad tanke upp: Det kunde varit jag. Jag kunde haft det där, hela familjekonceptet, om jag inte lämnat. Och för första gången sedan separationen blev ett faktum drabbades jag av tvivel. Tänk om han hade rätt? Tänk om jag gav upp vår familj för lätt? Skulle jag ha stannat och försökt lite till? Vi hade det ju så bra i början! Vi satt också på en filt på stranden med en 9-månaders bebis krypandes och jollrandes..
 
Tur att ödet bryter in ibland och lägger sig i! För samma kväll städade jag filer på min dator, och öppnade ett brev jag skrivit till T som jag gav honom samtidigt som skilsmässoansökan. Ett väldigt sakligt brev där jag radade upp händelser under det gångna halvåret. Jag hade skrivit det som en sista vädjan att få honom att inse hans del, att nå fram till honom. Såklart hade det inte funkat, han läste bara första stycket innan han knycklade ihop pappret och skrek " Vad är det här för skit? Är det ett dåligt skämt eller?!"Så brevet hade inte uppfyllt ditt syfte, men nu i efterhand visade det sig vara guld värt för mig själv. För allteftersom jag läste igenom brevet, väcktes undangömda minnen till liv och jag tänkte "Javisstja, det var ju så här det var!" Tomma spritflaskor, lögner, svek, hot, utpressning, skrämda barn i en enda vansinnig röra. Det var DET jag lämnade, inte den lyckliga kärnfamiljen på en filt på stranden. Så nej, jag kunde inte haft det jag saknar, och varje uns av tvivel var som bortblåst. Jag vet att jag gjorde rätt som gick, om det var något jag gjorde fel så var det att jag borde gått långt tidigare. Om jag hittar brevet igen (har ju bytt dator pga en kaffeincident) så publicerar jag det i nästa inlägg.
 
Men det är skrämmande hur selektivt minnet är! Alla minnen fanns ju där, när jag läste brevet så dök tydliga bilder upp för mitt inre och jag mindes både det som försiggått direkt före och direkt efter den beskrivna situationen. Men när jag såg familjerna på badstranden, var var de minnena då? Var de undangömda för att skydda mig själv? Men det kan ju i så fall vara att binda ris åt egen rygg. Är det därför det händer att misshandlade kvinnor (kvinnor som råkat betydligt värre ut än jag) återvänder? För att de inte minns hur hemskt det faktiskt var? Nu var ju mina tillfälliga tvivel rätt ytliga, jag hade ingen allvarlig tanke på att ge T en ny chans, men ändå... Jag var bergsäker på att jag aldrig skulle tvivla på mitt beslut (tror tom att jag skrivit det i ett tidigare inlägg) och ändå dök de tankarna upp. Beror det på att T fortfarande kan påverka mig? Mailen om att jag borde komma tillbaka har blivit betydligt mer sällsynta, men de kommer då och då. Mailen om hur svekfull jag var som lämnade en make som behövde mig, de strömmar fortfarande in. Jag trodde att jag hade avskärmat mig mot allt sånt, att jag läste men inte tog in hans ord, men kanske påverkar de mig mer än jag tror? Och vad hade hänt med detta lilla frö av tvivel, om jag inte hittat brevet? Hade T kunnat ana sig till det hade han gjort allt i sin kraft för att nära det. Vänner hade säkert gjort allt i sin makt för att påminna mig. Och jag hoppas att de påminnelserna räckt för att väcka mina egna minnen till liv...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela