ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Om acceptans och att inte fly

Publicerad 2017-01-31 10:20:34 i Allmänt,

Då var jag hemma igen efter en helt fantastisk vecka, med så mycket insikter och ny "kunskap". Jag sätter kunskap innom situationstecken, för i min naturvetenskapliga värd är jag van att kunskap kan mätas konkret, eller i bästa fall kan man räkna på det. En av de andra deltagarna sa något väldigt klarsynt: "Bara för att man inte kan räkna på det betyder det inte att det inte finns", så självklart men ändå fick jag en insikt att det är lite så jag tänkt innan. Allt som man inte kan räkna på eller bevisa är bara "hum-flum". Men nej, även mer svårdefinierade abstrakta fenomen kan vara nog så viktiga.

Jag pratade väldigt mycket med en av de andra deltagarna och han hjälpte mig mycket på väg till nya insikter. Som när jag frågade om man inte bara kunde koppla bort allt, alla minen och all smärta.

- Vad är det du har försökt i 35 år? frågade han.

- Ja, jo, det är ju precis det jag försökt.

- Och hur har det fungerat? Är du nöjd där du är idag? Jag skrattade, för uttryckt på det sättet blev det så tydligt.

- Nej det har inte fungerat över huvud taget! Och den repliken fick jag höra många gånger under veckan "Och har det fungerat?" Och svaret var alltid detsamma; Nej!

Ett mantra vi blev matade med under veckan var "Om du gör som du alltid har gjort kommer du må som du alltid har mått. För att må annorunda måste du göra annorlunda. När du kommer till ett vägsjäl måste du välja, ska jag ta den väg jag alltid tagit och hamna där jag alltid hamnat, eller ska jag våga testa den andra vägen? Det kommer vara skrämmande och otryggt att välja en obeprövad väg, men det kanske är dags att testa det ändå. Det värsta som kan hända är att du mår bättre."

Vi pratade även mycket om flyktbeteende. "Alla barn som växer upp i missbruksmiljö utvecklar flyktbeteende, det är bara medlen som varierar. Och egentligen är träning och arbete lika illa som droger och alkohol. De är visserligen bättre ur vissa perspektiv, men det är ändå samma jävla flykt. Arbete och träning blir dessutom lite mer komplcerat eftersom samhället ser det som något positivt, och inte förstår den problematik som ändå ligger bakom. Droger, alkohol och spel kan man dessutom sluta med, ingen människa behöver dessa för att kunna leva. Mat, sex, relationer, träning och arbete däremot måste vi lära oss att förhålla oss till. Nyckelordet är balans."

Precis den känsla jag haft när jag satt på mig hörlurarna med dunkande tecnomusik och gett mig ut på jogging. Någon del av mig har förstått att även om kroppen mår bra av träning är det just det "samma jävla flykt". I söndags hade jag världens ångest, och trots att jag var rejält sliten av en vild utekväll var jag påväg ut och jogga. Men jag stoppade mig själv. Jag vill må annorlunda och nu valde jag att handla annorlunda.

 

Och även gällande mina flyktbeteende har jag insett ett och annat. Att inte fly är inte bara att upphöra med sina flyktbeteenden. När känslorna kommer över mig har jag alltid haft fullt fokus på att försöka få bort dem, eller sett det som ett problem som ska lösas. Att jag måste må bättre NU. Men det är ju just det som är att fly! Jag behöver acceptera att det är smärtsamt. Och det är ok att det är det. Det får vara så! Och i det ligger det ett otroligt lugn. Att inse att jag inte måste hitta en omedelbar lindring. Innebörden av ordet acceptans har verkligen gått upp för mig under helgen. En annan sak vi fick höra i veckan var "Halvmetern mellan hjärnan och hjärtat är den längsta halvmetern i världen". Såååå sant! Och nu har innebörden av acceptans förflyttats sig den halvmetern hos mig, och det är helt otroligt. Därmed inte sagt att det är lätt. Försvarsmekanismerna sitter i ryggmärgen och det blir inte lätt att bryta dem. Men som vi också fick höra, om vi insett våra flyktvägar och ändå väljer dem kommer vi nu få ännu sämre självkänsla. "Jag är så insiktsfull att jag vet hur dåligt det här är för mig,  och ÄNDÅ gör jag det, hur dum i huvet kan man bli?!" Och försvarsmekanismer kan jag skriva länge om, men det får bli nästa inlägg! 

Inga minnen ikväll heller...

Publicerad 2017-01-24 23:20:00 i Allmänt,

Nu har vi precis ätit middag och har en liten paus innan kvällsfilmen "Gilbert Grape" går igång. Igår fick vi se "Svinalängorna", och vilken vidrig film, fy sjutton!! Vi fick tydliga instruktioner att känna efter och fundera på vad filmen väckte i oss och att inte jämföra. Sorg och elände går inte att jämföra, då skulle det bara vara att tänka på situationen i Syrien så skulle alla friska människor i vårt land vara lyckliga. Men så funkar det inte. Och ändå är det så svårt att låta bli!! När jag såg filmen kände jag en lättnad att min pappa iaf inte drack sig medvetslös, jag har aldrig behövt hjälpa honom upp från golvet. Jag har aldrig torkat spyor efter honom eller bäddat rent i hans säng. Han har "bara" blivit sladdrig och vinglig. 7 kvällar i veckan. 
 
Fem timmar senare :
Det visade sig att jag hade lika svårt med dagens uppgift som gårdagens. Igår skulle vi skriva ner negativa minnen som vi har av våra föräldrar. Idag var uppgiften densamma men med positiva minnen istället. Och precis som igår satte jag mig ner redo att skriva så pennan glödde. Och kom inte på en enda sak. När jag skulle skriva ner positiva minnen jag upplevt med mina föräldrar dök det visserligen upp en massa glada härliga minnen. men inga som var med mina föräldrar. Antingen var det med mina vänner, när jag var helt själv eller med en sak. Och det är ju helt galet!! Men min mamma då, hon som var så kärleksfull, henne måste jag väl ha en massa glada minnen av? Ja och nej. Det finns massor av trevliga stunder, men eftersom oron att pappa när som helst kunde dyka upp, full eller arg, så var det alltid med en viss oro och ångest om man skrapade på den glada ytan. Det gick inte att njuta av lugnet när stormen ven runt hörnet... Men jag kom ändå på några ljusa stunder med min mamma, med det gemensamt att pappa var på behörigt avstånd. Fredagsfika med mamma och mina bröder tex, det minns jag med glädje.  Och det var kl 15, och alltså 3 hela timmar innan pappa kom hem från jobbet. Det var lugnt och tryggt och kärleksfullt.
Nej nu måste jag sova!

Vuxna-barn-vecka

Publicerad 2017-01-23 22:12:56 i Allmänt,

Just nu befinner jag mig i södra Sverige på en Vuxna-barn-vecka. Jag skrev ett långt inlägg på planet ner igår, om hur nervös jag var och att jag inte visste vad jag skulle förvänta mig, men lyckades inte publicera det.
 
Nu har den första av 5 dagar gått, så nu börjar jag få ett hum om vad jag gett mig in på. Och det är svårt att sätta ord på, så jag tänker inte ens försöka.
 
Som kvällsuppgift skulle vi skriva ner våra negativa minnen vi har av upplevelser med våra föräldrar, både missbrukaren och den medberoende. Jag trodde jag skulle sitta uppe hela natten och skriva, att det skulle finnas hur mycket som helst att klottra ner. Men det visade sig att jag bara kom på en handfull minnen, och bara ett minne som var från innan jag fyllde 10år! Vad i allsindar beror det på? Att allt var frid och fröjd innan dess? Nej, tyvärr inte. Jag minns känslorna (och det var allt annat än frid), men jag minns inte de konkreta händelserna. Hur kan det vara så? Blockering? Avstängning? Jag vet inte. Men 10 år kan ju inte bara vara borta! Nu får jag ta fram mitt block igen och fundera vidare...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela