ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Stora feta varningssignaler!

Publicerad 2015-06-28 18:42:05 i Allmänt,

Ibland, när jag har tid och ork så ägnar jag mig åt att dejta, oftast killar jag träffat via dejtingsidor på nätet. I fredags var en sådan kväll. Det första jag tänkte när jag såg honom var att han var otroligt snygg, vilket inte alls framgått av bilderna på nätet. Oftast är det ju tvärtom :) Det visade sig dock att han pratade väldigt tyst och bröt rätt kraftigt, så jag fick säga "va?" efter var och varannan mening han sagt. Jag förstod att hans behagliga yttre  till trots skulle detta inte bli någon givande dejt. Det kändes dock inte helt ok att nobba någon pga hans brytning, så jag bestämde mig för att ändå ge honom en ärlig chans. Den chansen blev inte långlivad! Det blev en kaskad av tätt på varandra följande varningssignaler!
 
Efter 10 minuters samtal tog han tag i min hand, såg mig djupt i ögonen och sa :
- Jag är så lycklig! Jag är så glad att jag träffat dig! Varningssignal nummer 1: Han vill för mycket för snabbt. Jag tyckte det kändes minst sagt underligt att sitta och hålla en främling i handen, så jag drog åt mig den ganska snabbt. Jag berättade att jag skulle åka till grannstaden ca 10 mil bort på lördagen och gå på fest.
- Jag kan skjutsa dig! sa han genast. Varningssignal nummer 2: Han erbjuder sig att skjutsa dig överallt. Det är inte av hänsyn, det är för att utöva kontroll. Så fort jag sträckte mig efter min öl passade han på att grabba tag i min hand igen. Varningssignal nummer 3: Han är oförmögen att läsa av dina signaler, eller att förstå dina känslor.
Eftersom jag började känna mig rätt obekväm vände jag blicken mot den salsalektion som försiggick i lokalen.
- Titta på mig istället, titta inte på dem! sa han, inte på ett otrevligt sätt men ändå uppfodrande. Varningssignal nummer 4: Han förbjuder dig att göra saker och bestämmer över dig. Först små subtila saker, sen tar han makten över mer och mer av ditt liv.
 
Här ungefär började jag försöka fundera ut en ursäkt till att avbryta dejten, efter bara ca 20 min. Då utspelar sig följande konversation när jag berättar om varannanveckalivet:
- Är de hos pappa en hel vecka?!
- Ja?
- Men hur gör han på dagarna? Har han inte ett jobb?
- Det är klart han har ett jobb, det har jag med! Barnen är på dagis på dagarna!
- Men...men vad gör han med dem på kvällarna?
- Ja inte vet jag! Leker med dem! (Jag började få svårt att dölja  min irritation).
- Lagar mat till dem? Tvättar dem?
- Ja det gör han!
- Det måste vara jobbigt för honom, sa dejten med medlidande. Jag kände att detta var ursäkten jag väntat på, eller snarare nu hade det gått så långt att jag inte behövde någon ursäkt längre.
- Nej nu ska jag åka hem och sova! sa jag och ställde mig upp. Jag insåg såklart hur genomskinligt det var att säga så 21.20 en fredagskväll, men det var det som var meningen. Han gjorde bara en lam protest, men ärrad av mina erfarenheter var jag ändå tvungen att vända mig om flera gånger och kolla så han inte följde efter mig. Det gjorde han inte.
 
Så ni som har en partner i en väl fungerande relation där hemma, krama om hen lite extra. Världen är full av knäppjökar!

"Jag vill bara ha tyst och lugnt"

Publicerad 2015-06-28 15:34:22 i Allmänt,

Jag har börjat kolla på en serie som heter "Mordet" på TV3play.se. Varje avsnitt handlar om ett mordfall som skett i Sverige, och där mördaren åkt fast, så man har en ganska klar bild av vad som egentligen hände. Programmet bygger på förundersökningsmaterial, intervjuer med anhöriga och delar av autentiska förhör med misstänkta och vittnen spelas upp.
 
I ett av avsnitten är det ett ungt par (sambos) som börjar bråka med varandra, om ganska vardagliga saker. Bråket eskalerar, de går till verbala attacker på varandra, duschdraperistången rivs ner, en prydnadsstaty far i golvet och går i tusen bitar. Mannen tar då stryptag på sin partner och trycker upp henne mot väggen. Efter ett tag släpper han och hon ramlar ihop på golvet, men lever tydligen fortfarande för hon rör sig. Mannen sätter sig då ner, tar ett nytt stryptag och den här gången släpper han inte förrän allt liv runnit ur hennes kropp..
 
I det autentiska förhöret med mördaren frågar polisen vad han tänkte under tiden han ströp sin sambo, och hans svar fick blodet att isa i min ädror!
- Att jag ville ha tyst. Att jag ville ha lugn. Vilket var ett ganska underligt svar medtanke på att flickvännen då redan var medvetslös och uppenbarligen tyst. Och exakt de orden har T använt flera gånger! Och jag har aldrig fattat vad han menat, eftersom han kunde säga det när allt var tyst och lugnt, eller mitt i ett gräl han startat helt utan rimlig anledning. En gång sa han exakt så till sin svägerska (en mycket klok kvinna). Hon svarade då:
- Men T, det är inne i ditt huvud du måste få lugnt och tyst. Det är DÄR kaoset är. Runtomkring dig är det redan lugnt...
 
Och direkt hon sa det förstod jag hans yttrande på ett nytt sätt. Så var det såklart, kaoset han ville tysta var inom honom. Så var det för T, och så var det antagligen för Nathalie Johansens mördare. Den uppenbara följdfrågan blir ju då, hur långt är T beredd att gå för att "ha lugnt och tyst"?
 
Absolut inte lika långt som mördaren, tror och hoppas jag verkligen. Å andra sidan trodde jag aldrig han skulle misshandla mig fysiskt heller...

Inga papper från skolan

Publicerad 2015-06-27 10:42:00 i Allmänt,

Eftersom Stora ska börja förskoleklass till hösten var det ett föräldramöte i maj. Kallelsen skickades bara till pappan eftersom barnen är skrivna där, men en omtänksam mamma till en av Storas vänner berättade det för mig, så jag kunde gå dit. Väl där pratade jag med fröknarna om hur viktigt det var att all information skickas till både pappan och mig eftersom han inte förmedlar någon information alls till mig. De bemötte mig med vad jag upplevde som förståelse och medkännande, det var som om de förstod vilken ravin av händelser som ligger bakom ett sådant kort uttalande. Och de lovade se till att även jag fick informationen.
 
I förra veckan hörde samma mamma av sig igen och berättade att de nu fått kallelse till det individuella samtalet som skulle vara vid skolstart. Tror ni jag fåt något brev?! Nej, då, inget brev här inte! Och om det nu är så svårt att ordna att jag också ska få papprena, stå då inte och lova att jag ska få det!!
 
Jag blir så less! Hur svårt kan det vara?! Och vad som gör mig ännu mer less är att jag inser att detta är bara början av något jag kommer få kämpa med under barnens hela skolgångar...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela