ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Och nu har hans mamma gett sig in leken.

Publicerad 2015-01-30 21:06:02 i Allmänt,

När jag tittade på min mobil för första gången idag hade jag två sms från henne. Fast det första var 3 sms långt. Lite utdrag ur det:
 
Snälla du avstyr detta, ingen orkar mer nu. Tänk på barnen detta gagnar inte dem. Igår var en glad dag, T fick jobbet och allt såg hoppfyllt ut tills han kom hem, då rasade livet ihop. I natt panikångestattacker livet slut igen för både honom och mig. snälla låt oss få lugn och ro.
 
När jag läste det i morse blev jag jätteledsen, men när jag läser det nu blir jag arg istället. De orkar inte mer? Ska jag låta DEM få lugn och ro? Lugn och ro och att T ska lämna mig ifred är det ända jag önskat mig det senaste året, men inte sett röken av. Men när jag läste det imorse vaknade det dåliga samvetet direkt. Kanske hon hade rätt? Skulle det gå ut över barnen? Och vad positivt skulle det kunna leda till? Men i nästa sms kom ett direkt hot, något hon inte brukar ägna sig åt, denna gång att om jag inte avstyrde det hela skulle barnen varken ha en pappa eller farmor mer. Är det ett släktdrag, att så fort något inte går som man vill hotar man med att ta livet av sig? Det är så himla uselt fegt. Sista året/åren var det mycket skräcken av det hotet (från T) som höll mig kvar. Men tillsist var livet med honom så outhärdligt att inte ens den isande skräcken kunde hålla mig kvar, och när jag kom ifrån honom insåg jag hur sjukt det var att använda ett självmordshot för att hålla mig kvar. Och jag kommer aldrig mer låta skräcken för det styra mig, varken om hotet kommer från honom eller någon annan. Så det smset hade snarare omvänd effekt på mig.
 
Och hon visade en gemensam faktor med T på en annan punkt, att inte ta in och begrunda det svar hon får. Jag svarade att misshandel går under allmänt åtal och jag kan därför inte göra något åt saken, men att hon gärna fick ringa och prata med åklagaren om hon ville. Hon svarade då att jag visst kunde avstyra allt. Jag svarade igen att nej, det var inte upp till mig. Och likt två tjafsande barn (jo-nej-jo-nej-jo-nej) svarade hon att jo det kunde jag.
 
Hela dagen har det känts som om jag haft världens alla tyngder på mina axlar, men som alltid känns det lite lättare när man fått lite distans. Nu funderar jag inte längre på hur jag möjligtvis skulle kunna dra mig ur rättegången, utan nu är jag förbannad på hur rent ut sagt idiotiska hennes sms varit. Orkar inte DE mer? Vem bryr sig om ifall JAG inte orkar mer? Och om det vore upp till mig skulle jag och T ha ett jättebra samarbete kring barnen, men inget alls med varandra att göra utanför föräldraskapet.
 
Och T han har reagerat som han alltid gör, med att hota. Hota med orosanmälningar till soc, hota med att anmäla mig för hemfridsbrott, och allt möjligt annat...

Han visste tydligen inte...

Publicerad 2015-01-29 18:34:59 i Allmänt,

...men nu vet han. Och jag fick reaktionerna. Detta skrev han i ett av sina mail:

Du försöker med alla medel göra mitt liv till ett helvete va ?Fick brev från tingsrätten idag. Kan du aldrig ge dig ?

Tänk att få brev att man står åtalad för misshandel, och ens enda reaktion är att det är någon annans fel? Själv får jag ångest och dåligt samvete om jag är 10 min sen till dagis... Och så detta:

 Hur klarar du av att ljuga så mycket som du gör. Du får ordna upp detta nu som du ställt till med.Skall jag också sätta dit dig för medhjälp till olaga hot. Grannen för misshandel ? Styr upp detta nu är du snäll Ingen vinner på detta

JAG ska såklart fixa så han slipper ta konsekvenser för sitt handlande. Och ändå, trots avståndet jag lagt mellan oss, trots att jag brutit mig loss från honom rent formellt, så gnager samvetet. Är jag hämndlysten? Vad kommer detta tjäna till? Kanske det vore bäst om det bara lades ner igen? Men nu är det ju bara så att misshandel går under allmänt åtal (till skillnad från ofredande, en av många nyvunna kunskaper från det senaste året) så även om jag ringer åklagaren så kommer problemet inte försvinna. Och ljuga i en rättssal, det skulle aldrig falla mig in! För till skillnad från vad han påstår så har jag aldrig ljugit, aldrig ens överdrivet. Eller jo, jag har ljugit många gånger. För att skydda honom. Men det är det slut med. Och åt andra hållet har jag aldrig ljugit.

En vän som blev förföljd av sitt ex fick rådet av självaste polisen att överdriva, att alltid överdriva allt han gjort, för det skulle ändå "skrivas ner". Men det går emot mina grundvärderingar, så även om det ligger något i det rådet, så kommer jag inte följa det.

Men åter till det dåliga samvetet. Problemet är att jag är så fruktansvärt kortsint (vet inte ens om det ordet existerar, men motsatsen till långsint menar jag). När jag stod ensam på en mörk landsväg, med två gråtandes barn i bilen och 2 sönderskurna däck på bilen, då hatade jag honom. Jag hatade honom med varje cell i min kropp och önskade inget hellre än att blixten skulle slå ner honom. Men redan nästa dag hade ilskan ebbat ut. Och så är det med varje grej han gör. Jag blir tvärförbannad, men sen är det som om blindheten kommer över mig. Och därför är det så skönt att få höra från andra, när jag berättat vad han gjort, att han inte är klok. När de säger det kan jag tro dem, men jag tror inte mitt eget omdöme. Som när jag berättade för en vän att han ringt socialjouren, och hon utbrast ; Han är för fan inte klok! "Jaha, var det så konstigt?" tänkte jag. Jag som inte ens blivit arg...

En av grundorsakerna till det dåliga samvetet är att han lyckats få mig att känna att "han kan inte hjälpa det. Det är inte bra, men det är inte hans fel". Han är en vuxen människa som borde kunna ta fullt ansvar för sina handlingar. Men det är egentligen inte konstigt att jag tänker så. Han hade ju 7 år på sig att lära mig att inget var hans fel. Någonsin. Hans vredesutbrott mot mig var inte hans fel, det var ju så mycket på jobbet. Eller att han hatade vår ena granne intensivt. Det var ju bara för att grannen körde för fort förbi vårt hus. Så hans hat berodde ju på den oändliga kärleken till sina barn, tänk om grannen skulle köra på dem? Då fick jag rent av lite dåligt samvete över att JAG inte hatade grannen. Tänk om T fick rätt och det hände våra tjejer något? Sen var det ju en annan sak att jag aldrig sett den grannen köra fortare än någon annan. Och med facit i hand, att T vid minst 2 tillfällen kört runt på byns gator med en alkoholhalt jag inte ens når under en våt utekväll, blir det ju lite löjligt. Och att han aldrig kunna unna mig att gå ut med mina vänner var ju också mitt fel, eftersom jag hade så dålig koll på alkoholen och ofta blev för full. Det låg lite sanning i det, men även om jag valde att ta bilen (och alltså avstå alkohol helt) så blev han ändå sur, eftersom jag för några timmar en enstaka kväll valde mina vänner framför honom. Om "frånskyllning" vore en OS-gen skulle min exmake vara världsmästare. Och även om förståndet ibland kan se hur sjukt hans beteende är så, så tycker fortfarande känslorna att det var ju egentligen inte hans fel att han misshandlade mig...

En ny rättegång

Publicerad 2015-01-28 20:36:16 i Allmänt,

Små vardagliga saker som många andra gör utan att ens tänka på det kan innebära en stor chock när man befinner sig i min situation. Som att logga in på mailen. Eller att kolla posten.
 
Med vånda går jag och väntar på fakturan från min advokat, så när jag såg ett brev från tingsrätten kopplade jag först ihop det med det. Men det var något helt annat. Det var besked om att åtal kommer väckas mot T. För misshandeln den 16 juni. Man kan inte anklaga dem för att jobba snabbt... Men gissa vad min första tanke var när jag läste det? "Åh nej stackars T". Herregud så skadad man är, stackars T? Ja stackars T som var tvungen att misshandla mig! Nästa tanke, eller känsla, var rädsla, vad kommer han nu ställa till? På vilket sätt kommer nu ilskan att drabba mig? Uppgivet la jag ner brevet.
 
Jag minns hur arg och besviken jag var när förundersökningen lades ner. Men nu kändes det inte ett dugg bra att det blivit åtal heller. Det var ju det jag ville, att han skulle ställas till svars för att han misshandlade mig (igen)? Nej, jag vet inte om man kan skriva ville och misshandel i samma mening. Det är inte mycket av det som hänt som blev som jag ville... Men nåja, sådana tankar är ingen mening med, de når inte framåt på något vis. En av anledningarna att det känns jobbigt (istället för bra) är att jag lagt det bakom mig, och nu vet jag ju hur det blir under rättegången. Allt ska återberättas, återupplevas, i detalj. De luckor i minnet som tiden bildat ska försöka fyllas, hur var det nu? Slängde han in mig i diskbänken först, eller var det efter att han tryckt upp mig mot hallväggen? Höll jag Lilla i famnen hela tiden eller bara en del av tiden? När ringde jag polisen? Vad sa jag till polisen? Vad sa polisen till mig? Var stod jag när jag ringde polisen? Med vilken telefon ringde jag? Åhhh jag blir så trött bara av att börja nosa på dessa funderingar, och då vet jag att jag både inför och under rättegången måste göra djupdykningar i minnet, grotta ner mig i detaljer jag helst av allt vill glömma...
 
"Hur blir det nu när jag loggar in på mailen?" undrade jag nervöst och bestämde mig för att ta reda på det direkt. Och faktiskt, jag möttes inte av den radda hatmail jag förväntat mig. Bara det vanliga. Att han ska bryta vår överenskommelse och hämta barnen på dagis redan på måndagen. Osv osv... Men jag undrar om han inte sökte tröst i alkoholen, det skulle vara att följa hans vanliga mönster. Och idag, dagen efter, skulle vi haft ett gemensamt samarbetssamtal. Han kom inte. Jag ringde hans mamma för att höra om hon visste något. Jo hon visste att han var hemma från jobbet och var sjuk. Han hade visst feber...
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela